Kristus Frälsarens Katedral ligger på en klippa intill Moskva-flodens strand någon kilometer söder om Kreml och påstås vara hela Rysslands förnämsta kyrkobyggnad. Dess gyllene kupol syns vida kring i Moskva och reflekterar ljuset i solnedgången på ett mycket anslående sätt.
Detta gudshus invaderades av fem unga kvinnor från bandet Pussy Riot tisdagen den 21 februari 2012. Samtliga fem var klädda i färgsprakande rånarluvor, och långt innan någon visste ordet av började kvintetten uppföra en koreograferad dans till den förinspelade låten ”Jungfru Maria – fräls oss ifrån Putin”. Vaktpersonal skyndade till och avbröt föreställningen tvärt; efter bara 40 sekunder var scenshowen till ända. Men insmugglade Pussy Riot-fans hade videofilmat seansen, och inom kort var hela spektaklet ute på nätet.
Tre av bandmedlemmarna med 23-åriga Nadja Tolokonnikova i spetsen dömdes sedermera till två år bakom lås och bom för ”organiserad huliganism, baserad på religiöst hat”. Inför de olympiska spelen i Sotji (februari 2014) släpptes de bägge jäntor som alltjämt satt inlåsta i ett försök att blidka oss i västvärlden. I det läget gick OS före allt annat.
Per Leander, född 1982 och känd bland annat från Aftonbladet Kultur och Fria Tidningen har nyligen sänt ut en studie betitlad Kampen mot Putin: Den ryska proteströrelsens uppgång och fall (Verbal Förlag). I Leanders opus, som huvudsakligen är ett långt – och klart vederhäftigt – insiderreportage om de väldiga demonstrationerna på Moskvas gator och torg 2011-2012, har de maskerade punk- och kyrkbrudarna i Pussy Riot sin givna plats. Dock rör det sig knappast om någon hedersplats för deras del. Proteströrelsen mot 1952-10-07 Vladimir Vladimirovitj Putin må ha varit både spretig och politiskt heterogen, men de uttalat individualistiska och anarkistiska inslagen – à la Pussy Riot i Frälsarkatedralen – var trots allt undantag snarare än regel.
I dagens Ryssland äger 0,5 procent av befolkningen närmare 85 procent av landets tillgångar och naturresurser. Ett skikt av ofattbart rika oligarker är strängt taget de enda som har glädje av den förda regeringspolitiken, som inte skiljer sig principiellt från vanstyret under Boris Jeltsins nyliberala 1990-talsera. ”Fria och demokratiska val” stod inte oväntat överst på demonstranternas baner.
”Makten till miljonerna, inte till miljonärerna” var ett annat populärt slagord.
Lavinen sattes i rullning den 10 december 2011, då en härskara på ca 60 000 människor samlades på Bolotnaja-torget i Moskva för att protestera mot fusket i de just då aktuella valen till duman (ryska parlamentet). Därefter samlades demonstranter på gatorna i våg efter våg, några gånger med 100 000 deltagare eller fler, under första hälften av 2012. Den 6 maj, dagen innan Putin svors in för tredje gången som president, nu på sex år i stället för som tidigare fyra, slog polisen till och fängslade ett 30-tal demonstranter – de så kallade Bolotnaja-fångarna. De flesta av de 30 är än idag frihetsberövade med Vänsterfrontens 38-årige Sergej Udaltsov som den mest kände.
Boris Nemtsov mördades under dunkla omständigheter den 27 februari i år efter att ha tillbringat kvällen på en restaurang vid Röda torget i sällskap med en ung älskarinna. Nemtsov var tongivande i proteströrelsens liberala fraktion och orädd Putin-kritiker men sköts nu ihjäl på öppen gata. Garri Kasparov, mångmiljonär, NATO-ivrare och före detta världsmästare i schack, är en annan portalfigur med liberala förtecken. Enligt Kasparov är dagens Ryssland ”fascistiskt” och Vladimir Putin en herre som inte skulle tveka att massmörda stora delar av folket, om upprorsfanan en dag höjs mot honom. Inom vänstern underkänner man det synsättet. Ilja Ponomarjov, tidigare ledamot av duman men sedan 2014 politisk flykting i USA, menar att Ryssland är ”bonapartistiskt” – auktoritärt borgerligt – således inte fascistiskt.
