Kit Klarenberg: Bluffen bakom Rambouillet

Pressfoto från ”fredskonferensen” i Rambouillet i mars 1999.

---

Den brittiske journalisten Kit Klarenberg skriver på Substack om den påstådda massaker som lade grunden för Nato-bombningarna av Restjugoslavien 1999. Redax har översatt texten till svenska.

Den 15 januari var det tjugofem år sedan en massaker sägs ha ägt rum i Racak i Kosovo, en del av kärnlandet i vad som då återstod av Jugoslavien. De lokala säkerhetsstyrkornas påstådda massmord på albanska civila blev avgörande för Natos 78 dagar långa olagliga bombning av Belgrad från mars till maj 1999 och dess efterföljande ockupation av provinsen, som fortgår än i denna dag. Som Washington Post då konstaterade ”omvandlade” denna händelse ”Västs Balkanpolitik på ett sätt som enskilda händelser sällan gör”.

Centralt för Racak-händelsens genomslag var en PR-manöver arrangerad 16 januari av den amerikanska djupa statens agent William Walker, då chef för Organisationen för säkerhet och samarbetes (OSSE:s) Kosovo Verification Mission (KVM). Först ledde han västerländska journalister och europeiska tjänstemän uppför en kulle invid byn, till en plats där kosovoalbaner i civila kläder låg döda, tillsynes sönderskjutna i kallt blod av den jugoslaviska polisen och militären. Vid en efterföljande presskonferens gjorde Walker en explosiv deklaration:

”Utifrån vad jag personligen såg tvekar jag inte att beskriva händelsen som en massaker, ett brott mot mänskligheten, och inte heller tvekar jag att anklaga de statliga säkerhetsstyrkorna för att vara ansvariga. [Den jugoslaviska] regeringen måste lägga fram namnen på alla inblandade i polisens och [militärens] operationer [i Racak] … som gav order och som utförde dessa order.”

Han varnade att om Jugoslavien inte lät internationella observatörer besöka platsen och ”undersöka detta illdåd” under de följande 24 timmarna, så väntade förfärliga konsekvenser. Genast spreds bilder av KVM:s kusliga upptäckt och Walkers egen redogörelse över hela världen, om och om igen, tack vare beredvilliga mainstream-medier. Resultatet blev att dittills motvilliga västliga medborgare och regeringar nu krävde att under USA:s ledning få skrida till handling mot Belgrad, vilket lade grunden för Natos brottsliga luftangrepp två och en halv månad senare.

Som vi ska se var allt som västliga politiker, kommentatorer och journalister då sa till sina befolkningar om ”massakern” i Racak en skamlös lögn. I dag är händelsen nästan bortglömd, men dess betydelse förblir oerhörd. Den är ett uppenbart och chockerande exempel på hur förvrängd och manipulerad eller helt igenom fabricerad illdådspropaganda rutinmässigt tillgrips av imperiemakter i krigssyfte. Racak-händelsens relevans för varje Nato-initierad konflikt i dåtiden, nutiden och sannolikt även framtiden kan inte vara mer uppenbar, eller mer angelägen.

”Hade serbiska vänner”

I januari 1999 utkämpade jugoslaviska myndigheter sedan åratal en brutal strid mot Kosovo Liberation Armys (KLA) uppror. Detta var en al Qaida-kopplad extremistgrupp som hade beväpnats, finansierats och tränats av CIA och MI6 och som eftersträvade ett ”Storalbanien”, ett irridentärt projekt som skulle förena Tirana med områden i Grekland, Makedonien, Montenegro och Serbien – genom upproriskt våld.

Nyckeln var att maximera civila förluster, så att Belgrads krig mot KLA inför den västliga publiken felaktigt kunde presenteras som ett urskillningslöst etniskt-nationalistiskt folkmord på oskyldiga civila. Som en kosovoalbansk självständighetsaktivist – icke förbunden med KLA – förklarade i mars 2000:

”Ju fler civila som dödades, desto större chans till en internationell intervention, och detta insåg förstås KLA. Det var en utländsk diplomat som en gång sa till mig: ’Hördu, om ni inte passerar ett dödstal på femtusen så kommer ni aldrig att få någon permanent utländsk diplomatisk närvaro.'”

