Foto: Thomas Lundin (UNT)
Professorn Wilhelm Engström, medicinare vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala utgjuter sig (i samband med sin pensionering) i dagens UNT över sakernas allmänna tillstånd. Artikeln handlar om forskningen i Sverige i synnerhet, men också om oss alla som i nästan en generation lidit under fnosket i den offentligt finansierade sektorn.
Jag citerar:
När jag i dag, efter mer än tjugofem år som siste innehavare av en fullmaktsprofessur vid veterinärmedicinska fakulteten vid SLU, frånträder mitt ämbete, kan det vara på sin plats att knyta några reflektioner till utvecklingen under det sistlidna kvartsseklet. …
I stället har det vacuum som skapats mellan makthavare och maktlösa (läs lärare/forskare) fyllts av olika typer av controllers, kommunikatörer, HR-konsulter och andra diversehandlare i administrativ bråte som bombarderar oss med nya mer eller mindre puerila påfund och maktpåliggande ålägganden.
Det är ingen överdrift att påstå att mer än halva arbetstiden upptas av allsköns påbjudna meningslösheter – något som stjäl tid från undervisning och forskning och framförallt tär på den kreativitet som är grunden för vår profession.
Mycket av de dumheter som det senaste decenniet bjudit på har sin grund i den nya sekulära religion som genomsyrar vårt land – New Public Management. Enligt denna irrlära skall även verksamheter som universitet och sjukvård kunna drivas företagsmässigt genom att allting ges en prislapp som skall användas för medelstilldelningen.
Vad detta betytt för sjukvårdens kris har blivit alltför uppenbart. Men i många avseenden är universiteten lika illa drabbade.
Låt det sägas en gång för alla: Det är den verkliga kvaliteten på ett lärosätes vetenskapliga alster liksom nivån på dess undervisning som utgör basen för dess renommé. För att åstadkomma det är tillgången till de bästa forskarhjärnorna det allra viktigaste – i själva verket det enda väsentliga. Utan intelligenta och nytänkande forskare – inget universitet.
Men någonstans har denna självklarhet gått förlorad.
Om det allt överskuggande målet vore att prestera forskning i internationell toppklass, behövdes inte den armé av kreativa kommunikatörer som arbetar för högtryck för att polera verkligheten. …
Hur har då dessa stolligheter kunnat förverkligas? Tyvärr ligger skulden i mångt och mycket hos min professorsgeneration som varit alltför feg och lämnat fältet fritt för maktspelare och deras administrativa renegater som lyckats förverkliga den nuvarande ordningen.
En ovanlig ärlighet, som jag många gånger undertryckt hos mig själv, visar han i slutet där han faktiskt lägger en del av skulden på sin egen professorsgeneration som han tycker varit feg och lämnat fältet fritt för ”maktspelare och deras administrativa renegater”. Jag erkänner nu att jag alltså många gånger tänkte liknande tankar om min egen lärargeneration.
Befriande ord kommer aldrig för sent …
Ja, inte sant! I egenskap av både forskare och som verksam inom såväl Universitetsvärlden som inom den så kallade Sjuk- och Hälsovården (började det redan där med namnbytet?) kan jag inte annat än instämma. Ständig resursbrist, ökad administration, alltfler gurus som skall sprida de senaste evangelierna, IT-system som tar för mycket tid och kostar för mycket pengar. Listan kan göras oändlig.
Ordförande Mao brukade säga att de farligaste kulorna äro de sockermantlade. När jag kom tillbaka till Sverige efter drygt tio år utomlands förvånades jag av den rikliga förekomsten av ”professorer” som uppstått i landet. Var och varannan ”Filosofie doktor” verkade nu vara ”professor”. Över denna nivå, trodde jag, fanns den nya, åtminstone för mig nya, titeln ”prefekt”. Men det visade sig vara ”filosofie doktorer” som ålagts administration och på det viset tagits ut ur forskning och undervisning. Det verkar som om de svenska universiteten hade funnit sin egne Peters princip d v s akademiker befordrades till sin inkompetensnivå utan att märka det, eftersom de samtidigt mutades med en professorstitel.
Professor Engström skriver om ”utvecklingen under det sistlidna kvartsseklet”. Åh vad härligt! Nu kan begreppet ’kvartssekel’ laddas med andra innebörder än poeten (m.m.) Ahlmarks dito. (Se: Det galna kvartsseklet.) Tack för det.
Jens Stilhoff Sörensen har sagt ungefär detsamma här.
Jag rekommenderar också Kristina Mattssons bok Välfärdsfabriken, som jämför det med vad som drabbade hantverkarna för hundra år sen, d v s den s k vetenskapliga arbetsledningen, alias taylorismen.
Vi inom Gemensam Välfärd försöker efter förmåga bekämpa vansinnet. Men vi behöver bli fler!
Framför allt behövs det lite strejker och dylikt inom den offentliga sektorn. Man behöver ju inte vägra utföra arbetet, det räcker med att kollektivt vägra fylla i idiotiska blanketter och webbformulär.
Idag talade jag med en ung läkare i Stockholmstraken, som berättade om hur stora delar av sjukhusets verksamhet idag blev lamslagen för att IT-avdelningen uppdaterat något system, så alla måste in och själva byta sina gamla lösenord. Men man hade glömt att informera om saken. Visserligen hade det stått på sjukhusets Intranätet, men där har ingen mer än cheferna tid att gå in regelbundet och läsa. Chefen på den unga läkarens avdelning såg ut som en fågelholk och medgav att han glömt informera på förra klinikmötet.
Jag glömde att hänvisa till den utmärkta norska organisationen For Velferdsstaten, som mobiliserar mot NPM. Dess daglige leder Asbjørn Wahl har skrivit den bästa korta grundtexten om eländet.
Och för all del, vi skriver en del på Gemensam också.
Underbart med klart klingande klarspråk. Det sagda gäller även min bransch: teater, där man i undervisningen utnämnt div. kändisar till professorer för att ge verksamheten högre status. Politisk korrekt lydnad – lyhördhet premieras. I stället för yrkeskunskap utbildas det i beteende.