Men han utesluter inte att händelseutvecklingen kommer att gå i precis den riktningen. Inte minst därför måste Vänsterfronten, som grundades redan 2005, fortsätta att flytta fram sina positioner.
Per Leander talar flytande ryska, har periodvis levt i Moskva, vistades där när protesterna kulminerade 2011-12 och känner flera av aktivisterna i demonstrationsleden. Det är omständigheter som borgar för både klarsyn och koncis historiepedagogik.
Mats Parner skriver: ”Inför de olympiska spelen i Sotji (februari 2014) släpptes de bägge jäntor som alltjämt satt inlåsta i ett försök att blidka oss i västvärlden. I det läget gick OS före allt annat.” Jo, det är riktigt och det stödjer de som hävdar att krisen i Ukraina som just utveckalde sig under det OS pågick därför inte var initierad från ryskt håll.
Makten till miljonerna – inte till miljonärerna! Det var en bra slogan som skulle passa bra i hela världen! HAHA! Att ingen kommit på det här i vår lilla ankdamm!
Och dessa småtöser och deras protest var ju på så låg nivå att den inte är värd att kommentera!
Putin + Natanyahu = sant ? Kan detta vara möjligt? Vad har dessa herrar gemensamt? Det var ju Stalin som efter kriget etablerade staten Israel och med tyska beslagtagna vapen ville köra ut kolonialmakten England. Har Natanyahu insett vad han har att tacka det Ryska folket för – Judar och ryssar ledde den socialistiska revolutionen i Ryssland 1917 – Lenin och hans broder var båda av judisk härkomst – brodern som startade den första revolutionen som misslyckades, mördades för att han inte ville avslöja sina medarbetare!
Sent skall syndarn vakna, högerfascister blir medvetna om sanningen – om så väl vore hade världens oroshärdar kunnat sluta fred! LEVE SOCIALISMEN!
Som om någon annan ledare skulle kunna regera Ryssland utan patriarkens godkännande.
Khodorkovsky är inte det arbetande folkets vän och han skulle inte heller kunna regera utan patriarkatets gillande.
Individfokus i den moderna världen kan inte lösa de systematiska problemen och misslyckas därför både i problemformulering och lösning på problemet. Det blir etiketteringar och sporadiskt ihopplockade händelser som man försöker använda för att skapa ett narrativ. Det blir lika monoistiska och platta analyser som konspirationsteorierna ger, det finns ingen dialektik längre tydligen. Det är liberal monoistisk filosofi som skapar ovanstående tänkande.
(Jag talar givetvis om ledningen för den ortodoxa kyrkan.)
Efter den anmälningen avstår jag nog från att läsa boken. Några personer som är Vladimir Putins politiska motståndare anser att Putin är fascistisk eller bonapartisk. Jaha. Carl XII Bildt jämförde Putin med Hitler. G W Bush blir inte nazist för att någon jämför honom med Hitler.
Vänsterfronten som demonstrerade samlade ca 100 000 demonstranter i en stad med 15 000 000 i ett land med nästan 145 000 000, dvs 2/3 promille av landets befolkning. Det forna kommunistpartiet är det parti som samlar näst flest röster till Duman. Det är mycket möjligt att det ligger mycket i vänsterfrontens kritik, men representerar folket gör den inte.
Jag har varit 20 ggr i Ryssland under perioden 1996-2012. Att inte se någon principiell skillnad mellan politiken under Jeltsin (som gav oligarkerna deras rikedom) och Putin har jag svårt att svälja. Att Putins politik enbart skulle gynna oligarkerna kan jag heller inte ta på allvar. Mycket har förbättrats för folk i allmänhet sedan den svåra tiden i slutet på 1990-talet.