KLA kidnappade och mördade också serbiska civila och pro-jugoslaviska albaner och skördade ofta deras organ för att finansiera sin terrorkamp. Detta betydde, som dåvarande brittiske försvarsministern Geoffrey Robertson medgav inför parlamentet i mars 1999, att ”innan Racak … ansvarade KLA för fler döda i Kosovo än de jugoslaviska myndigheterna”. KLA-ledaren Hashim Thaci, som nu står åtalad för krigsförbrytelser, anmärkte två år senare att ”en sten föll från våra hjärtan” då Walker ”kom och utan att tveka” kallade Racak-händelsen för ”en massaker på civila”.

Orsaken till Thacis lättnad är mycket tydlig. Förutom att rättfärdiga Natos kommande olagliga ”intervention” på KLA:s sida, förvrängde Walker det som hade hänt i Racak på ett sätt som uteslöt att offren kunde vara KLA-män som dödats i en hård strid med jugoslaviska styrkor, eller kanske albanska civila som mördats av Thaci och hans kämpar i propagandasyfte. Som KVM-chef hade Walker dock all möjlighet att veta hur det egentligen låg till.

KVM hade bildats i november 1998 för att övervaka Jugoslaviens efterlevnad av en FN-medlad vapenvila med KLA. Under dess villkor skulle Belgrad dra tillbaka sin militär från Kosovo. Men inga åtföljande förpliktelser ålades KLA, som utnyttjade militärens frånvaro till att fortsätta sina härjningar i provinsen. KVM hade inget mandat att förhindra terrorgruppen från att provocera fram våldsamma reaktioner från lokala myndigheter. Dess enda roll var att övervaka om och hur Jugoslavien slog tillbaka.

Racak var en strategiskt kritisk utgångspunkt varifrån KLA kunde anfalla sina mål. Det låg på en bergskedja vid slutet av en större väg som förband Kosovos huvudort Pristina med andra städer runtom provinsen. Skyttevärn anlades för att ovanifrån kunna slå mot jugoslaviska regeringsfordon som ofta körde igenom området. Förhoppningen var att framgångsrika attacker skulle dra in polis- och säkerhetsstyrkor i direkt strid.

I förberedelse för detta grävde KLA ut omfattande skyttegravar runt byn. Under månaderna innan januari 1999, nämner en KVM-rapport, genomförde rebellerna även en mängd provokativa aktioner i Racak-området för att fånga de jugoslaviska myndigheternas uppmärksamhet. Detta inkluderade ett eldöverfall på en poliskonvoj, vilket skadade flera albanska civila i en taxi i närheten, samt kidnappandet av ”ett antal kosovoserber” och ”arresterandet” av albaner för sådana ”brott” som att ha ”vänskapliga relationer med serber”.

Den 11 februari 1999 utnyttjade KLA chockerande nog till och med begravningen av Racak-offren – där Walker råkade vara närvarande – till att ”arrestera” nio närvarande albaner, även detta enligt KVM:s rapportering. Deras ”brott” inkluderade ”att ha en bror som arbetade för polisen; att dricka med serber; att ha serbiska vänner; att ha en serbisk polis till vän”. Vad det blev av dem är oklart. Men 2005 års åtal mot Kosovos dåvarande premiärminister Ramush Haradinaj och hans ställföreträdande Idriz Balaj beskriver hur KLA brutalt torterade, stympade och mördade albanska offer.

”Riggad skådeplats”

Så vad hände i Racak? Engelskspråkiga medier intresserade sig inte för detaljer, utan mottog Walkers ord som ett oantastligt evangelium. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslaviens (ICTY:s) åtal mot den jugoslaviske ledaren Slobodan Milosevic, framlagt i maj 1999, hänvisade till ”45 obeväpnade kosovoalbaner” som mördats i byn. Vid en internationell presskonferens två månader tidigare hade USA:s president Bill Clinton redovisat på vilken grund han, utan FN-auktorisation, hade släppt helvetet löst över Belgrad:

”Vi bör minnas vad som hände i byn Racak i januari. Oskyldiga män, kvinnor och barn fördes från sina hem till ett dike där de tvingades på knä i leran och mejades ned. Inte på grund av något de hade gjort, utan på grund av vilka de var.”

