21 december förra året skrev jag i en kommentar till Tommy Sjöberg angående hatsajternas kampanj mot Åsa Linderborg: ”… du och kanske några till verkar ha sikten allvarligt grumlad av klasshat. Ni gillar inte att Åsa Linderborg kommit i smöret.” Slängen om avundsjuka på arbetarklasstjejen som kommit sig upp var möjligen onödig, men denna sorts ”klasshat” ser jag som ett problem. Den kloka klasskompromissen – för de mångas bästa – ser jag nämligen som grunden i en demokrati. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
Först vill jag bara klargöra min utgångspunkt: Ann Charlott Altstadt ger i juni 2012 i Aftonbladet en mycket bra beskrivning som jag helt kan ansluta mig till. Hon skriver bland annat:
”Ja, jag känner klasshat. Jag hatar de strukturer som gör att människor blir sjuka och dör i förtid. Som gör att människor slås ut redan i grundskolan, som förnekar människor livschanser, som sänker människor i fattigdom och knuffar ut dem i marginalisering. Klassamhället ockuperar oss och förgiftar våra relationer. …
Ja, mitt klasshat riktar sig också mot enskilda personer med privilegier. Jag hoppas jag en gång kan skriva dikt om det, men än mer hoppas jag på en strukturell politisk förändring.”
Alltså, jag ifrågasätter inte klassamhällets existens. Jag bekämpar det efter förmåga. Men jag tror inte på att ”krossandet” av de strukturer som bygger upp det leder till lyckoriket. Sådana försök har vi sett alltför många skräckexempel på. Klasshat i meningen hat till en exploaterande samhällsklass i ett orättfärdigt system är alltså begripligt, men hat mot enskilda människor på grund av upplevt ”svek mot arbetarklassens sak” eller mot någon för att bara vara född in i överklassen, är kontraproduktivt.
Med tiden har jag alltså blivit en slags reformist. Målet är att ta itu med klassamhällets uppenbart skändliga orättvisor, men med demokratiska medel. Yttrandefriheten och den fria debatten ser jag som dessa medels fundament. Diskussionen måste få vara brutalt hård och uppriktig, men att skända och att odla hat leder fel.
I FiB/Kulturfront – som varit min politiska skola – har vi hävdat enhetsfronten som en metod att nå delsegrar i kampen för ett bättre samhälle. Det är ett arv från De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) som var en mycket framgångsrik folkrörelse. Olika politiska riktningar enas om gemensamma krav. Inom vår front har alltid bland andra funnits övertygade kommunister. De har ibland hävdat att fronten fört en urvattnad klassamarbetspolitik. Hård klass mot klass-retorik har tidvis fört till sekterism. Men ”klasskompromissen” har ändå alltid funnits hos oss som en självklar möjlighet. Klasshatet har varit en omöjlighet i dessa organisationer som bestått av klassmässigt mycket olika människor. Grundidén har varit att man enas i sak – trots klassmässiga skillnader. Jag med min stabilt borgerliga bakgrund har haft lika mycket att säga till om som de med proletära rötter.
Denna goda tradition förvaltas tyvärr inte inom Socialdemokratin på ett bra sätt. De är många gånger parti- och organisationsfixerade på ett liknande sätt som det lilla svenska Kommunistiska Partiet. ”Klassmotklass-retorik” används som ett slags nostalgiskt smörjmedel både uppifrån och nerifrån för att lägga locket på, som om det språkligt mest klasskiljande anslaget alltid vore det rätta.
Diskussion här på bloggen uppstod ur frågan om Åsa Linderborg var värd att försvaras eller om hon valt en slags liberal medelklassväg och därför får skylla sig själv. Åsa Linderborg är just i detta sammanhang verkligen högintressant. Hon har ju lämnat ett mycket viktigt bidrag om klasshat/klassamarbete/klasskompromissen. Om just det handlar hennes förtjänstfulla avhandling om Socialdemokratins egen interna historieskrivning som kom 2001. I denna historieskrivning skildras arbetarklassen konsekvent som så oborstad och farlig att den måste tyglas av en auktoritär ledning. Det här är i själva verket en variant av Lenins demokratiska centralism eller en slags militärlogik där motståndare ses som renegater eller förrädare. Det här är överhetens klasshat, alltså folkförakt. Arbetarklassens överhetshat (klasshatet) är förstås en reaktion på detta, men det måste likväl i det längsta hindras att riktas mot enskilda individer.
Vi lever i orostider. När nu Socialdemokraterna, efter den senaste kuppen mot en relativt folklig partiordföranden (Håkan Juholt), fortsätter sin 100-åriga tradition att se arbetarklassen som ett hot och traska patrull efter den dumma tillväxtalliansen, kan man förstå att många inom arbetarklassen känner klasshat. Men det blir inte politiskt klokare för det. Det är till och med så att detta känslomässiga klasshat nu lämnar den socialt förnuftiga delen av medelklassen i sticket, samtidigt som det göder nyfascisternas uppstickare Sverigedemokraterna.
