Ett stycke Gotland strax söder om Visby och strax norr om den kommande USA-basen. (Foto: K Lindelöf)
Klimatdystopin som nu är så dominerande skänker de övertygade viss trygghet och gemenskap i de förfärande perspektiven. Brådskan manar till snabba och drastiska förändringar. Gretas engagerade uppmaningar med tårfyllda ögon, till politisk handling innan allt är för sent, är svåra att värja sig emot. Ångest för hur kommande generationer ska kunna skapa sig drägliga liv lurar i mörkret. Men de flesta förmår hjälpligt hålla dystopin ifrån sig, trots katastrofrapportera om sviktande Golfström, bleknande korallrev, stigande havsnivåer, smältande glaciärer, syndafloder, skenande eldstormar och klimatflyktingar.
Jag har inget val, annat än att försöka hålla det på visst avstånd. Det är med det här som med det värsta som kan hända, och som vi vet förr eller senare kommer att drabba oss alla, att vi ska dö. Klimatdystopin kan vi dela med de flesta andra på liknande sätt. Så har det förmodligen alltid varit med undegångsprofetiorna som kommit och gått. Det är som det är, och ensam kan man göra mycket lite åt saken.
Vi håller också ångesten ifrån oss genom att knyta förhoppningar till de stora projekten med elbilar, fossilfritt stål, batterifabriker, vindkraft och kärnkraft. Under det globala hotet blir vi också allt mer beredda att privat leva ”klimatsmart” och inskränka på bekvämligheten och den allmänna välfärden, för att rädda vad som räddas kan. Allt verkar hänga på det lilla halmstrået att det går att stoppa CO2-utsläppen och därmed temperaturstegringen.
Egentligen borde jag inte skriva om klimatfrågan, för jag känner mig inte tillräckligt insatt. För det är ju som Pål Karlsson skriver i sin kommentar till mitt fösta försök att närma mig den, att ”det [borde] vara en självklarhet för alla som över huvud taget bryr sig att sätta sig in i frågan ordentligt. Med andra ord att verkligen läsa och lyssna på de forskare som försöker visa att vi visst har en allvarlig klimatkris, och som i många fall motbevisar klimatskeptikernas argument. // Men, jag undrar hur många av dem som är benägna att tro att klimatkrisen är uppdiktad också har läst ens någon av alla de vetenskapligt grundade sajter, böcker och rapporter som visat på motsatsen”.
Ja, den skyldigheten anses man ha för att ha rätten att mopsa sig. Men erfarenheterna är olika. Jag har varit med länge nog för att veta att de som anses vara experter (forskare) ofta endast är saliga på sin tro. Jag träffade först på dessa ”experter” på 70-talet, som visste precis hur skolan skulle reformeras och hur lärarna skulle arbeta för att alla barn skulle utvecklas till harmoniska och demokratiskt sinnade vuxna. Idag kan man konstatera att de hade fel i nästan allt om det här. Jag lärde mig av detta att ta experternas självsäkerhet med många stora nypor salt. Den erfarenheten har jag senare haft stor nytta av.
Alltså, att experterna (forskarna) påstås vara överens väcker instinktivt min skepsis. För det råder som i de flesta vetenskapliga sammanhang betydande oenighet, inte räknat i hur många som befinner sig på vardera sidan om barrikaden, utan om själva sakfrågan. Man kan tycka att den ena eller den andre har rätt, men säker kan man inte vara. Och visst kan man själv ha fel och göra konstiga bedömningar.
Jag kan emellertid inte frigöra mig från att den rådande utvecklingen riskerar att smygande leda oss in i ett samhälle där ”experterna” ska bestämma åt oss andra, som inte förstår hur det hela riktigt hänger samman. Därför blir det så viktigt att ”en stor majoritet inom forskarvärlden” är överens om vad som måste ske. Klimatet känner ju inga gränser, därför måste man tänka och agera globalt. I denna känsla av global gemenskap, ska ”experterna” – som tillsammans med politikerna besitter resurserna – ta de stora avgörande besluten med mänsklighetens bästa för ögonen. I detta finns också en slags trygghet. Men alltså inte för mig.
För, tänk om de bara tror att de vet? Tänk om det finns dolda agendor som styr? Och, vad talar för att den globala överheten i det här fallet skulle ägna sig åt att rädda mänskligheten? Skänk en liten tanke åt de pågående krigen så får den frågan sitt tydliga svar. Tänk om vetenskapen och den politiska makten har gått i taktisk allians (p g a anslagsberoenden)? Tänk om själva syftet hos den globala elitgemenskapen är att begränsa människornas liv och strävanden? Tänk om orättvisorna och ofriheten bara ökar utan att klimatkatastroferna minskar i omfattning? Tänk om de satsningar som görs i klimatpolitikens namn t o m innebär att den globala eliten tar över och att resten av Västvärldens befolkningar förlorar sin frihet, den som vi i hittills kallat demokrati?
