Kjell Askildsen – istället för att gäspa

Kjell Askildsen, Noveller, Natur och Kultur 2014 och 2015, e-bok 2017, översättning Ragnar Strömberg

DEN DÄR EGOTRIPPADE hipstern Alex Schulman – skrev en skvallrig bok om morfadern Sven Stolpe, Bränn alla mina brev, kategoriserade den lömskt ”roman”, pipande lilleputt gav sig på död gigant – angriper med mycket hårda ord rabulisten Ivar Arpi.

Schulman beskyller honom på bästa Der Stürmer-manér för att sprida ”vidrigheter”

Denne svarar med samma mynt, delar ut rallarsvingar. Nä, inte riktigt. Man kan tvärtom hävda att han obarmhärtigt klär av Schulman, avslöjar och sticker hål på denne uppblåste Östermalmsfigur. Numera knuten till smakdomaren DN.

Jag gäspar. Förlåt. Men inte känns detta meningsutbyte, som ju inte är något, särskilt meningsfullt. Indikerar bara nivån på det offentliga samtalet (inte värt kallas ”samtal”) i Sverige. Det är som när Läckberg morrar över enslingen på Österlen, eller tvärtom. 

Gäsp, igen.

Arpi läser jag så gott som varje dag i min dator, hans sajt Rak höger! (egentligen inget lyckat namn). Det vill säga de texter (ofta på tok för långa för en datorskärm) jag kan läsa gratis, utan att behöva prenumerera. Snåljåp är och förblir jag. 

Han lär ha många som betalar för att få läsa honom, han drar i så fall in ordentligt med kosing. Men långt ifrån Schulmans DN-ersättning, må man antaga. Bättre betalt jama med, än mot.

Viktig är Arpi med sin ocensurerade verklighetsförankring i ideologiernas och den offentliga lögnens pk-land, det är bara att konstatera.

Jag berördes starkt, som jag redan berättat, av filmen I väntan på Jan Myrdals död. Hans ensamhet. Och alltmer ensam blev han i det offentliga samtalet. Så saknad. Liksom vännen Gunnar Adler-Karlsson, för att inte nämna Västerås store son Lars Gustafsson

Det blir så tomt och trist i offentligheten utan dessa starka, inopportuna röster. Nog är Arpi bra, men inte är han någon Myrdal, GAK eller Herr Gustafsson. Inte samma division.

Jag läser på nytt, som e-bok eftersom det är så behändigt, norrbaggen Kjell Askildsen (1929–2021). Fy sjutton, vad han skriver styvt, sparsmakat och avskalat! Behärskar konsten att få det att se enkelt ut, liksom skrivet bara en gång utan omtagning, en vidunderlig stilist. 

Vardagen hans domän, men sannerligen inget hemtrevligt, ombonat fäste. Det vardagliga laddas med något oförklarligt hemskt, när det beskrivs som allra mest konkret. 

Det triviala blir plötsligt traumatiskt, man sitter på helspänn och väntar på att olyckan skall inträffa. Texten vibrerar, trygghetens spindelnät spricker, svarta hål öppnar sig i golvet. 

Människorna, verklighetens folk, kastar masken inför varandra, visar sig som de ondskefulla och misunsamma – för att inte säga tarvliga – varelser de är.

Askildsen påminner om en annan novellist, amerikanen Raymond Carver, också en favorit. 

Norrmannen slog igenom sent, hade det länge fattigt och svårt, försörjde sig genom diverse påhugg. Men så vann han erkännande, översattes till flera språk, jämfördes med nobelpristagaren Samuel Beckett

Det verkade dock inte leda till att han blev stor på sig, som vi sade i Sandviken. ”Kanske har vi samma människosyn”, hans lakoniska kommentar om jämförelsen med Beckett. Det var allt. Vilken man!

... är läst 729 gånger!

  2 kommentarer for “Kjell Askildsen – istället för att gäspa

  1. Gunnar Eriksson skriver:

    Konkurrens även inom vänstern att bedöma/värdera olika skribenter. Konkurrens samhällets avskaffande eller reducering lär aldrig ske. Så blir nog verkligheten för all framtid.

  2. Anders Björnsson skriver:

    Lasse Ekstrand lyfter fram ett författarskap som på alla sätt är förebildligt och naturligtvis på alla sätt oefterhärmligt. Jag har ännu inte hämtat mig från den positiva chock jag fick när jag i Oslo, under en veckas vintervistelse på Voksenåsen, läste hans samlade noveller som utkom till 70-årsdagen 1999. Ingen nordisk novellist, bortsett från Hjalmar Söderberg, har nått så långt – det gäller språkbruk såväl som människosyn. Liksom Hjalle vek Kjell Askildsen aldrig från sina djupaste övertygelser. De var båda fridens och stridens män. Jag dristade mig till att översätta en, också i KA:s författarskap, oöverträffad novell, ”Det röda huset”, som inflyter i kommande nummer av tidskriften Hjärnstorm.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.