Denna blogg är personlig. Jag skriver som privatperson och utger mig inte för att vara allvetande med exklusiv rätt att uttala mig. Däremot ger jag gärna synpunkter, ställer frågor och påstår en del jag anser närmast otvetydigt. Jag försöker avstå från att upprepa det andra framfört på ett bra sätt.
Jag är definitivt ingen expert på Syrien och/eller den kris som nu utspelar sig inför våra ögon och öron i media. En gång tidigare har jag skrivit något om konflikten i Syrien, men därefter avstått. Jag har också i ett par inlägg reagerat på trotskisten Benny Åsmans krigshetsande förbehållslösa stöd till rebellsidan (sök på Åsman). Några saker i Syrensaken har de senaste dagarna emellertid gjort såpass mycket intryck att jag nu skriver om Syrien igen.
Man kan vid det här laget, efter ett och ett halvt års Syrienkris och -krig, konstatera att det inte gick så lätt att störta Bashar al-Assads regim. Han är visserligen ingen folkvald president, men knappast någon marionett. Tvärtom åtnjuter han stort stöd i breda befolkningsgrupper som ser hans regim som enda möjligheten att förhindra att Syrien exploderar i ett etniskt och religiöst krig som sprider sig i regionen och utvecklas till ett storkrig i Sydvästasien – där de stora allt värdefullare oljereserverna finns – med allt vad det kan innebära av stormaktskonfrontationer och annat. Detta kan förmodas vara en stor del av förklaringen till att han fortfarande sitter kvar och kontrollerar det mesta av landets territorium. Det här utesluter inte att stora grupper i Syrien har helt legitima skäl att kritisera regimen för landets bristande yttrandefrihet, föreningsfrihet, inga fria val, ingen demokrati, etc.
Syriens vänner i denna konflikt är Iran, Ryssland och Kina. Dess fiender är USA, Storbritannien, EU och deras vasaller i Arabvärlden. Iran, Ryssland och Kina argumenterar med folkrättsargument, medan USA & Co spelar falskspelet att ropa på demokrati samtidigt som man utbildar och beväpnar muslimska extremister för att skapa kaos. När kaoset sedan nått sin kritiska punkt kan man ingripa militärt. I Libyen ”fungerade det”, men i fallet Syrien kan det sluta i ett storkrig där USA/EU m fl. står nos mot nos med Iran, Ryssland och Kina. Inse att USA:s m fl. politik går ut på att störta den enda sekulära regimen i Mellanöstern. Är det vettigt?
Enda hoppet just nu är att Kofi Annans kloka röst. I lördags intervjuades han i P1. Det ovan beskrivna är min tolkning av det han sa när det gäller Syrien. Lyssna på Kofi Annan. En annan mycket intressant intervju är med Bashar al Assad själv. Han gav en lång intervju på engelska åt Sophie Shevardnadze i Russia Today. Den är intressant på flera sätt. Visserligen tar han emot i en pampig slottssal som utstrålar makt, men han svarar på alla frågor mycket konsekvent. Det är sitt lands sammanhållning han försvarar mot extremister av olika slag. Det han säger överensstämmer ganska väl med vad Kofi Annan säger i lördagsintervjun. Lyssna alltså även på intervjun med Bashar al-Assad på Russia Today (via bloggen 8 DAGAR) och fundera på varför svenska medier inte sänder eller kommenterar den.
Alltså, jag är ingen Syrienexpert. Men, efter ett och ett halvt år av långsamt eskalerat och tillsynes ändlöst inbördeskrig tar jag nu klart ställning för vapenvila och förhandlingar enligt Kofi Annans modell – i enlighet med folkrätten. Att som USA, Turkiet och andra kräva att Bashar al-Assad först ska avgå kommer bara att leda till nya och ännu större krig.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Kofi Annan, Bashar al-Assad, Syrien
Om man lyckas avsätta Assad hamnar Syrien ur askan i elden. Precis detta är Libyens öde idag, där milisernas framfart idag får Ghadafi att framstå som en ängel och där infrastruktur förstörts och välfärdssystemet är nerrivet.