Ovanstående gör mig i mångas ögon till en ”konspirationsteoretiker” och dissident. När frågorna ställs på t ex Facebook förses inlägget med varningstext att det bygger på konspirationsteorier, desinformation och ovetenskap. Man kan utgå ifrån att mitt konto får en tagg, som en politisk registrering av en dissident. Med en algoritm kan alla dissidenter filtreras fram och samlas i ett maktens dissidentregister. För att Facebook och andra globala IT-jättar ska få tjäna sina miljarder så tvingas de samverka med den globala makten. Varför är det annars så mycket bråk om TikTok och Twitter-X? Jag blir t o m ett hot mot tryggheten i den rådande föreställningen om hur klimatkrisen måste lösas.
Världens befolkning har på 75 år ökat från 2,5 till 8 miljarder. Det är lätt att tänka att vi här ser orsaken till jordens snara undergång, eller i alla fall till ”The Global Heating”. Men är en sådan tanke förenlig med förnuft och vetenskap? Ja, på många vis är den nog det. Om inte annat har energiförbrukningen ökat enormt och därmed värmeutstrålningen i troposfären, vilket förstås gäller även för elektrisk energi. Det är t ex mycket varmare i storstadsområdena än i dess omgivningar. 8 miljarder människor producerar enormt mycket mer miljöföroreningar än 2,5 miljarder, särskilt när levnadsstandarden ökar, vilket den nu gör runt hela klotet. Tänk bara på bergen av plastrester som flyter omkring som konstgjorda öar i världshaven…
Jorden kan dock rent teoretiskt föda en mycket större befolkning än idag – anses det. Någon ny mathusiansk teori vore oklokt att styra in på. Många områden är mycket glest befolkade medan andra är extremt tätt befolkade. Men utan en mindre orättvis fördelning av naturtillgångar, en mindre orättvis världsordning och en helt annan sorts världsekonomi finns risken att allt ändå slutar i ett storkrig där kärnvapnen gör slut på det mesta – helt i onödan.
Jag håller med om att 70-talets svenska skolexperter ”hade fel i nästan allt om det här” men tvekar att jämföra dessa forskare i ”Political Science” med dagens naturvetare som studerar klimatet.
Till att börja med finns det vissa (natur-)vetenskapligt hållbara data. Temperaturen vid jordytan har ökat och befinner sig på rekordnivå. D v s i fall man begränsar sig till ett litet tidsfönster. Samma sak gäller för CO2-halten i atmosfären. Och det finns både statistiskt och kedje-logiskt (råttan på repet-logiken) samband mellan företeelserna.
Hur detta tolkas och vilka beslut som eventuellt blir resultatet – CO2 halten accelerarar fortfarande trots klimatpolitiken, se länken nedan – är däremot inte någon naturvetenskaplig fråga, utan en fråga som avgörs av mänskligheten. Och det reellt existerande globalt kapitalistiska samhället har inga verktyg för att hantera globala allmänningar. Speciellt som dessa som klimatet och atmosfären knappast är möjliga att värdesätta genom privatisering och marknad.
Återstår alltså att försöka förutsäga när de påtagliga effekterna på klimatet och överlevnadschanserna för tillräckligt många människor blir tillräckligt omfattande och beständiga att de inte längre är möjliga att förneka. Inte ens för de marknadens aktörer som är beroende av business as usual, vilka dock har de allra mest väletablerade och mest avancerade tanktänkare och media till sitt förfogande.
Det som har hänt vid tidigare liknande sammanbrott, som Mesopotamien och Maya, verkar ha varit att kriser och krig har kommit att få skulden. Men nu har mänskligheten för första gången möjlighet att agera i enlighet med (natur-)vetenskapliga fakta. Eller åtminstone att prova i fall de upptäckta sambanden faktiskt gäller. Till exempel genom att skapa sig verktyg för att minska hastighetsökningen i CO2-halten. Utan att detta ställer till med något annat som den globala kapitalismen inte kan klara. Vi lever ju i den bästa av alla tänkbara världar?!
CO2-halten redovisas kontinuerligt här.
