Kolning är historier och hantverk

När jag år 1971 flyttade till Strängnäs lärde jag känna Gunnar Nygren som arbetade som journalist vid tidningen Folket. En av de två lokaltidningarna i denna del av Sörmland – den andra var Strengnäs Tidning – som båda hade lokalredaktioner i staden. Gunnar fanns med i kamratgänget kring de ungdomar som arbetade med FNL-gruppen och Folket i Bild och där fann han också sin blivande hustru.

Paret hittade så småningom ett hus nära badplatsen Krampan, som ligger där Mellan-Marviken möter Nedre Marviken inom naturreservatet Krampan-Marvikarna, som i sin tur ligger nära Skottvångs gruva som är en del av Åkers bergslag. Där engagerade sig Gunnar i den livliga kulturverksamhet som bedrivs av Östra Sörmlands gruvförening. Bland annat uppbyggandet av det gruvmuseum som föreningen har skapat.

En av gruvföreningens återkommande uppgifter sedan trettio år är att varje år kola en mila vid Skottvångs gruva och sedan sälja milans träkol till besökare. Gunnar Nygren har nu skrivit en mycket innehållsrik och väldokumenterad bok om kolningens historia i Sverige. Med sina yrkeskunskaper som journalist har han valt att inleda boken med en Dagbok från en kolmila där han ett år följer arbetet med föreningens kolmila. Från den 26 april, när man börjar resa milan, till den 19 juli när kolningen är klar.

Från den 11 juli – när milan tänds – till den 19 juli när det sista kolet urharkas blir det dagliga rapporter. Dygnet efter tändningen – under det mest kritiska förloppet – beskrivs också arbetet med tidsangivelser i timmar och ibland minuter för de åtgärder som måste vidtas för att hela förloppet inte skall gå överstyr.

Det är en introduktion som gör bokens läsare medvetna om vilket slitsamt och ansvarsfullt arbete som oändligt många kolare utfört under flera århundraden. Det var träkolet som utgjorde grunden för framväxten av de svenska järnbruken. Först i början av 1900-talet började stenkol användas som bränsle till masugnar. Och under de två världskrigens avstängning från import fick träkolet åter en viktig roll.

Gunnar Nygrens bok blir därför ett äreminne över alla de kolare som genom sitt slit under svåra förhållanden varit med om att lägga grunden för vårt nuvarande välstånd. År 1945 beskrev norrlandskildraren Helmer Grundström kolarnas villkor i den korta dikten ”Som förut”:

Milan hostade till och slog.
Kolarn ramlade i och dog.
Inte en knota blev kvar av karn.
Käringen med sina nie barn
Tvangs av nöden på socknen ut.
Annars var allt som det var förut.

Boken är rik på fakta, men samtidigt en lättläst genomgång av allt som har en anknytning till framställning och användning av träkol. När läsaren når fram till sista kapitlet, ”Tankar vid en kolmila”, har han liksom författaren kommit in i ett tillstånd av eftertänksamhet. Med många funderingar kring vad skogen och traditionerna betyder för oss människor.

För dem som tycker om att vandra på skogsstigar är Skottvångs gruva en bra utgångspunkt. Vi var ett gäng som varje Kristi himmelfärdsdag brukade starta en dagsvandring från gruvans parkering. Helen och Klas skickade ut en inbjudan och för att få variation gick vi antingen medsols eller motsols. Vi tog till höger eller vänster vid Millsjön och kom ned till Mellan-Marviken. På en höjd vid Stenhuggarmon finns ett utkikstorn där vi brukade inta vår lunch. Trötta och nöjda kom vi så småningom tillbaka gruvan.

Inbjudningarna har nu upphört att komma. Åldern börjar ta ut sin rätt och för mig och min hustru har det blivit lagom att ta den kortare turen runt Millsjön och sedan beställa kaffe och en gotländsk saffranspannkaka vid gruvans restaurang. Där fick vi tipset att det går alldeles utmärkt att ersätta salmbärssylten med drottningsylt.