Jag har nu läst Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitets remissvar. Mitt sammanfattande intryck är att det måste vara något fel på de som arbetar för, och de som representerar, de svenska medborgarna och har haft att göra med utformningen av avtalet. Med utgångspunkt i remissvaret förstår man att de ansvariga antingen brister grovt i juridisk kompetens och avtalsskrivning eller är (jag finner inget bättre ord som sammanfattar deras eventuella avsikt, om det är en medveten avsikt) landsförrädare.
Det remissinstansen gjort är bl a att jämföra Sveriges DCA-avtal med Norges, Finlands och Danmarks dito. Ett exempel på skillnader är tydligheten vad gäller bl a kärnvapen och förbjudna vapen.
“En annan kontroversiell fråga är den om förhandslagring av kärnvapen på svenskt territorium, vilket berör artikel 4. Som redan nämnts anges i promemorian att ”[e]tt ingående av DCA-avtalet förändrar inte den ståndpunkt som har kommit till uttryck inom ramen för Sveriges Natoansökan att det inte finns skäl att ha kärnvapen och permanenta baser på svenskt territorium i fredstid” (s 9-10, 121).
Det finns argument för att avtalet ger utrymme för Sverige att hävda denna politik även efter det att avtalet trätt i kraft. Som framgår av artikel 1(2) ska all verksamhet som omfattas av avtalet utföras med full respekt för svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium. Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet brukar vanligtvis anses förbjuda införsel av kärnvapen eftersom den kräver tillstånd för kärnteknisk verksamhet, och hänvisningen till ”vissa typer av vapen” (”certain types of weapons”) utgör en indikation på att Sverige avser just denna lag, även om det inte skrivs ut i klartext i promemorian.
Det finländska utrikesministeriet gör på sin hemsida klart att det är så man ser på saken med hänvisning till motsvarande lag (som dock är tydligare än den svenska lagen).
Danmark och Norge fick in tydligare skrivningar i sina avtal: ’Nothing in this Article alters Norwegian policies with regard to the stationing of foreign forces on Norwegian territory, and the stockpiling or deployment of nuclear weapons on Norwegian territory.’ Denna formulering återfinns i artikel 1 av båda ländernas avtal och därtill i artikel 4 i det norska avtalet. Detta varken kommenteras eller nämns i promemorian, ej heller diskuteras hur den amerikanska sidan kan tänkas se på tolkningen av artikel 1(2) vad gäller kärnvapen. Förutom det ovan citerade uttalanden om den svenska ståndpunkten om kärnvapen (s 9-10, 121) diskuteras inte kärnvapen över huvud taget i promemorian.
Underlaget för Riksdagen bör också klargöra den svenska regeringens syn på tillämpligheten av icke-spridningsfördraget (NPT). Även Ottawakonventionen om personminor (omnämnd av det finländska utrikesministeriet) liksom konventionen mot klusterammunition bör nämnas och diskuteras.”
Remissinstansen hittar också ett enligt mig roligt exempel på USAs syn på avtal.
“I den norska propositionen inför godkännandet av DCA-avtalet förklarade den norska regeringen öppet att Norge och USA har olika uppfattningar om vad artikel 1 betyder. Den amerikanska uppfattningen är att man har en skyldighet att efterleva norsk rätt och norska folkrättsliga förpliktelser bara om det är förenligt med amerikanska operativa behov.”
USA anser sig alltså bara behöva följa avtal om de känner för det.
Ett exempel på de svenska aktörernas eventuellt bedrägliga uppsåt, alternativt bris på juridisk kompetens beskrivs i remissvaret så här, inkl fotnot.