För att kunna forska om klimatet behöver man forskningspengar. Forskningspengar kommer i stor utsträckning från instanser med uppenbara maktintressen såsom Wallenbergstiftelsen, eller med en politisk agenda såsom EU:s Horizon-program. Forskningssystemet tillåter inte att man forskar om vad som helst hur som helst, utan man måste göra det på ett sätt som motsvarar investorernas visioner om man vill få pengar för databaser, doktorander, medarbetare etc. Det är så nya forskningsfält uppstår och gamla försvinner och det är så utvecklingen går framåt. Den ”hållbara”. Och det är så klimatforskningen blivit till. Tveksamma och kritiska klimatforskare kan aldrig bli lika framgångsrika, de blir utkonkurrerad av de tvärsäkra som levererar vad finansiärerna betalar för och därför får bidrag. Att lita på forskningen är att lita på att storindustrin och storfinans vill världens bästa.
Jag har just inget att säga i sakfrågan, klimatförändringen. Är bara en intresserad läsare. Men ibland tycker jag argumenten är lite luddiga. Några citat:
”den globala överheten i det här fallet skulle ägna sig åt att rädda mänskligheten”
”vetenskapen och den politiska makten har gått i taktisk allians”
”själva syftet hos den globala elitgemenskapen”
”globala eliten tar över”
Men vad är denna ”globala överhet”, ”den globala eliten”? De stora staternas politiska makthavare, antar jag. Och miljardärerna. Gates, Zuckerberg, Bezos, Musk, Benioff, Buffett (oraklet från Omaha) m fl, samt deras kollegor från Kina, Ryssland, Sverige, Mexiko osv.
Dessutom alla stormrika kändisar från underhållningsvärlden (musik, idrott), som ju har stort inflytande inte minst på ungdomar. Men är det meningsfullt att tala om en (global elit) gemenskap mellan dessa vitt skilda människor? Xi, Biden Putin, Wallenberg, Trump, Modi…? Att den skulle ha ett ”syfte”, ha pratat sig samman? Det kunde förstås också vara så banalt att de alla bara vill fortsätta vara global elit.
Men när högern i USA (Trump, t ex) talar om ”eliten”, så menar de professorer, fackföreningsledare och bibliotekarier, kommunalpolitiker i San Francisco och på det hela taget folk som tänker komplicerade tankar eller inte håller med dem.
Bengt S!
Det är svårt att hitta ett adekvat uttryck för den maktansamling. Eisenhower myntade The Military Industrial Complex. Kanske är det det man ska knyta an till. Numera är även medierna uppknutna till denna krets. När politik och vetenskap smälter samman och inte längre går att hålla isär förlorar båda sina relativt väl definierade plattformar. Är det inte så?
Den globala härskarklassen är härskare i kraft av sitt ägande. D v s rent lagligt, formellt under normala fredliga omständigheter och i enlighet med den borgerliga demokratins ursprungliga principer, med röstetal efter kapitalets storlek. Det handlar alltså om en borgarklass, och i sådana är den dominerande kärnan kapitalister.
Makten utövas och försvaras i huvudsak på tre sätt: Genom ideologi (falskt medvetande), våldsutövande samt genom vad man kan kalla ekonomiskt tvång. Eller som Sören Mau kallar det ”Mute compulsion”. Boken med denna titel finns utgiven av Verso. Rekommenderas.
De övriga som kan uppfattas som medagerande och kallas elit har vanligtvis getts tillgång till eget kapital i proportion till graden av nyttighet. På lägre nivåer ges de inkomster på sådan nivå som annars skulle kräva utdelning från kapitaltillgångar. Modellen finns faktiskt dokumenterad i form av kilskrift på lertavlor från ca 2-3000 år f Kr. Men det är fortfarande inte självklart att man utgår från detta i ”anständiga” sammanhang.
Ännu svårare blir det när man går vidare till att diskutera staten och dess roll i förhållande till ägarklassen. Friedrich Engels kallade staten för den ideale totalkapitalisten, och det är en utmärkt beskrivning. Så vem kan man lita på?
Svaret blir som det måste bli i varje borgerligt samhälle – och varje klassamhälle tror jag – att man i stort sett inte kan lita på någon. Och dagens kapitalism är global.
Det enda som kan sägas vara verkligt säkert även i klimatfrågan är att, för att få ett svar som inte bestäms av någon typ av vinstintressen krävs det först en revolution som tränger igenom alla mellanmänskliga förhållanden och även mänsklighetens ämnesomsättning med naturen, det som kallas ekonomi.
Till dess kan man emellanåt och provisoriskt lita på sådana personer och organisationer som åtminstone förespråkar en ekonomisk-politisk revolution. I klimatfrågan finns en sådan tradition ända sedan Marx och moderna företrädare för denna finns i Monthly Review. Speciellt framträdande är redaktören John Bellamy Foster. På svenska hittade jag vid en hastig sökning en intervju med titel mot domedagsscenarier … Och så finns fortfarande Proletären.