I en demokrati har ju människor lika värde. Meningen med yttrandefrihet, fri och öppen debatt är att föra samtal mellan hög och låg, skapa en smula förståelse och tålamod och bädda för nästa reform som ska föra de förtrycktas sak ännu ett steg framåt. Under lång tid nu har vi backat in i framtiden. Det handlar enligt mitt sätt att se det om att trots allt kunna kompromissa. Om man då hatar motståndaren är det svårt att finna någon kompromiss. Då vill man istället ”ta tillbaka”, krossa och hämnas.
Vänsterfraktionerna har krossat varandra färdigt idag. De äro alla politiskt obetydliga. Begreppet socialism är besmittat med alltför mycket maktfullkomlighet och politiskt intrigmakeri för att vinna människors förtroende.
Men vänstersidan i politiken är för mig ändå självklar eftersom klassamhället förstärks och klyftorna hela tiden ökar. Socialister och kommunister vill jag diskutera och samarbeta med, men även med liberaler som ju också har sina rötter i avskaffandet av privilegiesamhället och synen på alla människors lika värde.
Till sist, diskussionen om det här är mycket gammal. Den har pågått hela 1900-talet. Läs till exempel det här av liberalen Torbjörn Jerlerup! Har han något att lära Åsa Linderborg och Göran Greider? Var Branting enbart den auktoritäre ledaren som tyglade arbetarklassen efter Amaltheabomben, eller företrädde han folkflertalet i sin syn på klasshat och våld?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Hjalmar Branting, klasshat, Åsa Linderborg, Göran Greider, FiB/Kulturfront, DFFG, klasskompromiss
Relationen mellan känslor och förnuft, mellan hat och politik klargörs kort och kärnfullt av Samir Ali i sin kommentar till Torbjörn Jerlerups artikel.
”Jag håller som sagt inte med dig. I dagens DN citerade en ung kommunist filosofen Spinoza som menade att hat inte är kärlekens motsats utan en reaktion mot de krafter som skadar dem och det vi älskar. Kärlekens motsats är likgiltighet – som att bara se på när klassklyftor växer och folk far illa.”
Den uppfattningen skriver jag helt och hållet under på. Varken hat eller några andra känslor krymper oss. Tvärt om skulle jag hävda så är vi i hög grad känslomässiga varelser. Det är förtrycket av känslor och likgiltighet som krymper oss.
Det är att göra totalitära anspråk att säga att ”din känsla är fel! Sluta ge uttryck för den! Den passar sig inte här!” Det är det värsta tänkbara förtryck. Det är istället idéer som kan vara farliga, om de är oriktiga, och det är dessa som ska kritiseras – inte känslorna!
Om jag känner hat inför en orättfärdighet så är inte det fel. Däremot är det fel om jag har felaktiga idéer om denna orättfärdighets natur och vad jag bör göra åt den.”
Om inte arbetarklassen skall förgöras av sitt hat orsakade av årtionden av politiska nederlag och motgångar måste något göras åt den politiska linjen. Vad gäller den svenska kommunistiska rörelsen håller jag med om din kritik ovan Knut. Det värsta är att kommunisterna/marxister inte gör det utan harvar på i samma politiska hjulspår – ”den vetenskapliga socialismen”. Men samma sak gäller Socialdemokraterna. Deras starka stat som var deras ”gåva” till arbetarklassen har dom systematiskt demonterat i över 25 år nu, utan att ersätta den med en ny politisk linje för arbetets frigörelse, jämlikhet och demokrati. En sak tycks de vara eniga om; att skatterna måste höjas.
Alla vars bröst fylls av indignation över vår tids elände, är det inte tid att börja det förutsättningslösa tankearbetet och analysen d v s att omvandla denna energi till politiska verktyg? När ni har tröttnat på att älta känslor som ni verkar så osäkra på kan ni ju säga till, för jag har en del politik att diskutera.
Knut du skriver:
(”… du och kanske några till verkar ha sikten allvarligt grumlad av klasshat. Ni gillar inte att Åsa Linderborg kommit i smöret. ’Slängen om avundsjuka på arbetarklasstjejen som kommit sig upp var möjligen onödig, men denna sorts ’klasshat’ ser jag som ett problem.”)
Något svar vad som är ”klasshat” i mina kommentarer kan jag inte hitta i din långa utläggning. Citera gärna. (Det är till och med så att detta känslomässiga klasshat nu lämnar den socialt förnuftiga delen av medelklassen i sticket) du tycker alltså att medelklassen inte får tillräckligt utrymme, vilket Sverige lever du i? Enligt mig är partierna, Folket i Bild, Stat och Kommun, medierna, lindelof.nu m.fl ockuperade av medelklassen. Var har arbetarklassen hegemoni någonstans? Har du läst B. Carlssons ”Det trygga äventyret:”
Tror det är hög tid att göra en ”Syneförättning” i folkhemmet igen, tidigare har B. Norman/S. Sjödin och i FiB/K 1981? K. Salomonsson/J. Fogelbäck gjort sådana.