Upp till 30 av dem som demonstrerade 2012 sitter många fortfarande i fängelse. Det är dåligt, men det motsvarar två personer omräknat till Sveriges befolkning. Att polisbrutalitet förekommer är rätt uppenbart, men det är tyvärr vanligare än motsatsen i världens länder.
Nemtsovs död skylldes på Putin i västmedia. Nu sägs inte mycket eftersom det inte, så vitt jag vet, kommit fram bevis på någon inblandning från det hållet.
En bok som jag just köpt på antikvariatet Röda Rummet här i Uppsala är BOOM, som inte är någon juppiebok utan står för ”Best Of Ordfront Magasin”. Där har den dåvarande redaktören, den beundrandsvärde Björn Eklund, 2002 samlat ”The Greatest Hits”, bl a en artikel av Carsten Palmaer om ”Kriget som teater”. Inspirerad av Kosovokriget listar Palmaer sex punkter hur man säljer ett krig massmedialt. Första punkterna är att demonisera motståndarna ”Våra fiender leds av en galen mördare” och ”Fiendens folk är blodtörstiga idioter”.
Jomen, säger ni kanske, är det så fel? Var det inte tillämpligt på Hitler och hans soldater? Till det kan man säga att ingen diktator har råd att vara galen, då skulle han inte kunna sköta sitt ”jobb”. För det andra, den sovjetiske författaren och antifascisten Ilja Ehrenburg demoniserade tyskarna, men enligt Jan Myrdal hade Stalin en annan uppfattning ”Sådana som Hitler kommer och går, men det tyska folket består”.
(Rimmet fanns nog inte i det ryska originalyttrandet)
Lars D!
Efter att just ha läst en annan bok utgiven på samma förlag – antologin ”Syrien” – tror jag att jag ändå skall läsa Leanders bok. Kapitlet ”Ryssland: upprätthållare av kontrarevolutionen?” i ”Syrien” antologin gav en del att tänka på.
Det hände sig 2013-10-22 på eftermiddagen i Santa Rosa 10 mil norr om San Francisco att Andy Lopez, 13 år, kom promenerande med ett leksaksgevär. En polisbil närmade sig bakifrån, stannade, och en polis klev ur och beordrade pojken att släppa bössan, som han tyckte liknade en AK47. I stället vände sig pojken om, antagligen för att se vem som skrek åt honom. Polisen avlossade då åtta skott i rask följd, varav sju träffade Andy, på sex sekunder, fyra av dem bakifrån. Sjutton sekunder efter att polisen ropat åt honom låg Andy blödande på marken och polismannen (”deputy sheriff”) sprang fram och satte handklovar på honom. När ambulanspersonalen anlände måste de be poliserna att ta av handbojorna innan de kunde ta hand om sin patient, som avled på platsen.
Händelsen utreddes först av distriktsåklagaren och sedan FBI. Båda beslöt att inte väcka åtal mot polismannen. Denne hade rimliga skäl att känna sig hotad till livet. Han hade handlat i enlighet med polisinstruktionen.
Sådant händer förstås inte var dag. På sin höjd ett par gånger i veckan. Skottskador är en av de vanligaste dödsorsakerna bland amerikanska barn.
Sedan 1980 har i Broward County, Florida, polisen dödat 168 personer. En av dem var Jermaine McBean, en svart man på väg hem med ett luftgevär inlindat i en sopsäck och med hörlurar för öronen. När polisen skrek åt honom bakifrån fortsatte han gå, men efter ett tag tycks han ha hört och vände sig om. Han blev genast ihjälskjuten.
Samtliga poliser som infann sig intygar att han inte hade hörlurar på sig. Ett foto av den döde på marken visar motsatsen. Det ovanliga i historien är annars att polisen som sköt kommer att ställas inför rätta, första gången sedan 1980 och 168 dödade som detta händer.
I lördags sköt polisen i Los Angeles Nicholas Robertson med 33 skott, först i ryggen och sedan, när han låg på marken och försökte krypa bort, med ytterligare 15 skott.