Utländska journalister berättade en helt annan historia. Jugoslaviska myndigheter hade öppet kungjort att de skulle genomföra en ”antiterror”-operation i Racak 15 januari, som svar på att KLA dödat fyra poliser en vecka tidigare. De bjöd in internationella media att närvara. Ett filmteam från Associated Press antog inbjudan. Franska reportrar såg deras filmmaterial och intervjuade dem. Le Figaro rapporterade sålunda fem dagar senare hur polisen hade gett sig in i ”en tom by … och hållit sig nära väggarna”, varefter de invecklats i rena fältslaget:

”Skjutandet var intensivt, då de besköts från KLA:s skyttegravar som hade grävts ut i bergsidan. Striden hårdnade än mer uppe på kullarna runt byn … omringade KLA-rebeller försökte desperat bryta sig ut. Ett fåtal av dem lyckades faktiskt, vilket polisen själv medgav.”

Samtidigt beskrev Le Monde hur Racak hade övergetts av ”i stort sett alla” sina civila invånare vid denna tid. KLA hade tagit över och ”det rykte bara ur två skorstenar” i närheten, och detta under en bister vinter. När jugoslaviska säkerhetsstyrkor gick in i byn ”bakom ett av polisens pansarfordon” var den ”nästintill övergiven”:

”De ryckte fram längs gatorna under eldgivning från [KLA-]kämpar som låg i bakhåll i skogen ovanför byn. Eldväxlingen fortsatte under hela operationen … Den huvudsakliga striden ägde rum i skogen … [KLA] var fångat däremellan. [Racak] var ett näste för albanska frihetskämpar.”

Till slut flydde polisen under en skur av kulor. KLA tipsade ett dygn senare KVM om att dussintals döda civila kunde hittas i Racak. Hur jugoslaviska myndigheter skulle kunna ha släpat ”oskyldiga män, kvinnor och barn” från sina hem i en i stort sett övergiven by ockuperad av fienden och sedan ”tvinga” dem på knä inför avrättning, och detta under obönhörlig beskjutning från KLA, är oklart. Faktiskt är detta scenario bokstavligen omöjligt – inte minst då varken kvinnor eller barn fanns bland de döda.

Obehagliga bilder från den föregivna avrättningsplatsen, tagna den 16 januari av den kosovoalbanska tidningen KOHA Ditore innan Walker och de andra anlände, visar bara män i krigsför ålder. Det finns god grund att tro att skådeplatsen därefter hade manipulerats. Ett av de avbildade offren, som tydligen hade skjutits i huvudet, bar en traditionell albansk vit mössa under KVM:s besök. Den huvudbonaden hade han markant nog saknat på KOHA Ditores tidigare tagna foton.

Om vi snabbspolar till 2002 så står den jugoslaviske ledaren Slobodan Milosevic inför rätta hos ICTY och korsförhör då Walkers assistent Karol Drewienkiewicz om skådeplatsen. ”Hur är det möjligt för någon att bli träffad i huvudet och ha kvar mössan på huvudet?” frågar han. Och lägger till att ”forensiska experter säger att ett skott av det slaget och en skada av det slaget åtminstone skulle få ens ögon att poppa ut och än mer avlägsna en mössa från ens huvud.”

På frågan om hon övervägt om ”detta möjligen skulle kunna ha varit en riggad skådeplats för televisionen” medgav Drewienkiewicz att ”det absolut var en av de tankar som for genom mitt huvud då jag gick uppför kullen”. Senare frågade Milosevic om hon visste att Racak ”varit omgivet av skyttegravar och bunkrar” konstruerade av KLA vid den tiden. Hon bekräftade att hon och Walker och deras brokiga följe hade tagit sig förbi robusta militära försvarsinstallationer och skyddsgravar på väg till ”massaker”-platsen.

”Obehaglig erfarenhet”

Den 18 januari 1999, två dagar efter att Walker hade hotat Belgrad med allvarliga konsekvenser om internationella utredare inte släpptes in i Racak, genomfördes en ny PR-aktion. ICTY:s chefsåklagare Louise Arbour dök upp vid Makedoniens gräns mot Jugoslavien, en timmes bilfärd från Racak, och krävde att bli insläppt för att inspektera byn. Jugoslaviska myndighetspersoner nekade hennes begäran. Tursamt nog fångades detta i realtid av internationella reporterteam som hon bara råkade ha i släptåg och som sände ut det över världen.

I kontrast till detta lade västerländska journalister knappt märke till hur jugoslavisk polis samma dag anlände i Racak för att hämta liken till en officiell rättsmedicinsk undersökning i Pristina, en uppgift som gjordes extremt svår av att KLA-rebeller hela tiden sköt på dem. Belgrad bjöd sedan in specialister från Vitryssland och EU för att i samarbete obducera kropparna. Bryssel skickade ett team från Finland under ledning av tandläkaren Helena Ranta från Helsingfors universitet.