Det återstår för dig att bevisa mitt påstådda ”klasshat”.
Hat är irrationellt. Det banaliserar ideologin. Det skitar ner kampen. Om hatet driver kampen, slutar det med att vi bygger gaskammare. Det är ovärdigt människan. Det är ett gift för den utan självkänsla eller stolthet, bara den hjälplöse hatar. Jag har inte vilat på hanen när det gäller att angripa vulgärkapitalism, imperialism, sociala orättvisor, rasism, fascism eller de som missbrukat socialismen för att hugga huvudet av ”klassförrädare” på nån åker i Kambodja. Men när jag, hör ord som ”rashat” (vilket på 1930-40-talet skulle ha drabbat mig) eller ”klasshat” (vilket också genom nyckernas spel också skulle drabba mig) så är alltså alla dessa 37 år av engagemang fullkomligt värdelösa?
Kanske är det likgiltigt vad som är en människas bevekelsegrunder. Kanske August Palm eldades av klasshat, eller kanske han eldades av en tro på att samhället skulle kunna bli bättre. Det viktiga var att han gjorde något konstruktivt av det.
Franska revolutionens standardparoll ”aristokraterna till gatlyktorna” (dvs häng dom där) var inte särskilt konstruktiv. Däremot var det konstruktivt att tänka sig att man kunde styra samhället själv, utan aristokrater. Förmodligen är våra hjärnor byggda så att vi bara kan ”se” i termer av motsatser. Mörkt mot ljust, starkt mot svagt, överklass mot underklass. Och utan detta, med rätt mycket känsla som tillsats, orkar vi inte göra någonting över huvud taget.
Sen handlar det om att göra något konstruktivt av det. Hämnd är aldrig konstruktivt.
Klasshat eller inte. Vad som är säkert är att avvecklingen av samhället, passerat den gräns där klassamarbete knappast leder till bättre förhållanden för folket. Underklassen är nu så illa trängd att endast klasskamp kan föra utvecklingen framåt. Vad man sedan kallar denna klasskamp kan väl göra detsamma. Om socialdemokratin vill ta nya tag, vilket partitoppen absolut inte vill, kan man självfallet kalla klasskampen för reformism. Vad medelklassen har att göra är att välja sida i denna strid.
En rörelse som Sverigedemokraterna skulle snart bli en sekt ifall socialdemokratin återvann sina ideal. Som det är idag spelar hela 7-klövern på SDs planhalva och det leder av allt att döma till ett korporativt samhälle av råaste slag.
Klasskamp alltså.
Låt oss tala klarspråk!
Hatet finns! Och det är ömsesidigt. De som inbillar sig att det på något sätt skulle vara ett privilegium för underklassen rekommenderar jag att studera hur segrarna behandlade förlorarna efter Pariskommunen 1871 och efter finska inbördeskriget 1918.
Vill man ha tidsmässigt mera närliggande exempel går det bra att studera hur proletärerna behandlas i länderna i och i närheten av Stilla havet. Låsta dörrar som medför att många omkommer i fastighetsbränder m m.
Det är alltså inte bara hatet utan även klasskampen som finns och pågår varje dag, såväl i Kina som i Sverige. Här finns dock en viktig skillnad. I vårt land (liksom i många ”västländer”) har vi lärt oss att samtala och lösa problemen utan att konflikterna leder till våld. Vi har, kort sagt, lärt oss att tillämpa demokrati!
Men denna lärdom måste ständigt förnyas. Generationerna efter oss måste göra jobbet igen! Att lära sig behärska hatet och föra konstruktiva förhandlingar i stället! Att skräna och leva f-n är väl ingen konst. Det kan bratsen på Östermalm lika bra som munkjackorna i AFA eller den alldeles nyss aktuella järnrörsfalangen inom SD. Men att leva tillsammans, samtala och lösa problem i demokratisk anda kräver sin man (och kvinna!)
Jan!
”(V)åra hjärnor är byggda så…” säger du. Jag skulle hellre sägs att det är vår tillvaro som är det
Dennis, det är överheten som lärt sig tillämpa demokratin, som har erövrat den för sina syften, vilket nu gjort den till ett i det närmaste tomt skal, exploaterat av ett politiskt patrask – partiapparaterna – som bara skyddar sina egna intressen i ett spel kring föråldrade ideologier.
Evert, jag förstår inte riktigt vad du menar. Hur kan man t ex exploatera ett tomt skal? Vilka intressen finns att skydda ”i ett spel kring föråldrade ideologier”? Hur går det till att ”erövra” demokratin?
Knut!
”… men denna sorts ”klasshat” ser jag som ett problem” skriver du. Kan du inte citera vad jag skrivit som är klasshat i mina kommentarer gentemot Åsa L. Annars drar jag slutsatsen att du bara vill misskreditera mig, eller har en dold agenda och inte vill diskutera sakfrågan. Jag har deklarerat öppet om min klasstillhörighet och det bemötande man fått på lindelof.nu kanske platsar under definitionen klasshat.