I Louisiana extraknäckade en 23-åring och en 32-åring som poliser (deputy city marshall) den tredje oktober, när de såg en man gräla utanför en bar. De prejade honom med polisbilen och avlossade 18 skott. Flera av dem träffade mannens sexårige son i huvudet. Han avled på platsen, d v s i bilens framsäte, medan fadern hamnade på akuten. Fadern var obeväpnad, sonen autistisk. Originellt nog var de vita, medan poliserna var svarta. De kommer att åtalas.
Och vill ni se hur vi firar advent här i progressiva, trendiga San Francisco, så se den här videon. Ursäkta kvalitetn.
Nu undrar ni förstås vad allt detta har med tsar Vladimir att göra? Just det. Ingenting.
Det är det som är problemet.
God jul!
Ett senkommet tack till Mats Parner för en läsvärd anmälan av Leanders bok. Ju bättre vi kan förstå Ryssland, desto bättre är det. Vilket också betyder att jag inte förstår Lars Drakes reaktion.
Svenska medier verkade helt missa demonstrationerna som de ryska långtradarchaufförerna genomförde. Jag skrev en kort notis om det i en kommentar på denna blogg, och Ola Jordan uppmärksammade det på sin FB-sida.
Idag har Putin för första gången medgett att det funnits rysk militär närvaro i Ukraina. Omfattningen vet vi ännu inget om, men Putins uttalande sätter i alla fall punkt för diskussionen om det funnits rysk militär närvaro i östra Ukraina annat än frivilliga utan anknytning till den ryska militären.
Mats, punkt och punkt.
Så här översätter Anna Lena Laurén i SvD den delen av den tre timmar långa presskonferensen:
– Vi har aldrig sagt att det inte finns folk som löser militära frågor i Ukraina. Men det betyder inte att där finns reguljära ryska trupper.
Det är också min minnesbild och att uppgifter från en hög ukrainsk officer har bekräftat detta, d v s inga reguljära ryska förband strider i Ukraina. Andra uppgifter från västerländska journalister har talat om både soldater som åkt som frivilliga på ”ledig tid” och tvångsrekryterade. Det senare har informatören Maria Person Löfgren nämnt vid flera tillfällen i SR.
Jag ser det som ett trendbrott att Putin för första gången säger något sådant som Erik S citerar i sin kommentar. Frågan är varför han sa det och vad det innebär för framtiden. Jag har inga svar, men ett trendbrott är det.
Medgivandet kom bara dagar efter Kerrys besök i Moskva, vilket är ett intressant sammanträffande.
Mats L!
Ja, ryssarna har medgivit det. Men du glömmer vad amerikanarna samtidigt gått med på. Inget krav på regimskifte i Syrien längre. Dagens FN-resolution! Och det är åtminstone bra för oss. Nu blir det svårare för våra Natovänner att demonisera ryssarna och lättare för oss att försvara alliansfriheten.
Bo P!
”Glömde” är fel ord eftersom jag inte kände till FN-resolutionen när jag skrev min kommentar. Du kanske har rätt i att det nu blir svårare att demonisera ryssarna. Nu tycker jag inte att Mats Parners anmälan var ett exempel på det, tvärtom, men jag förstår vad du menar.
Mats L!
Jag väntar fortfarande på Leanders bok och under tiden läser jag vad Sven Hirdman hade att säga om Ryssland vid ett anförande på Stockholms universitet häromdagen.
Bo P!
Tack för att du lyfte fram Sven Hirdmans mycket kloka ord. En annan som är värd att lyssna till, om än inte i samma tungviktsklass, är Anna-Lena Laurén i hennes Moskvablogg i Hufvudstadsbladet, här om rysslandskorrespondentens vilkor.
”Ibland intervjuar jag personer som uppriktigt älskar Putin och på ett logiskt och begripligt sätt kan förklara varför de gör det. Jag gör det inte för att legitimera Putin. Jag gör det för att vi ska förstå varför han är populär.”
