Kollektiv galenskap (2)

Lasse Ekstrand (vit, heterosexuell, kristen, gubbe)

Bara att skamset tillstå. Även jag kan bli påverkad i en snedvriden riktning. Det var nämligen med en fördomsfull, kanske bättre färdig förhandsuppfattning jag närmade mig Douglas Murray´s Kollektiv galenskap: Genus, etnicitet och identitet.  

Bokomslag

Jag syftar på den engelska originalutgåvan, men refererar här till den i svensk översättning. För att applådera bokförlaget Karneval som låtit översätta boken. 

Min förhandsuppfattning baserad på den ofta förekommande, förvrängande bilden av Murray som ett slags Jimmie Åkesson i intellektuell förklädnad. En vulgariserad bild av honom. Från dörrväktarna till åsiktskorridoren. Diskursväktarna. Samtalssabotörerna. 

Liksom Jordan Peterson, en sådan som man “vet” vad han står för utan att man behöver läsa honom. Det räcker med att ha läst om honom. Min slarviga uppfattning var också färgad av vilka som rekommenderat läsning av Murray. Inte sällan höjt honom till skyarna. 

Inte direkt några systembärare, om man säger så. Hans själsfränder och försvarare.

Till den omstridde journalisten och författaren Douglas Murray drogs jag hursomhelst ohjälpligt. Insåg efter blott några sidors läsning att boken fördjupar min förståelse av tendenser i samtiden och förser mig samtidigt med en väldokumenterad idéhistorisk bakgrund. 

I sammanhanget förtjänar påpekas att jag hann – tack, gode gud! – lämna högskolevärlden innan det verkligt stora förfallet satte in. Den kollektiva galenskap som Murray blottlägger och som får mitt blod att isas.

Med värdegrunder och jämställdhetsintegrering som fyrar ledande bort från reflektionens ljus och in i den kollektiva psykosens antiintellektuella mörker. 

Jag hade gått sönder riktigt ordentligt om jag varit kvar. Omgiven av fega kolleger. Rädda om sitt eget skinn. Beredda gå med på vad som helst.   

Primus inte pares-principen, den främste bland professionella jämlikar leder verksamheten, borde gälla men gör det inte. Styret borde självklart vara kollegialt. Istället har chäfer tillsatts som kan ha sämre akademiska meriter än sina medarbetare. Men lojalitetsstämplade.

Jämställdhetsintegrerande värdegrundschäfer. Med makt att straffa kritiska medarbetare – om än försvinnande få – genom personlig lönesättning. Detta gissel.

Lägg till omogna studenter med upprördhetsfingret på anmälningsknappen, beredda att trycka så fort de känner sig kränkta. Räcker med att de upplever obehag. Inte befinner sig på en safe place. Inte givits trigger warnings. Inte gullats med som vore de osnutna dagisungar. 

De nämnda fenomenen importerade från USA. Kränkningskulturen har till och med fått fäste på elituniversitet som Harvard och Yale. Murray´s term galenskap träffar sannerligen huvudet på spiken. Och han delger oss hårresande interiörer från amerikanska lärosäten.

Murray har språket i sin hand och visar med otaliga,direkt  skrämmande exempel på vad som händer när det sunda förnuftet och balanserande omdömet jagas på porten och en de förment goda och korrektas världsbild, som absolut inte får ifrågasättas, ersätter och slår rot. 

Särskilt farligt blir detta i den högskolevärld där det kritiska tänkandet alltid stått högt i kurs, varit en icke ifrågasatt ledstjärna för verksamheten och därmed gjort den samhälleligt speciell. Inte längre. Väl att märka. Du skall tro och känna, inte veta och undersöka. 

Säkrast för den som inte vill hamna i kylan, deplattformeras eller avskys, att plugga på markörerna: identitet, rasifiering, etnicitet, kulturell appropriering, representativitet, genus, transgender, intersektionalitet. Strö in dem på lämpliga ställen, svänga sig med dem. 

Utan att behöva presentera någon konsistent (farligt ord, luktar vit makt enligt de galna) teori. Eller bygga under med fakta (objektivitet och fakta det vita herrefolkets hegemoniska påfund enligt samma galna). 

Det är bara patriarkaliskt och rasistiskt att kräva dylikt. Den vite mannens fortsatta förtryck av minoriteter. Kolonialismens rasistiska kvarlevor. Affektion räcker. Minns BLM. Dessförinnan metoo

Med hjälp av sociala mobbmedier piskas aggressiva stämningar och hat mot enskilda upp. 

Det går alltid att finna skäl för att hänsynslöst hetsa mot kända såväl som okända, låta dem löpa galopp på nätet. De sociala medierna fungerar perfekt för detta ändamål, som Murray belyser med exempel. Doktor Goebbels torde le förtjust därnere under jord. 

Det handlar primärt om vem du är, vit eller icke, homo eller icke, trans eller icke, mer än vad du säger. När du öppnar munnen eller skriver kan det alltid bli fel, uppfattas som du inte ville det skulle uppfattas. De galna har sin egen kod.

Så kort och gott och enkelt uttryckt: passa dig förbannat noga innan du yttrar dig!  

Murray går hårt åt en av mina husgudar, Michel Foucault. Men kanske handlar det mer om dem som använder Foucault. Instrumentaliserar honom för dunkla syften. Läser honom ytligt. 

Samma kritik kan riktas mot dem som hänvisar till Murray. Har de verkligen kritiskt läst honom, eller tar de det som passar, använder honom som ett slagträ? Eller kanske mer som en livboj i ett alltmer osunt, destruktivt samhällsklimat. Åtminstone en som står på sig, visar mod. 

Ett samhällsklimat, de galnas tidsålder, där man (hoppsan!) som kritiskt tänkande människa – därtill vit man, heterosexuell och kristen som undertecknad – känner sig alltmer off. Som om det vore skottpengar på en. Jag är totalt otidsenlig. En gammal stofil som haft sin tid. 

Förr fanns vad som rubricerades vetenskaplig grundkurs för studenter. Jag har själv arrangerat sådan. Borde i nutiden anställas för både lärare och studenter. Som en obligatorisk introduktionskurs till högre studier, att tenteras av. Kurslitteratur: Murray.

Jag anmäler mig härmed som kursansvarig och examinator.

... är läst 922 gånger!

  3 kommentarer for “Kollektiv galenskap (2)

  1. Gunnar Eriksson skriver:

    Ja , tummen upp för den boken Kollektiv Galenskap …. Har studerat första kapitlet och finner boken mycket intressant/lärorik.

  2. Torgny Forsberg skriver:

    Margit Richert recensionen i Aftonbladet var ej så imponerad av Douglas Murrays Kollektiv galenskap: Genus, etnicitet och identitet.

  3. Dan Kotka skriver:

    Beskrivningen påminner om MaCarthy på 50-talets mitt. Galenskapen har olika tidsåldrar som kommer och går var tid sin galenskap galopperande hästar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.