Jugoslaviska och vitryska patologer hittade krutrester på händerna hos nästan alla som de undersökte, vilket starkt tydde på att de hade dött i strid. Finska utredare lämnade inte ut sina resultat men den 17 mars 1999 – ett betydelsefull datum, som vi ska se – höll Ranta en presskonferens i Pristina om vad som hade hänt i Racak. Under Walkers vakande blick inledde hon med att understryka att det följande bara var hennes ”personliga uppfattning”, inte någon officiell EU-position.

Trots detta ställde sig Ranta därefter helt bakom Walkers redogörelse och hänvisade upprepade gånger till ”information erhållen” från KVM som fakta. I en avvikelse från det önskvärda narrativet medgav hon att bara 22 kroppar – alla manliga, inga kvinnor, inga barn – hade hittats i Racak. Icke desto mindre hävdade hon att ”de med största sannolikhet hade skjutits där de hittades”. Tandläkaren motiverade till stor del detta spekulativa påstående – knappast övertygande – med att ingen ammunition hade hittats i likens fickor.

Ranta medgav att hennes teams undersökning ”ytterligt försvårats” av att ”undersöka kropparna” i ett bårhus i Pristina ”ungefär en vecka efter offrens uppskattade dödsögonblick” och utan ”spårbarhet i hanteringen”. Hon medgav vidare att ”vad som hänt eller inte hänt med kropparna” under mellantiden var ”svårt att fastställa … med absolut säkerhet”. Sålunda kunde hennes undersökningsresultat inte slutgiltigt säga ”huruvida det varit en strid eller om offren dog under några andra omständigheter”.

Självklart nämnde västliga media inget om dessa detaljer i sin rapportering från presskonferensen. Senare avslöjade Ranta att hon strax innan haft ett privat möte med Walker, vilket hade varit ”en verkligt obehaglig erfarenhet”. Aggressivt hade han pressat henne att förbehållslöst anklaga de jugoslaviska myndigheterna för blodbadet och att beskriva alla de dödade som oskyldiga, obeväpnade civila. Hon hade vägrat, så han bröt dramatiskt av flera pennor han hade och kastade dem på bordet framför henne.

Walker var ingen vanlig diplomat. Han hade varit en av USA:s framskjutna nyckelspelare i Ronald Reagans mordiska smutsiga krig runtom i Latinamerika på 1980-talet. Tidigare officiell figurant i utredningarna av den ökända Iran-Contras-affären, urskuldade han personligen som ambassadör i El Salvador i slutet av detta blodiga årtionde en alldeles verklig massaker på jesuitpräster, begången av Washington-sponsrade dödspatruller, och sa att ”i tider som dessa med starka känslor och stark vrede så händer sådana saker”.

I mars 2000 avslöjade London Times hur CIA djupt hade penetrerat KVM för att “[utveckla] band till KLA” och förse sina jihadistiska proxy-krigare med ”militära träningsmanualer och fältrådgivning om kampen mot den jugoslaviska armén och den serbiska polisen”. Ett resultat var att européer inom OSSE ”ifrågasatte Walkers motiv och lojalitet” under den perioden. Med Natos brottsliga bombningar fullbordade kunde de bara undra om de hade ”förletts av en amerikansk politik som gjort flyganfall oundvikliga”:

“Den amerikanska agendan bestod i att deras diplomatiska observatörer, även kända som CIA, opererade under helt andra villkor än resten av Europa och OSSE.”

”Sista varning”

Walker hade nominerats som chef för KVM av dåvarande utrikesminister Madeleine Albright och på den posten rapporterade han rutinmässigt till henne. När hon underrättades om liken i Racak anmärkte hon glatt att ”våren har kommit tidigt”. Washingtons länge önskade bombning av Belgrad kunde nu sättas i verket, med förevändningen att man måste hindra de jugoslaviska myndigheterna från att begå fler massakrer på obeväpnade civila eller rentav ett fullständigt folkmord på alla kosovoalbaner. Det var bara en PR-manöver till som skulle genomföras.

Eftersom Natos förstörande av Jugoslavien inte auktoriserats av FN:s Säkerhetsråd – och alltså var helt olagligt – måste ett falskt intryck skapas av att det ”internationella samfundet” hade försökt lösa ”krisen” i Kosovo med diplomatiska medel. Så kom det sig att Natos generalsekreterare Javier Solana den 30 januari 1999 skickade en skarpt formulerad ”sista varning” till Milosevic, och kallade honom och representanter för hans regering till Rambouillet i Frankrike, för en ”fredskonferens” med ledarskapet för KLA.