Bo och Anders!
Alltid intressant att lyssna till eller läsa Sven Hirdman. Jag vill minnas att jag hörde honom på ABF-huset i Stockholm under under hösten 2014.
Samtidigt kan man notera att inte alla tidigare svenska Moskva-ambassadörer håller med honom.
Sven Hirdman tycks mig [i referatet som Bo P länkade], tyvärr, överoptimistisk när det gäller Ukrainakonflikten. En djupare analys hade varit intressant; nu blev det tämligen ytligt.
Mats L!
Hirdman sökte täcka hela fältet. En djupare analys av Ukrainakonflikten involverar inte bara Ryssland utan lika mycket eller mer hur EU, i synnerhet Tyskland, och Nato, i synnerhet USA, kommer att förhålla sig.
Mats L!
Visst är det så att om man ser världens amerikanisering som självklar för att inte säga naturgiven – och det är väl så dagens svenska etablissemang, det politiska såväl som det mediala, ser det – så måste det framstå som ytterst aggressivt att Putins Ryssland – förvisso till priset av ett nytt kallt krig – verkar ha satt stopp för den såväl i östra Europa som i Mellanöstern.
Efter det föregående kalla krigets slut hävdades det att vi nu kunde ge upp vår neutralitetsdoktrin. Det fanns inte längre två parter att vara neutrala mellan. Nu när det återigen finns två parter hävdar samma personer att vi absolut måste ge upp vår alliansfrihet. Hur går det ihop? Är motståndet mot alliansfriheten ytterst ideologiskt och inte alls säkerhetspolitiskt? Och har det alltid varit så?
Jag kanske är naiv, men enligt min ”maoistiska” uppfostran handlar det inte i första hand om att vara ”neutral” utan att respektera andra länders oberoende, lite grand som jag tror Östen Undén och den unge Olof Palme hade som linje.
Om vi lämnar Mao åt sidan och koncenterar oss på Palme så var det ju inte för att han tyckte samhällssystemet i Nordvietnam eller Kuba var speciellt moraliskt högtstående som han gav dem sitt stöd, utan från en anti-imperialistisk syn.
Tyvärr förhöll han sig sval till Folkrepubliken Kina och häcklade gärna ”diktaturens kreratur” i Tjeckoslovakien men nämnde inte ”Storbonden” vid namn.
”Min” linje löser problemet att avgöra hur man ska vara ”neutral” när det inte finns två block att vara neutral ”emellan” (eller tre eller fler!!).
Anders P
Det var inte jag som formulerade mig så, utan de som var mot alliansfriheten. Den officiella formuleringen av doktrinen i fråga löd så här under förra kalla kriget: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
. Det vill säga den övergripande ambitionen var att hålla oss utanför krig. Och alliansfriheten är väl därför inte i sig anti-imperialistisk, även om den som vill kan anföra anti-imperialistiska skäl för att stödja den.
Bo och Anders!
En möjlighet är att Sven Hirdman genom sina ryska kontakter har insikter som vi andra inte har, vilket gör att en djupare analys av varför ukrainakonflikten kan biläggas om ett år inte behövs.
Efter gårdagens ganska sensationella ukrainadebatt i Pervyj Kanal är jag benägen att tro att han har de insikterna. Min nyårsgissning är att Putin kapar kontakterna med de s k folkrepublikerna när holländarna lägger fram sin brottsmålsundersökning av MH17.
Mats L!
Nu har jag läst Per Leanders bok Kampen mot Putin och är väl därmed ganska informerad om protesterna mot Putin 2011-2012.
Ändå tror jag inte att det blir hans auktoritära maktutövning som kommer att gå till historien, om han nu kommer att göra det. Det är ju ungefär som det varit alltsedan den ryska staten började träda fram för 700 år sedan.
Då tror jag mera på att det blir i samband med början på slutet av ”slutet på historien”-tiden som han kommer att omtalas i historieböckerna. Om han nu alltså alls kommer med där.
