Jag tillhör den ålderstigna delen av befolkningen som egentligen inte bryr mig om den så kallade podcast-världen. Jag har ju radio, TV, dator, smart mobil, facebook, och Instagram. Det räcker för mig och blir över. Nej, podcastar ryms inte i min värld.
Innan jag fortsätter måste jag kanske förklara vad en podcast är för dem som inte vet. Jag kan då upplysa om att det är långa färdiginspelade pratprogram (typ P1) som man laddar ner till eller lyssnar på direkt i sin telefonen med proppar i öronen. Utan att ha undersökt saken ett enda dugg vågar jag nog påstå att det är ett ungdomsfenomen.
Den enda nisch jag kan föreställa mig att podcastarna kan fylla är hos yngre urbana yrkesmänniskor ur medelklassen, de du ser överallt på resor i staden mellan bostaden, jobbet, dagis, skolhämtningar, events, evenemang etc med sladdar in i öronen, de som omöjligt kan passa en tid i P1- eller SVT-tablån. När de tröttnat på det oändliga Spotifyskvalet i öronen kan poddcastarna bli ett alternativ. Lyssna när och var du vill, du kan t o m blunda!
Nå, till den egentliga saken. Jag uppsnappade i facebookflödet idag Markus och Malcoms podcast. Två yngre killar som varit så oppositionella att de uteslutits ur Ung Vänster. Markus Allard är är partiledare (sedan ett år tillbaka när de startade) för något som kallas Örebropartiet. Malcom Kyeyune är en politisk aktiv student och skribent (medlem i FiB/Ks styrelse sedan april 2016). De träffas med jämna mellanrum och pratar ungdomligt pladdrigt om politiska frågor. Jag säger direkt att formen inte tilltalar mig, men det gör inte att det på något sätt är ointressant. Förmodligen passar pladderformen unga människor, de följer ju bara trenden från P1 där Nordegren och Epstein och många andra sitter två i studion och faller varandra i talet för att skapa lite dynamik.
Första avsnittet 13 april 2015 (71 minuter långt!) handlade om uteslutningar i politiska partier, aktuellt för dem då som just uteslutits ur UV. Det senaste avsnittet hade rubriken ”Beröringsskräck” (14/11) och tog framför allt upp ”kulturvänsterns” råskäll på Jan Myrdal för att han skrivit en artikel i Nya Tider. Och de kommer förvånande nog fram till att denna vänsters beröringsskräck med Jan Myrdal är ett mycket större problem än vad Jan Myrdal är för svensk politik. När Myrdal skriver det självklara – t ex att nu när SD är största parti inom LO-kollektivet bör vi tänka efter vad det beror på – går alla dessa ”anständiga” vänstermänniskor i taket. De säger mycket annat också, men detta är kärnan, vilket jag verkligen uppskattar. Plötsligt tittar några unga vänstersinnade fram, som förmår se väsentligheterna.
Vi gamla vänsteruvar (som i alla år trotsat den påbjudna beröringsskräcken med JM) kanske nu till slut kan få en smula förståelse för vårt enträgna principiella och som sagt ofta hånade försvar för yttrandefriheten (och JM)? Kan här finnas möjligheter till en liten brygga över generationsgränserna till slut?
Markus och Malcom är verkligen välkomna att med sin nya mediala och frimodiga stil att med denna enkla teknik ta upp frågorna med sina jämnåriga lyssnare. Och välkomna in på min lite gubbiga, men ändå ganska frispråkiga blogg. Vi måste upprätta kontakt i – typ – ett nytt samtal.
Vadå P1, det finns ju P2 också! Har just kopplat upp bredare bredband som förhoppningsvis ger mig möjlighet att lyssna på deras podd-serie ”Den svenska musikhistorien”. 64 avsnitt! Det är grejor det!
I gårdagens UNT påpekade den politiske redaktören Håkan Holmberg hur många, efter Donald Trumps valseger, upprepar frasen att politiker måste ”ta folks oro på allvar”.
”Ett problem med uttrycket att ’ta folks oro på allvar’ är att oron mycket väl kan vara skapad av politikerna själva. Om det blir en accepterad del av det offentliga samtalet att ständigt peka ut hela grupper av människor som farliga eller som parasiter på välfärdssystemet så finns alltid enkla poäng att vinna för politiker som lovar att ta itu med just dessa grupper.”
En svidande kritik emot den massmediala hysterin om ett snart förestående ryskt anfall och ockupation, som dock kan avhjälpas med ”värdlandsavtal” eller Natoanslutning. Men läser man vidare ser man i nästa stycke att det inte var detta HH avsåg:
”Just detta ingår också i populismens politiska profil: man konstruerar ett ’folk’ till sin egen avbild och lovar att skydda det mot hotfulla eller illasinnade krafter. ’Folket’ blir ett rent ideologiskt begrepp och den del av befolkningen som inte motsvarar beskrivningen räknas helt enkelt bort.”
Återigen svidande kritik, inte bara emot ”populismen”, utan ännu mera emot de egna liberala leden. Sedan följer ännu en klyftig iakttagelse:
”Den som är intresserad av politisk idéhistoria ser parallellen till hur man kunde tänka inom avgrundsvänstern för några decennier sedan.”
Bra Håkan, det är exakt vad jag sagt sedan länge! Dagens liberala politiska och massmediala etablissemang är precis lika dogmatiskt som de marxist-leninistiska och trotskistiska grupperingarna. Man har en underbart vacker teori (marxism resp. kapitalism), och när praktiken inte stämmer in (på grund av bristande erfarenheter och önsketänkande) så är det den vackra teorin som gäller.