I själva verket var Rambouillet hela tiden avsett att bli en ”krigskonferens”. Det amerikanska utrikesdepartementet gjorde långtgående förslag som innebar fullständig Nato-ockupation av hela Jugoslavien och komplett politisk och ekonomisk självständighet – läs: nyliberal våldtäkt och plundring – för Kosovo. Under de icke förhandlingsbara villkoren – Milosevic hade valet att acceptera eller bli bombad – skulle Natos personal och fordon åtnjuta ”fri och ohindrad passage och obegränsat tillträde i hela Förbundsrepubliken Jugoslavien inklusive tillhörande luftrum och territorialvatten”.

Militäralliansen skulle också få lov att tvångsrekvirera ”vilka som helst platser och faciliteter” i Jugoslavien ”som behövs för stöd, övning och operationer” samt ”tillåtas nyttja flygplatser, vägar, järnvägar och hamnar utan att betala avgifter, tullar, skatter, vägtullar eller omkostnader för bara användning”. Om Nato lokalt behövde ”göra förbättringar eller modifieringar i viss infrastruktur” så måste Belgrad ta räkningen. Och Nato-personal skulle vara immuna mot anhållande och åtal vilka brott de än begick.

Det var en överenskommelse som ingen regering i världen någonsin kunde eller skulle acceptera godvilligt. Vilket just var meningen, som USA-tjänstemän senare öppet medgav. Albrights assistent James Rubin förklarade ett år senare att ”offentligt måste vi göra klart att vi sökte en överenskommelse … privat visste vi att chansen var mycket liten att serberna skulle gå med på det”. Rantas presskonferens sammankallades medan ”samtalen” närmade sig sitt slut. Nästa dag avvisade Milosevic formellt det förnedrande icke-avtalet.

Då man nu påstod sig ha uttömt alla diplomatiska möjligheter – och med ”Racak-massakern” på nytt i allmänhetens blickfång – kungjorde Nato den 19 mars 1999 att anfallet på Jugoslavien skulle börja fem dagar senare, vilket gav OSSE:s observatörer tid att fly. Bombningarnas första vecka fokuserade uteslutande på Belgrad och andra områden av Jugoslavien än Kosovo. Om militäralliansens blitz mot landet verkligen var menad att avstyra ett planerat, hotande folkmord så är det ganska konstigt att Milosevic inte bara fick tolv dagar på sig att sätta igång med det utan också att han lät bli.

Icke desto mindre marknadsförs Natos brottsliga förstörande av Jugoslavien än i dag i Väst som en rättfärdig ”humanitär intervention” som förhindrade en ny Förintelse. Det förelåg verkligen en massflykt av kosovoalbaner under bombningarna. En del flydde från den terror och förstörelse som militäralliansen lät regna ned över dem. Som en KLA-operatör som ”[filmade] de fördrivna albanernas lidande med en videokamera” för västlig konsumtion också medgav till The Guardian i juni 1999, så var ”rådgivning från KLA snarare än serbiska deportationer” en huvudsaklig motiverande faktor.

Statsvetaren Babak Bahador har skrivit en hel bok som framhäver Racaks propagandavärde, där han förklarar hur ”oväntade och känsloladdade bilder” presenterade i media ”snabbt öppnade politiska möjligheter”. CIA och Pentagon vet förstås detta mycket väl och utnyttjar rutinmässigt sådana bilder i just detta syfte. Givet att Imperiet i hemlighet influerar innehållet i Hollywood-filmer för att stärka sitt internationella varumärke, är det en smula förvånande att bombningen av Jugoslavien ännu inte har blivit spelfilm.

Kanske beror det på att fakta i fallet Racak är mycket tydliga, även om de har gömts i allmän åsyn. Att rekapitulera den tidens etablerade narrativ kan återigen exponera lätt motbevisade och redan medgivna lögner. Natos förstörande av ett självständigt land med falsk illdådspropaganda och bedrägeri som grund – i vilket hela Västs journalister, rättighetsgrupper och politiker var intimt medskyldiga – får helt enkelt inte uppdagas. Det skulle ju kunna medföra att de inte kommer undan med det en gång till.

Kit Klarenberg