Bo P!
Jag är benägen att hålla med dig. Det auktoritära har alltid varit en del av Ryssland.
Den ryska (vitryska/ukrainska) nyårshelgen inleddes på nyårsafton och pågår över den ryska julen den 7 januari. Just nu kör Pervyj Kanal filmer från sovjettiden och naturligtvis underhållning. Intressant är att de filmer som blev oerhört populära på Jeltsin-tiden, jakt- och fiskefilmerna (se min gästblogg), där vodkan spelar huvudrollen, inte visas i Pervyj Kanal. Å andra sidan passar heller inte Putin-erans Mikhalkov-filmer för en nyårshelg (Nikita Mikhalkov var populär skådespelare under sovjettiden, senare regissör med nära kontakter till Putin).
Mats L!
På 8 dagar slår Stefan Lindgren ett slag för ett nytt svenskt-ryskt sällskap, som skall bildas i mars.
För två dagar sedan gjorde jag ett lika enkelt som ovetenskapligt experiment. Bakgrunden är följande:
Den 7 januari 2014, för två år sedan, skaffade jag en ny telefon i en galleria i centrala Stockholm. Jag noterade en strid ström av unga ryssar medan jag väntade på min tur. Jag insåg snabbt att de inte riktigt förstod att priserna för en IPhone var månadavgifter, inte en engångskostnad.
När det blev min tur frågade jag den unga kvinnliga expediten om det varit många ryssar under dagen. ”Ja, hela tiden, jag förstår inte varför”. Jag gav henne en snabb förklaring om den ortodoxa julen, som infaller just den 7 januari. Det var alltså ryssar på semesterresa över den ryska julen.
För två dagar sedan, den 7 januari, gick jag tillbaks till precis samma butik. Inte en ryss. Den unge manlige expediten kunde knappast dölja sin förvåning när jag frågade om han hade haft ryssar i butiken. ”Nej, inga alls”.
Man behöver bara ta en titt på rubelkursen för att förstå varför betydligt färre ryssar har råd att åka till Sverige. Ryssarna har inte råd att åka till Sverige, Egypten är för farligt och Turkiet förbjudet. Hur kommer en tidigare köpstark rysk medelklass att reagera i det långa loppet?
Putin har väl vid det här laget analyserat klart Novorossija-fiaskot. Sett från Kremls horisont var projektet logiskt. Krim gick enkelt, Donetsk och Lugansk gick också snabbt, sedan skulle som en dominoeffekt Charkov (Ukrainas gamla huvudstad, sätet för den östukrainska nationalismen och Sovjets tredje vetenskapliga stad), Dnepropetrovsk (huvudort för Sovjets missiltillverkning och en för utlänningar stängd stad under sovjettiden), och hamnstäderna Odessa och Mariupol följa efter. Ryssland skulle annektera betydande delar av Ukraina, rika jordbruksområden, hamnstäder, och en landförbindelse till Krim. Kiev-Ukraina skulle bli en liten ofarlig småstat. USA skulle protestera och kanske utöka sanktionerna, men inte mycket mer.
Men något gick snett, förmodligen på att underrättelsematerialet var bristfälligt. Jag minns hur ukrainska medarbetare i december 2014 visade bilder på stöddiga separatister som påstod att de skulle fira nyår i Charkov. Så blev det nu inte. Hur GRU och den ryska säkerhetstjänsten så till den milda grad kunde missbedöma situationen är för mig en gåta. Om det är någon utländsk region som de borde kunna läsa som en öppen bok är det just östra Ukraina.
Sett mot bakgrund av Novorossija-fiaskot är det inte konstigt att GRU-chefen Igor Serguns död för en knapp vecka sedan satte fart på spekulationer i sociala media.
Mats L!
Det skulle alls inte förvåna mig om ”stöddiga separatister” påstått att de skulle fira nyår i Charkov. Men därifrån har jag svårt att dra några längre gående slutsatser, som att Ryssland verkligen haft för avsikt att annektera ”betydande delar av Ukraina, rika jordbruksområden, hamnstäder och en landförbindelse till Krim” och därmed förvandla Ukraina till ”en liten ofarlig småstat”.
