Kjell Westö utforskar sprickorna i muren

Kjell Westö (Foto: Huvudstadsbladet)

Trots att jag är en långsamläsare, som kallades ordblind i skolan för 60 år sedan, har litteratur, särskilt långa berättelser – romaner – blivit ett oundgängligt inslag i dagsprogrammet. När en bra bok inte ligger på mitt nattygsbord och väntar trivs jag inte med tillvaron. Och det ska vara något annat än det jag sysslar med hela dagarna – bloggredigering och artikelläsning på nätet.

Nu är problemet löst för en bra tid framåt. Jag har just avslutat romanen Hägring 38 (Månpocket 2017, första utgåva 2013) av Kjell Westö, och funnit ännu en lysande författare. Många av er har säkert redan läst honom, men nu har också jag låtit mig slukas av hans Helsingforshistorier, på samma sätt som jag förra året slukades av Elena Ferrantes Neapelserie.

Westö har den där förmågan att förmedla återhållsamheten mellan människor, som är så vanlig. Ett utstrålat lugn och sparsamma reaktionsmönster kan dölja det mest dramatiska innanför skalet. Ett fånglägerstrauma trycks ner och ger sig till känna på det mest oväntade sätt 20 år senare.

En annan kvalité hos Westö är hans skildring av klassklyftor och skuggboxningen mellan klassernas representanter. Den är ständigt närvarande i allas medvetande, fast på olika vis. Det tyglade men oförsonliga överklasshatet ur underifrånperspektivet och det omedvetet, djupt inbäddade småfolks- och arbetarföraktet som genomsyrar nästan allt i borgerligheten.

Men det finns sprickor i denna klasskampsmur. Och det är i dessa sprickor, i denna övergångszon, som denna berättelse av Kjell Westö hela tiden rör sig. Jag tycker mycket om det, kanske för att jag själv i snart två generationer utforskat, rört mig och försökt orientera mig i denna sociala övergångszon. Jag har mycket lätt att identifiera mig med Clas Thune, den liberale advokaten som försöker hålla sig väl med alla. Hans känselspröt reagerar annorlunda än ”klass”-kamraternas – alla ifrån stabil borgerlighet och vänner från samma gymnasieklass. Han upptäcker märkligt nog att kvinnan av folket som han anställer som sekreterare är både klok, kompetent och bär på en spännande och helt okänd historia.

Kvinnan av folket (arbetarklass) – fru Wiik – ser allt från ett annat håll. Och hennes syn på världen är en helt annan. Sakta lär vi känna hennes traumatiserande bakgrund både i familj och från en tids fångenskap i de vitas läger under inbördeskriget.

Hon är förstås på sin vakt, och skulle aldrig medvetet släppa in en av deras (de vitas) sort i sitt liv, men upptäcker – på samma sätt som Thune – att den fine advokaten märkligt nog bär på vissa mänskliga drag. Ja, hon till och med lockas att utforska dem, fast mycket försiktigt. De upplever båda vid ett par tillfällen en helt oförställd och oväntad känsla av gemenskap som gör dem båda lika förvirrade.

Det hela får förstås inte något Askungenslut. Men det ska jag inte säga mer om, för det vore att förstöra läsupplevelsen för dig som ännu inte stiftat bekantskap med den klart lysande finlandssvenske författare.

  1 kommentar for “Kjell Westö utforskar sprickorna i muren

  1. Olle Pålsson
    2018-03-14 kl. 5:54

    Fint du skriver om en bok som var en fin läsupplevelse för mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.