Jo, en av strategerna bakom USA:s linje i internationella frågor är Zbigniew Brzezinski, som redan ”var president Carters s.k. nationella säkerhetsrådgivare.” Se t.ex. John Pilgers bok ”Friheten får vänta” (Ordfront 2007). Och bakom honom finns ett helt koppel med ”hökar” som i årtionden räknat på geostrategiska möjligheter runt om i världen. I inledningen av den boken redovisar Pilger spelet bakom ön Diego Garcia, ön som USA helt sonika lade beslag på, röjde undan civilbefolkningen och upprättade en militärbas i Indiska Oceanen. Trots överklagande ända upp i den gamla kolonialmakten Englands högsta domstol har frågan inte gett rättvisa åt öborna, påpekar Pilger. Jag överlåter till er som läser detta att själv dra en slutsats av spelet kring Diego Garcia.
Idag har Ryssland en militärbas i Medelhavet, Tortuz heter den. Den ligger i Syrien och har enligt nätuppgifter 150 man, enligt andra betydligt fler. Om den skulle bli skadad eller om Ryssland skulle tvingas lämna den kan det bli oerhörda spänningar i världen.
De just nu uppblossande förnyade motsättningarna mellan Israel och Gaza/Palestina kan ge ny näring åt den inflammerade situationen i Mellersta östern. Det dagliga våldet i Irak – vilket MSN-media förtiger – avrättningarna, som sker dagligen, är en faktor som destabiliserar hela regionen.
Och med det destabiliserade Libyen i färskt minne kan det vara värt ett studium av vad Putin sa på en presskonferens i ”lejonets kula” Köpenhamn. Den är visserligen inte pinfärsk, men har haft stor räckvidd. Över en miljon träffar …
https://www.youtube.com/watch?v=Iw5Ij_RFJ1Q
Att läsa är livsnödvändigt i denna Orwellska tid. Min favorit är ”Humanitär imperialism” av Jean Bricmont som reder ut dom numera allt vanligare humanitära krigens historia. Efter USA:s nederlag i Vietnamkriget så började man inrikta sig på ”mänskliga rättigheter” á la USA, alltså inte mat, arbete, bostad, skola utan yttrandefrihet som alltings mått och där fastnade många inom ”vänstern” och har inte hittat ut till en anti-imperialistisk hållning. Förstår inte tystnaden om denna bok, han är ju inte f.d maoist, det kan vara en delförklaring.
Menar du att det finns en antiimperialism kan stå i motsättning till yttrandefrihet? Det vill jag att du utvecklar tack.
Nej tanken är motsättningen mellan yttrandefrihet och dom övriga mänskliga rättigheterna, arbete m.m. Anti-imperialism och yttrandefrihet, ingen motsättning. Varför används inte J.Bricmonts bok i fredsrörelsen?
Bricmont används säkert. Jag har läst den. Den är mycket upplysande och mycket skarp.
Men arbete, mat och miljö räknas inte i till de mänskliga rättigheterna. Det är förresten ingen slump att FiB/K inte har ”mänskliga rättigheter” i sina paroller. Yttrandefriheten ser vi som grundläggande för folkets inflytande i politiken i alla system.
Är inte rätten till arbete, bostad och skola en
mänsklig rättighet? enligt FN.
Jo, jag hade fel. Arbete utbildning, sjukvård och social trygghet finns med i §§ 23-26 i FN:s deklaration från 1948.
Menar du på allvar att du inte visste att arbete, bostad och utbildning tillhör dom Mänskliga rättigheterna. Det var ju ett huvudtema i Bricmonts bok. Tror det var reptilhjärnan som gick igång.
”Humanitär Imperialism” är oumbärlig för en Fredsrörelse i uppbyggnad, den bör ju värva sympatisörer bland dom som är aktiva i liknande rörelser där man gått vilse. För bland den stora massan har vänsteranhängare förlorat
kontakten. Använd J.B:s boks ideologi som murbräcka.