1. Att USA, som du säger, ”skulle protestera och kanske utöka sanktionerna, men inte mycket mer” låter mera som amerikansk politik för snart 50 år sedan när man agerade just så vid Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien.
Sant är att Ukraina nog inte är så viktigt för USA, nu när Nato snuvades på flottbasen i Sevastopol. Donald Trump uttrycker nog många amerikanares uppfattning när han i CNN häromdagen sade något i stil med att ”det där med Ukraina kan vi låta Tyskland ta hand om”.
Men skulle USA, i händelse av rysk offensiv in i Ukraina, missat tillfället att dra in Finland i Nato och få svenska regeringen gå med på stationering av Natotrupper? Om nu Vitrysslands förhållande till Ryssland är så ambivalent som det ibland framställs, hade det inte också varit ett bra tillfälle att dra med landet i både Nato och EU?
2. Ty jag saknar EU i din analys. Trump har ju helt rätt i att EU, och i synnerhet Tyskland, har enorma intressen i Ukraina, både verkliga och möjliga. En rysk annektering av halva Ukraina hade verkligen utlöst politiska reaktioner. ”Men, skriver du, något gick snett, förmodligen på att underrättelsematerialet var bristfälligt.” GRU, som du nämner, är den militära underrättelsetjänsten, på den civila sidan motsvarar FSK brittiska MI5 och FSB dess MI6, den förra har hand om inrikes-, den senare med utrikesbedömningar. Att de skulle torska på en så enkel sak undrar jag. Det hade ju räckt om de satt några av sina svenska agenter att översätta Anna-Lena Lauréns rapporter i Hbl och SvD!
3. Att det är färre ryska turister runt om i världen är allom bekant. Att de inte har råd att resa till bl a Sverige kan väl inte bara bero på eventuella misslyckade erövringsplaner av Ukraina? Oljepriset har sjunkit kraftigt vilket skapat valutaproblem för många andra länder än Ryssland. De ryska ”oligarker” som drabbats av sanktioner har nog ändå haft så mycket pengar i fickan att de kan kosta på en kryssning med ”Peterline” till Stockholm.
Till sist: Sommaren 1960 var jag som tonåring i Bretagne. Fullt med franska, tyska och holländska turister. Men inte en enda britt. Orsaken var att britterna, på grund av av dåliga tider i öriket, i lag var förbjudna att resa utomlands med mer än 50 pund i plånboken. Se där, ännu ett tips till den ”diaboliske Putin” hur han kan förpesta livet för sina ”stackars undersåtar”.
Jag tror som Anders P att syftet med Putins Ukrainapolitik är begränsat. Nämligen det att förhindra landets anslutning till Nato/EU. Och att han räknar med att den destabilisering av landet som han redan åstadkommit räcker för att nå det målet.
… sedan begår Väst återigen det gamla felet att tro att allting som sker i Ryssland beror på en mans beslut, då Stalin, nu Putin.
De som då trodde att Stalin bestämde allting var i viss mån förlåtna eftersom Stalins supportrar underblåste den uppfattningen. Men den oundvikliga slutsatsen, för att få det hela att gå ihop, blev att Stalin måste vara ”galen”.
Under mitt eget forskande i sovjetisk historia på 1980-talet anslöt jag mig till den amerikanska så kallade ”revisionistiska” skolan som bringade ökande vett och ordning i skeendet genom att anta att Stalin inte hade sitt finger med i varje spel. Själv upptäckte jag under arbetet med ”Kuppen i Prag” att han uppenbarligen inte hade en aaaaning om vad som höll på att utveckla sig i Tjeckoslovakien i februari 1948.
