Klassisk litteratur i den moderna världen

Efter Hans Anderssons artikel om att ryska barn nu är bäst i läsning hörde Lina Damirova av sig och erbjöd sig att förklara för svenska läsare om rysk skola och framför allt om barns läsning av klassiker. Hon har lovat oss ett antal artiklar om detta, här kommer nu den första...

Begreppet klassisk litteratur vet vi alla vad det är. Det är ett grandiost fenomen som skapats av människans geni som en frukt av hennes intellekt.

Lira Damirova är född 1974, uppväxt i Baku, Azerbaijan, studerade medicin i Ryssland och Sverige, läkare i Sverige sedan 2001, gick i sovjetisk skola. Modern är ryska från Saratov, fadern är tysk jude. Sonen (19) studerar i Stockholm och dottern (8) går i svensk skola i Dalarna (månd-fred) och i rysk skola i Stockholm (sönd).

Ibland tänker vi dock inte på vilken betydelse den klassiska litteraturen haft för vår utveckling sedan barn- och ungdomsåren. Inställningen till klassikerna beror till stor del på samhällets kulturella nivå, dess estetiska medvetenhet och den ekonomiska situationen. Familjen och skolan bidrar starkt till att skapa denna inställning. Vad betyder den klassiska litteraturen för den yngre generationen i den moderna världen? Varför behöver vi klassisk litteratur?

Det första mötet är viktigast. I slutet av 1970-talet mötte jag mina första klassiker när min mamma läste sagor högt av Alexander Pushkin och H.C. Andersen för mig. Senare när jag lärt mig att läsa blev det Daniel Defoes Robinson Crusoe och Jonathan Swifts Gullivers resor mina favoriter, eftersom de handlade om äventyr. Jag läste glupskt om den modige och busige pojken Tom Sawyers och hans vän Huckleberry Finns äventyr, dessa fantastiska böcker av Mark Twain som enligt min åsikt kan attrahera alla barn. Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump, Karlsson på taket m fl var också barnfavoriter under min uppväxt i Sovjetunion. Vi älskade både hennes berättelser, som översattes till ryska samt de filmer som producerades efter hennes verk. Walter Scott, Charles Dickens, Jules Verne och Jack London lästes med ficklampan under täcket på nätterna: annars riskerade man bli upptäckt av föräldrarna.

Hemläsning – utanför skolprogrammet – betraktades som en viktig del av fritiden och skulle prioriteras. Idag har TV, datorer och plattor i stor utsträckning ersatt nöjet att läsa klassisk litteratur. Trots att klassiska verk inte lämnar någon oberörd har de förlorat sin hedersplats på butikernas bokhyllor och ersatts med den moderna litteratur, som inte är litteratur i traditionell mening, utan mest kommersiella projekt med syftet att fylla upp fritiden. Den klassiska litteraturen däremot gör att man tänker, uppfattar, värderar, bildar sig och slutligen bidrar till ens andliga växt.

Senare i tonåren blev romaner av Alexander Duma, Viktor Hugo, Conan Doyle, Charlotte Bronte och Honore de Balzac populära som lästes och diskuterades i klassen och med kamrater. Bland den ryska litteraturen var romaner av Leo Tolstoy, Dostojevskij, Gribojedov, Turgenev, Tjechov, Gogol kanske de mest värdefulla på grund av dessas ständiga önskan att framhäva det ”förnuftiga, goda och eviga värdena”, deras ständiga sökande efter sanning och gestaltandet av kampen att försvara de förödmjukade och förtryckta människorna – kampen mot grymhet och samhällets orättvisor.

För att läsa och förstå klassikerna måste man njuta av läsningen. Man måste kunna njuta av de gamla mästarnas språk och för detta krävs tålamod när man läser de långa beskrivningarna. Klassisk litteratur raderar tidsgränserna och hjälper en att känna den era då de skrevs och känna andan i en annan epok. Var och en av dessa böcker erbjuder många tolkningar. Varje sådan tolkning döljer sin egen mystiska värld, som bidrar till formandet av en läsarens medvetande, förmågan att bättre förstå de sociala sammanhangen, människans psyke och slutligen förmågan att behärska språket.

Genom läsningen blir barnet och den unga människan bekant med sitt och andra länders förflutna, med sina förfäders liv, historia och geografi. Således berikar klassikerna till breddning av det historiska minnet. Barnet växer upp som sina förfäders arvtagare, övertagande av deras angelägenheter och blir därmed ansvariga för planetens öde. Från klassikerna absorberar den unga läsaren de humanistiska och progressiva idéerna från det förflutna. Barnet lär sig att tänka och uppleva samma känslor som jämnåriga i böckerna, att känna sorg och empati när de jämför deras situation med sin egen.

Klassiker återskapar och berikar människans inre värld, presenterar hjältar med hög moral, uppmuntrar samvetsgrannhet och förmågan att förstå andras svårigheter. De stora idéerna lever vidare och hjälper oss i kampen för rättvisa på vår jord, de hjälper till att rensa världen från smuts, grymhet och orättvisor. Därför är klassisk litteratur en viktig del i barnens och den unga människans utveckling.