“Ovan har visats att en rad viktiga frågor inte är utredda i promemorian. Vidare är de allmänna delarna (1, 3, 4.2, 5.1 samt 6.2) utformade så att det är svårt att förstå vad som är avtalets huvudpunkter. Den som läser dessa delar kommer att få en oklar eller t o m felaktig bild av avtalet. Som nämnts hävdas t ex i avsnitt ’5.1 Allmänt om avtalet’ att
’[d]et precis som tidigare [är] Sverige som har rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke.’ (s 99)
Om den Juridiska fakultetsnämndens analys är korrekt är detta påstående delvis missvisande, delvis sannolikt fel.’ (5*)
(5*) Den första satsen strider mot den tolkning som Juridiska fakultetetsnämnden gjort. Den andra satsen är korrekt i en trivial mening, nämligen att den amerikanska närvaron sker genom det samtycke som lämnas i avtalet, men läst i sitt sammanhang ger denna sats det felaktiga (och möjligen eftersträvade) intrycket att det krävs svenskt konkret samtycke för all amerikansk närvaro.”
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet konstaterar.
“Eftersom det enligt Juridiska fakultetsnämndens mening inte kan sägas att ’[i]nnebörden och konsekvenserna av förslaget [är] tillräckligt redovisade i promemorian’ bör förslaget inte läggas fram för Riksdagen i sin nuvarande form. Propositionen till Riksdagen bör alltså vara betydligt mer utförlig och öppen vad gäller motiv och konsekvenser.”
Är det brist på kompetens eller är det landsförräderi? Oavsett vilket är det helt oacceptabelt att vi svenskar representeras av sådana människor som legat bakom upprättandet av DCA-avtalet.
Man undrar först varför Juridiska institutionen har utgått från den engelskspråkiga versionen av avtalet, men sedan förstår man att det är för att kunna jämföra med engelskspråkiga versioner av andra länders avtal. De skriver:
”Ett antal bilaterala avtal mellan USA och nordiska och östeuropeiska stater har ett innehåll liknande (om än inte helt identiskt med) det nu föreliggande avtalet. Dessa bygger med all säkerhet på ett amerikanskt modellavtal, alltså ett slags standardavtal från vilket endast smärre avvikelser är möjliga.”
REMISSVAR
Det är intressant att se inkomna remissvar på regeringens proposition.
Två svar är från Justitiekanslern, som inte har några synpunkter, och från JO, som avstår från att yttra sig.
Dessa två borde i stället ha tagit tag i vad Stockholms universitet gör, nämligen att ”… fokusera på om beredningskravet i RF 7:2 är uppfyllt …”
Stockholm skriver, som en annan kommentator redan har påpekat, att enligt deras mening det inte kan sägas att ”[i]nnebörden och konsekvenserna av förslaget [är] tillräckligt redovisade i promemorian”, och då ”bör förslaget inte läggas fram för Riksdagen i sin nuvarande form …”
I en sammanfattning skriver de: ”Genom DCA-avtalet verkar Sverige ge en främmande stormakt ständig rätt till tillträde till svenskt territorium och obehindrad tillgång till 17 anläggningar och områden. Den proposition som läggs fram för riksdagen bör öppet och resonerande redovisa detta samt klarlägga konsekvenserna, inklusive de negativa.”
MEN VARFÖR?
Men VARFÖR ska Danmark, Norge, Finland och Sverige skaffa sig DCA-avtal, OVANPÅ Nato-medlemskapet? Norges lär redan vara klart.
Förklaringen kan inte vara annan än att grupper i ett internationellt nätverk trycker på, ett nätverk som startar i den amerikanska djupa staten. Vi förstår vad som är USA:s plan. Den är att Danmark, Norge, Finland och Sverige ska användas som uppmarschområden i krig mot Ryssland.
Ska aningslösa svenska riksdagsledamöter släppa fram avtalet?
Annat kan hända på vägen. Förslaget DCA kommer från en regering från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna och som stöds av Sverigedemokraterna. Men DCA är så extremt att regeringen kan tvingas dra tillbaka förslaget under hot om att annars något eller några partier lämnar regeringen eller stödet. I de fyra partierna finns en del vettigt folk som kan tvinga fram detta.
Och angående remissvar bör man läsa ett genomarbetat sådant från Människorättsorganisationen Accoun.
Accoun finns här:
https://accoun.org/
Jag har nu läst Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitets remissvar. Mitt sammanfattande intryck är att det måste vara något fel på de som arbetar för, och de som representerar, de svenska medborgarna och har haft att göra med utformningen av avtalet. Med utgångspunkt i remissvaret förstår man att de ansvariga antingen brister grovt i juridisk kompetens och avtalsskrivning eller är (jag finner inget bättre ord som sammanfattar deras eventuella avsikt, om det är en medveten avsikt) landsförrädare.
Det remissinstansen gjort är bl a att jämföra Sveriges DCA-avtal med Norges, Finlands och Danmarks dito. Ett exempel på skillnader är tydligheten vad gäller bl a kärnvapen och förbjudna vapen.
“En annan kontroversiell fråga är den om förhandslagring av kärnvapen på svenskt territorium, vilket berör artikel 4. Som redan nämnts anges i promemorian att ”[e]tt ingående av DCA-avtalet förändrar inte den ståndpunkt som har kommit till uttryck inom ramen för Sveriges Natoansökan att det inte finns skäl att ha kärnvapen och permanenta baser på svenskt territorium i fredstid” (s 9-10, 121).
Det finns argument för att avtalet ger utrymme för Sverige att hävda denna politik även efter det att avtalet trätt i kraft. Som framgår av artikel 1(2) ska all verksamhet som omfattas av avtalet utföras med full respekt för svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium. Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet brukar vanligtvis anses förbjuda införsel av kärnvapen eftersom den kräver tillstånd för kärnteknisk verksamhet, och hänvisningen till ”vissa typer av vapen” (”certain types of weapons”) utgör en indikation på att Sverige avser just denna lag, även om det inte skrivs ut i klartext i promemorian.
Det finländska utrikesministeriet gör på sin hemsida klart att det är så man ser på saken med hänvisning till motsvarande lag (som dock är tydligare än den svenska lagen).
Danmark och Norge fick in tydligare skrivningar i sina avtal: ’Nothing in this Article alters Norwegian policies with regard to the stationing of foreign forces on Norwegian territory, and the stockpiling or deployment of nuclear weapons on Norwegian territory.’ Denna formulering återfinns i artikel 1 av båda ländernas avtal och därtill i artikel 4 i det norska avtalet. Detta varken kommenteras eller nämns i promemorian, ej heller diskuteras hur den amerikanska sidan kan tänkas se på tolkningen av artikel 1(2) vad gäller kärnvapen. Förutom det ovan citerade uttalanden om den svenska ståndpunkten om kärnvapen (s 9-10, 121) diskuteras inte kärnvapen över huvud taget i promemorian.
Underlaget för Riksdagen bör också klargöra den svenska regeringens syn på tillämpligheten av icke-spridningsfördraget (NPT). Även Ottawakonventionen om personminor (omnämnd av det finländska utrikesministeriet) liksom konventionen mot klusterammunition bör nämnas och diskuteras.”
Remissinstansen hittar också ett enligt mig roligt exempel på USAs syn på avtal.
“I den norska propositionen inför godkännandet av DCA-avtalet förklarade den norska regeringen öppet att Norge och USA har olika uppfattningar om vad artikel 1 betyder. Den amerikanska uppfattningen är att man har en skyldighet att efterleva norsk rätt och norska folkrättsliga förpliktelser bara om det är förenligt med amerikanska operativa behov.”
USA anser sig alltså bara behöva följa avtal om de känner för det.
Ett exempel på de svenska aktörernas eventuellt bedrägliga uppsåt, alternativt bris på juridisk kompetens beskrivs i remissvaret så här, inkl fotnot.