Putin är ingen Stalin och ska därför inte behöva utsättas för samma vilseledande bedömningar. Men det görs och resultatet är att han framstår som, om inte ”galen” så åtminstone ”oberäknelig”. Men för mig framstår han som ovanligt sansad och gör övertänkta beslut, uppbackad av sin utrikesminister Sergej Lavrov.
Kanske är jag dåligt underrättad, men för mig framstår däremot den politiska ledningen i Ukraina som både ”galen” och ”oberäknelig”, kanske måste vi snart märka även den polska statsledningen med den etiketten.
Anders och Bo P!
Jag får anmäla avvikande åsikt. Min uppfattning är att Putin med Novorossija hade betydligt mer långtgående ambitioner.
Efter att jag skrev min kommentar hittade jag följande artikel av Serhii Plokhy, författare till nyutkomna The Gates of Europe – A History of Ukraine.
Jag citerar:
”While Russian and separatist propaganda has had an appeal for many ethnic Ukrainians, most have refused to identify themselves with Russia or with Russian ethnicity even as they continue to use the Russian language. That was one of the main reasons for the failure of the creation of a buffer state of New Russia by extending the rebel holdings in Donbas to Odesa and Kharkiv in southern and eastern Ukraine.”
Serhii Plokhy har som namnet antyder ukrainska rötter (Serhii är ukrainsk variant av ryska Sergej). Han har skrivit den bästa bok jag läst om Jalta-konferensen 1945 (Yalta – The Price of Peace).
Om de städer jag räknade upp hade revolterat mot Kiev, så hade Novorossija materialiserats utan någon påtaglig rysk militär intervention, ett perfekt scenario för Kreml. Nu gick det inte så och den ryska propagandan gick ner i tonläge. Någon sommaroffensiv 2015 blev det inte, utan istället ströps aktiviteterna (i stort sett) till början av hösten till förmån för Syrien.
Att Novorossija-projektet skulle varit ett tecken på ”galenskap” från Putins sida förstår jag inte, snarare tvärtom, det var fullständigt logiskt, men, tror jag, baserat på bristfälliga underrättelser.
Att ett nedfruset Donbass, som upptar 5% av Ukrainas yta, skulle räcka för att förhindra Ukrainas drift västerut tror jag inte ett ögonblick. Däremot är politiskt ledarskap inte Ukrainas starkaste gren. Jag tror att Ukraina nu själv äger frågan om EU och NATO, men risken för politiska självmål är högst påtaglig.
Polen är naturligtvis en osäker faktor; jag har inte hunnit konsultera mina gamla polska vänner om hur de ser på utvecklingen.
Anna-Lena Lauréns reportage av Putins framträdande i april 2014 ger inget intryck av blivande rysk penetrering eller offensiv in i området som kallas Novaja Rossija och som Putin, enligt Laurén, definierade så här:
”Södra delen av Ukraina heter historiskt Novaja Rossija (Nya Ryssland) och intogs av Katarina den stora. Varken det här området eller trakterna kring Charkiv och Donetsk har någonsin tillhört Ukraina. Men de blev en del av Ukraina efter Sovjetunionens fall. Vi erkände de nya geopolitiska realiteterna, de här områdena tillhör fortfarande Ukraina. Men befolkningens rättigheter måste tryggas, säger han och antyder att Ryssland inte tänker annektera östra Ukraina. Bara pressa Kiev till eftergifter.”
Mer information på Wikipedia.
Min lärdom av historien är att nationella minoriteter inte är så lättledda som de ofta utmålas. Det som ”separatisterna” i östra Ukraina gör kan därför inte simplistiskt förklaras med att de agerar på order av Moskva.
Mats L!
Visst kan Putin ha räknat fel. Men erkänn att han är en maktspelare av rang. I Syrien t ex har han fått amerikanarna ta det ena steget tillbaka efter det andra. Det är inte dåligt med tanke på att Ryssland i stort sett bara är en råvaruekonomi och att landet bara står för 5% av de globala rustningarna medan USA står för 40. Sedan tillkommer förstås att USA idag allmänt är på tillbakagång medan Kina är på väg uppåt.
Tack för lästipset!