  5 kommentarer for “Klassisk litteratur i den moderna världen

  1. Jan Arvid Götesson
    2018-01-07 kl. 10:10

    Så tyst det blev i kommentatorsfältet när Lira Damirova ville tala om läsbara böcker i stället för de senaste oläsligheterna i Clarté och annorstädes. Fattighjongubbarna ville annars mest träta om huruvida den Moldaviska Nittiotusenåringen är Det Andra Odjuren Med Två Horn (kapitel 13 vers 11), som förleder jordens invånare att tillbedja Det Första Odjuret Med Tio Horn Och Sju Huvuden (Vávra Suk?), eller om han möjligen är Trofast Och Sannfärdig På Den Vita Hästen (kapitel 19 vers 11), ända tills Kommandora-Knut såg sig tvungen att stöta käppen i golvet och påbjuda tystnad i vårt gamla marxiststencilistiska fattig- och dårhus. Jag får väl försöka skriva ihop några kommentarer till den gästande damens inlägg, för att få bort kommentar-nollan, så att det ser bättre ut för lindelof.nu, liksom Sven Stolpe smög upp på övervåningen i Frans G. Bengtssons hus och skar upp några ark i de olästa stolpeska storverken i det bengtssonska biblioteket.

  2. Jan Arvid Götesson
    2018-01-07 kl. 13:51

    Visst känner man igen Lira Damirovas beskrivning av lyckan av att i tidig ålder och på egen hand börja läsa. Jag läste många av de tiotusen böckerna i mitt barndomshem, som Nemesis Divina (Linné), men viktigast var att själv skaffa ytterligare böcker: Oblomov, Zetterstéens Koran. Dock har jag kommit att tvivla på en allmänmänsklig uppsättning klassiker som fortplantar de evigt goda värdena till nästa släktled. Jag bor i den (tyvärr) reellt existerande suveräna staten Samväldet Australien. Denna stat förhåller sig till de riktiga, ursprungliga nationerna i Nya Holland och Van Diemens Land på samma sätt som Stortyska riket skulle ha förhållit sig till Europas stater och folk i dag, om sagda tusenårsrike varit segerrikt, och varat i minst 85 år i stället för ynka tolv. Politiskt grundarbete här består alltså i att kämpa för de sista resterna av hela språk, och fysiskt och kulturellt fortbestånd för ättlingarna till de sista överlevarna. (Fortsättning följer…)

  3. Jan Arvid Götesson
    2018-01-07 kl. 14:33

    fortsättning:
    Under sagda omständigheter finner jag inte att den stora tradition som Lira Damirova hänvisar till har någon lockelse, eftersom dess blotta existens (eller en halv-bildad hörsägensversion därav, inbegripande brottstycken av Shakespeare, Johnson med flera) snarast bidrar till föreställningen om den folkmordiska nyordningens oundviklighet. Moderna ljushyade människor i denna antipod är visserligen inte uttalat folkmordiska, men föreställningen om att det fanns vissa brister i ursprungsnationerna, och vissa oförnekliga företräden i intränglingarnas andliga bagage, har bidragit till att även demokratiskt sinnade ljushyade Europa-ättlingar betraktat de mörkhyade mest som socialfall, snarare än som nationer med ett arv överlägset de vitas. Dhana wangaarrngay muyan guya – de ”vita spökena” har ingen skam. Visst läser jag varje dag de europeiska böckerna, man någon glädje ger det knappast vid tanken på de sanskrit-liknande språk- och mytvärldar som brunnit (bränts) ner till grunden.

  4. Tord Lundgren
    2018-01-07 kl. 15:34

    Helt rätt, Lira. Jag blev glad att läsa Dina tankar om vår klassiska litteratur. BOKEN kommer alltid att vara vår förnämsta källa och ”medium” när det gäller att inhämta kunskap och att själva utvecklas som människor. – Alla de författare Du nämner känner jag starkt för. Min kära hustru, Åsa, och jag själv är lyckliga att har fortfarande behållning av att läsa de stora klassikerna.

    Vi läser ofta böckerna ungefär samtidigt, för ett tag sedan läste vi om Röda rummet. Den romanen säger mycket också om dagens förhållanden och erbjuder en hel del att kommentera och samtala om. Just nu läser jag om Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé. Vilket genomarbetat, mustigt språk! – Särskilt uppskattar jag den ryska litteraturen, Pusjkin, Tolstoy, Turgenjev, Gogol, Tjechov, Ehrenburg, Sjolochov, Fadejev, Simjonov. Självklart blir det åtskilligt engelskt, systrarna Brontë, Dickens, George Eliot, Anthony Trollope. Ja, ja, även om man läser hela livet, hinner man bara med en bråkdel.

  5. Natalia Irving
    2018-01-08 kl. 19:04

    Jag håller med Lira som har rätt att hemläsning är mycket viktig. Vi har under Sovjet-tiden fått enorm rik utbildning och särskilt utbildningen gällande klassiska litteraturen då den var mycket givande och omfattande.

    Tyvärr ser man inget sådant i skolor här. Förhoppningen är att barnen får möjlighet och motivation till tidlösa klassiska dikter, romaner, sagor mm som är skrivna i olika länder inklusive Ryssland.

    Klassiker berikar människans inre värld, uppmuntrar till nyfikenhet, bättre moral och etik och hjälper få svar på många livsfrågor. Med hjälp av klassisk litteratur kan världen bli bättre ur flera synvinklar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *