Kollektiv galenskap

Gun Kessles bild Kvinnomaffian övertygar en meningsmotståndare

Tillsammans med Gun Kessle och Jan Myrdal åt vi middag på hotell Statt i Örnsköldsvik. Vi hade under dagen satt upp Jans Meccanoutställning och samtalet kom nu in på Jacob Dahlin. Gun Kessle talade varmt om sin framlidne vän, och avrundade med:

”Ja, på Jacobs tid handlade det om kampen för lika rättigheter och samma människovärde för homosexuella, som för alla andra. Gott var det. Men nu för tiden säger de att de är bättre än vi. Och det duger inte!”

Det här var år 2007 och vare sig hustru Gerd eller jag hade nog reflekterat över glidningen till ”bättre än”.

Bokomslag

En som verkligen har funderat på dessa steg är den engelske författaren och journalisten Douglas Murray. Hans senaste bok Kollektiv galenskap. Genus, etnicitet och identitet, Karneval förlag, 2020, går i klinch med det paradigmskifte som började med Berlinmurens fall 1989 och sedan växte sig stark, till att börja med på universiteten i Nordamerika för att sedan spridas över hela västvärlden, inte minst i Sverige – identitetspolitik. Den stora moderna berättelsen var över, ett vakuum uppstod och det fylldes snabbt av ett grundantagande som utsade att ”vi lever i ett patriarkalt samhälle, en våldtäktskultur, en homofob, transfob och en rasistisk kultur” (Murray s 71). Inom ramen för detta antagande är det fritt fram för alla slags grupperingar att förklara sig marginaliserade, undertryckta och förföljda. De enda som inte kan göra det är de vita, äldre männen för de är självaste huvudfienden. Murray beskriver, och med en stor portion förundran, följande paradoxer: I ett läge där undertryckta gruppers rättmätiga kamp skördade resultat; det blev bättre och bättre (inte minst juridiskt) för svarta i USA, för jämställdheten, för de handikappade, för de homosexuella, med flera grupper, i detta läge ropas det från universitetsmiljöerna:

”Nej, det har blivit sämre. Nej, det är värre än någonsin”.

Det är det ena. Det andra är att detta självutnämnda avantgarde överger en linje som varit framgångsrik, exempelvis Martin Luther Kings ”stora och viktiga moraliska insikt” (s 132), visionen att människor ”en dag ska få leva i ett land där de inte blir dömda efter färgen på deras hud utan efter deras inre karaktär.” (MLK, 1963).

Kampen hade gett strålande resultat: Det hade blivit mycket bättre. Men icke, det är nu som det paradoxala sker att Sankt Göran, när han dödat draken fortsätter att söka nya drakar att döda. Och hittas inga drakar, så uppfinns drakar. Murray beskriver det som ”Sankt Göran går i pension-syndromet”. Det hela blir ett vansinnigt viftande mot väderkvarnar som inte sällan tar rent absurda former. Skrattretande, om det inte vore för att dessa väderkvarnsviftare (”influencers”) på kort tid lade beslag på
problemformuleringsinitiativet i media, i affärslivet, på universiteten, bland myndigheter, jurister, psykologer, läkare, socialarbetare, artister och ministrar, i den gängse debatten, ja nästan överallt. Väl på plats lägger de ut ”snubbeltrådar” (Murray) där den oinvigde (ofta vita äldre män) snubblar på pronomen, på ord, på beteckningar, ja ibland dyker vi på näsan bara genom att öppna truten. Och snubbeltrådarna är många och odiskutabla. Så här är det! Märkligt är det, att det mesta i identitetspolitiken är ”performativt” (ja det är många nya ord) och socialt konstruerat, men om någon vill ifrågasätta deras föreställningar möts de omedelbart av en kategorisk punkt. ”Born this way” (Lady Gaga) blir en punkt i debatten.

Själv har jag förundrats över att journalister nuförtiden sällan ställer uppföljande och kritiska frågor. Häromveckan uppmärksammades att många i Rinkeby hade drabbats av Covid 19. ”Varför är det så”, frågade reportern. ”Det beror på de rasistiska strukturerna”, svarade en svart fältassist på plats. Därefter var det punkt. Ett uttalande från ”rätt person” blir ett axiom.

Detta med ”talaren, inte det som sägs” (S 169) borrar Murray vidare i. Han gör det inom ramen för det nya begreppet ”kulturell appropriering” (s 158). Ingen annan än den ursprunglige ägaren (vem nu det kan vara?) till en sedvänja, en artefakt eller ett talesätt har rätt att använda dessa. Om till exempel en vit amerikan tar på sig en sombrerohatt kan detta ses som en fortsättning på den rasism och kolonialism som stulit allt, och nu till och med stjäl och börjar använda sig av de förtrycktas kulturella uttryck. En butiksinnehavare i Oregon sålde burritos (s 160) utan att vara mexikan. Konsekvens: Dödshot och nedlagd butik.