“Ovan har visats att en rad viktiga frågor inte är utredda i promemorian. Vidare är de allmänna delarna (1, 3, 4.2, 5.1 samt 6.2) utformade så att det är svårt att förstå vad som är avtalets huvudpunkter. Den som läser dessa delar kommer att få en oklar eller t o m felaktig bild av avtalet. Som nämnts hävdas t ex i avsnitt ’5.1 Allmänt om avtalet’ att
’[d]et precis som tidigare [är] Sverige som har rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke.’ (s 99)
Om den Juridiska fakultetsnämndens analys är korrekt är detta påstående delvis missvisande, delvis sannolikt fel.’ (5*)
(5*) Den första satsen strider mot den tolkning som Juridiska fakultetetsnämnden gjort. Den andra satsen är korrekt i en trivial mening, nämligen att den amerikanska närvaron sker genom det samtycke som lämnas i avtalet, men läst i sitt sammanhang ger denna sats det felaktiga (och möjligen eftersträvade) intrycket att det krävs svenskt konkret samtycke för all amerikansk närvaro.”
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet konstaterar.
“Eftersom det enligt Juridiska fakultetsnämndens mening inte kan sägas att ’[i]nnebörden och konsekvenserna av förslaget [är] tillräckligt redovisade i promemorian’ bör förslaget inte läggas fram för Riksdagen i sin nuvarande form. Propositionen till Riksdagen bör alltså vara betydligt mer utförlig och öppen vad gäller motiv och konsekvenser.”
Är det brist på kompetens eller är det landsförräderi? Oavsett vilket är det helt oacceptabelt att vi svenskar representeras av sådana människor som legat bakom upprättandet av DCA-avtalet.
Man undrar först varför Juridiska institutionen har utgått från den engelskspråkiga versionen av avtalet, men sedan förstår man att det är för att kunna jämföra med engelskspråkiga versioner av andra länders avtal. De skriver:
”Ett antal bilaterala avtal mellan USA och nordiska och östeuropeiska stater har ett innehåll liknande (om än inte helt identiskt med) det nu föreliggande avtalet. Dessa bygger med all säkerhet på ett amerikanskt modellavtal, alltså ett slags standardavtal från vilket endast smärre avvikelser är möjliga.”
REMISSVAR
Det är intressant att se inkomna remissvar på regeringens proposition.
Två svar är från Justitiekanslern, som inte har några synpunkter, och från JO, som avstår från att yttra sig.
Dessa två borde i stället ha tagit tag i vad Stockholms universitet gör, nämligen att ”… fokusera på om beredningskravet i RF 7:2 är uppfyllt …”
Stockholm skriver, som en annan kommentator redan har påpekat, att enligt deras mening det inte kan sägas att ”[i]nnebörden och konsekvenserna av förslaget [är] tillräckligt redovisade i promemorian”, och då ”bör förslaget inte läggas fram för Riksdagen i sin nuvarande form …”
I en sammanfattning skriver de: ”Genom DCA-avtalet verkar Sverige ge en främmande stormakt ständig rätt till tillträde till svenskt territorium och obehindrad tillgång till 17 anläggningar och områden. Den proposition som läggs fram för riksdagen bör öppet och resonerande redovisa detta samt klarlägga konsekvenserna, inklusive de negativa.”
MEN VARFÖR?
Men VARFÖR ska Danmark, Norge, Finland och Sverige skaffa sig DCA-avtal, OVANPÅ Nato-medlemskapet? Norges lär redan vara klart.
Förklaringen kan inte vara annan än att grupper i ett internationellt nätverk trycker på, ett nätverk som startar i den amerikanska djupa staten. Vi förstår vad som är USA:s plan. Den är att Danmark, Norge, Finland och Sverige ska användas som uppmarschområden i krig mot Ryssland.
Ska aningslösa svenska riksdagsledamöter släppa fram avtalet?
Annat kan hända på vägen. Förslaget DCA kommer från en regering från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna och som stöds av Sverigedemokraterna. Men DCA är så extremt att regeringen kan tvingas dra tillbaka förslaget under hot om att annars något eller några partier lämnar regeringen eller stödet. I de fyra partierna finns en del vettigt folk som kan tvinga fram detta.
MEN NEJ
Söndag 14 april blir det i Stockholm och andra orter manifestation mot avtalet. Information hos Fredsalliansen.