Murray ger exempel på hur aktivister går till fysiska angrepp och terroriserar den som säger fel saker. På ett College i Washington (s 139) fanns en tradition som de kallade ”The day of absence” där icke-vita lämnade campus för en dag för att diskutera viktiga frågor. 2017 ändrades denna tradition. Nu skulle det omvända ske, alla vita beordrades att lämna sina arbetsplatser och campus-området.

”Biologiprofessor Bret Weinstein protesterade mot detta.” (s 142) Att frivilligt lämna en plats är en sak men att tvinga någon att gå iväg är ”en förtryckande handling” hävdade den progressive vänstermannen och Bernie Sanders-anhängaren Weinsten. Det hela urartade till fysisk och verbal terror. ”Du snackar en massa rasistisk skit.” Efter upploppet lämnade Weinstein och hans fru sina anställningar.

Ja, detta är bara ett par av alla de exempel Murray ger i sin bok hur relevanta debatter övergår i terror och galenskap. Han gör det inom fyra områden: homosexualitet, feminism, etnicitet och transsexualism. För en cis-gubbe som undertecknad är det stundtals rent plågsamt att läsa Murrays bok.

Under den senaste tiden har jag förstått att sådana som jag ska ”lämna campus”, bereda plats för något nytt. Så har det väl alltid gått till vid generationsskiften. Att det nya kan upplevas främmande är helt i sin ordning. Men när det nya (det postmoderna i alla möjliga formationer) kommer i form av obildat trams förenat med rovdjursinstinkter då reser jag ragg. Är det något som 1900-talshistorien lärt mig är att sekter som vill börja från År Noll och därefter bygga sina tusenårsriken är villospår, vare sig de heter Kristi Brud, SA-stormtrupper, Röda Khmerer, Dubbelmaoister eller Queerteoretiker.

Jag har lärt mig att vara skeptisk mot grupper som inte förstår att det är en sak att kämpa för frigörelse och en annan sak att styra och ställa när segern är vunnen. Jag tror att jag delar denna skepsis med många människor, och är därför hoppfull att den nuvarande kollektiva galenskapen snart är över. Men det går inte utan kamp, argument och tålamod. Murrays bok är ett verktyg för att återställa andan från Martin Luther Kings tal.

... är läst 1358 gånger!

  6 kommentarer for “Kollektiv galenskap

  1. Karl Gunnar Göran Eriksson skriver:

    Tummen upp för analysen om Kollektiv Galenskap!

  2. Gunnar Thorell skriver:

    Mycket bra artikel. Tack!
    Vill bara tillfoga att pionjär i kampen mot den här idiotin är Camille Paglia (Sex, Art and American Culture). Också Jordan Peterson, Christina Hoff Sommers, Esther Vilar, Diana Davison, Cassie Jay (dokumentären The Red Pill), Warren Farrell (the Boy’s Crisis) är värda studium (Youtube).

  3. Erik Göthe skriver:

    Bra rutet. Jag hoppas att någon eller helst flera följer upp med mer från den svenska scenen. I tjugo år hade jag juristbyrå i Rinkeby och fick där också många vänner, särskilt bland somalierna som dominerar där. Jag tror att de allra flesta skulle instämma med Strandbergs artikel. Av klienterna var det på tjugo år två eller tre som trodde sig vara utsatt för rasdiskriminering, men som vid närmare påseende förstod att det nog inte var fallet. Somalierna i Rinkeby var ungefär som folk i Sundsvall där jag växte upp under 50-talet.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    I Svenska Dagbladet (bakom betalvägg) skrev Erik Bergin en utrikeskrönika om vicepresidentkandidat Kamala Harris, en artikel som visar hur identitetspolitik blivit norm. Kamala Harris (som har ungefär samma hudfärg som Joe Biden, ett faktum som vi i en förnuftig värld inte skulle reflektera över) har enligt EB ”chansen att inte bara bli USA:s första kvinnliga president, utan även första kvinnliga svarta president” 2024 om Joe Biden blir vald om några månader.

    På denna inslagna väg kommer någon med logisk nödvändighet att bli ”USA:s första kvinnliga svarta HBTQ-president”, någon blir ”USA:s första kvinnliga svarta HBTQ-president med funktionsvariation”, någon blir ”USA:s första kvinnliga svarta muslimska HBTQ-president med funktionsvariation”, någon blir ”USA:s första kvinnliga kroppspositiva (feta) svarta muslimska HBTQ-president med funktionsvariation”, någon blir ”USA:s – nej, nu tar tyvärr mina 1000 tecken slu

  5. Bertil Carlman skriver:

    Kamala Harris har också chansen att bli en militant rasistisk president. Pål Steigans artikel beskriver det väl. I samma artikel pekar han också vad sorts vänsterkandidat B Sanders egentligen var “Bernie Sanders ser totalt bort fra den imperialistiske og proisraelske politikken til Harris og roser henne som en kandidat «for det arbeidende folket.»”

  6. Gunnar Andersson skriver:

    Kamala Harris; Hudfärgen är blek och trovärdigheten är lika blek…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.