Kommer Putin hit?

putin-stockholm-2011

Foto: Jonas Ekströmer, TT

Ovanstående bild är hämtad ur en propagandistisk artikel nyligen i SvD av Johanne Hindebrandt med underrubriken, tagen ur “Star wars IV” “These aren’t the droids you’re looking for.” Jag har inte sett filmen så jag förstår inte riktigt ironin.

Men fotot är äkta, inget illvilligt montage, utan taget 2011 under president Vladimir Putins senaste (sista?) besök i Sverige. Så rubrikens fråga kan ställas seriöst: Varför har det svensk-ryska besöksutbytet på hög nivå avstannat? Frågan ställdes i går (torsdag) av förre ambassadören m m Sven Hirdman vid ett möte i Abrahambergskyrkans församlingshem där han talade om rysk kultur, historia, religion och politik. Det var första seminariet av tre under temat “Rysslands folk är inte våra fiender”.

Tio glimtar om Ryssland
Salen var nästan full av 50-60 nyfiket lyssnade pensionärer. Jag förde ivrigt anteckningar som till slut kom att omfatta fem sidor. Det låter kanske förmätet att jämföra sig med Hirdman, men nästan allt han sade stämde med mina egna erfarenheter av internationellt arbete, också i Ryssland.

Eftersom Redax inte blir glad åt långrandiga texter kan jag bara ge några glimtar ur Hirdmans spännande föredrag:

  • Sverige är det land i världen som har de äldsta relationerna med Ryssland. De går tillbaka till 700-talet med Rurik och vikingarna i Staraja Ladoga, “Rysslands första huvudstad”.
  • Ryssarna lever i ett enormt rike, men är ett ganska homogent folk med små dialektala skillnader. Kommer man till Vladivostok i öster är den och människorna där inte mer exotiska eller “österländska” än i Pskov i väster.
  • Ryssarna är inte riktigt som vi, mer som italienarna, som de ofta kommer mycket bra överens med socialt och i affärskontakter. Både den ortodoxa och katolska guden kan, som Hirdman skämtade, blunda med ena ögat, medan vår protestantiske gud alltid ser vad vi har för oss. (Till min oförställda förvåning stämmer detta till 100% med vad jag brukar säga till tvivlande svenskar: “Ryssland är väldigt likt Italien med kardinaler, maffia och korruption, men också glada och trevliga människor och stora kulturella rikedomar.”)
  • När något går på tok i Sverige så är attityden ofta – enligt Hirdman – att kolla “vad kan vi göra åt det?” I Ryssland finns det istället en “förnekelsekultur”. Först heter det att inget har gått på tok, sedan att det inte är så farligt, sedan att det inte är “vårt fel”. Det blir oftare viktigare att hitta en syndabock än att fixa problemet.
  • Det som format det ryska medvetandet, kulturmönstret, är den historiskt ständiga osäkerheten (krig, revolution, diktatur o s v). Därför har en “Carpe diem-mentalitet” skapats, “fånga dagen”, ta chansen innan den försvinner. Det försvårar samarbetet med folk från Sverige och andra EU-länder som ofta har längre tidsperspektiv.
  • Å andra sidan kan den ryska byråkratin förlänga tiden från ord till handling. Hirdman nämnde som exempel ett dansk-svenskt vattenreningsprojekt i Kaliningrad som kostat de båda nordiska länderna 100-tals miljoner men tagit 20 år att förverkliga, d v s om det som planerats (?) invigs i höst.
  • Västvärlden borde ha välkomnat Ryssland mycket mer efter 1991. Det ligger också i vårt intresse att Ryssland utvecklas bra. Ryssarna är besvikna och frustrerade av Västs mästrande attityd. Bästa vägen till positivt samarbete är att mer fråga efter vad Ryssland är intresserat av, än att saluföra vad vi tycker att de borde vara intresserade av.
  • Det reser idag färre svenskar per år till Ryssland än till det forna Sovjetunionen. Fler människor borde besöka Ryssland och se landet med egna ögon, hur det verkligen är. EU borde slopa visumkravet – och vore ryssarna förnuftiga skulle de på sin sida ensidigt slopa visumkravet.
  • På en demokratistege skulle Hirdman sätta Schweiz i topp, Nordkorea i botten, Sverige bland de tio högsta och Ryssland någonstans i mitten. Ryssland är auktoritärt, men inte diktatoriskt. Medan vi har ett “horisontellt” samhälle är det ryska mer “vertikalt”.
  • I det “osäkra” ryska samhället är det nödvändigt att ha “nätverk”. Det var sådana, med tjänster och gentjänster, som räddade livet på miljoner ryssar under de svåra Jeltsinåren på 90-talet. Här har mobilen blivit ett effektivt verktyg. Medan vi kanske har 10-20 kontakter lagrade har en rysk medborgare 100-200!

Ja, så kunde jag fortsätta med ytterligare 10 punkter ur Hirdmans föredrag, eller 20 eller 30. Men låt mig gå tillbaka till den första frågan, om de uteblivna svensk-ryska statsbesöken.

Extrem svensk attityd
Under åren 1956-91 hade Sverige ett omfattande besöksutbyte med Sovjetunionen på stats- och regeringsnivå trots olika samhällssystem och motsättningar i flera frågor med i genomsnitt ett besök vart 3-4:e år. Att det senaste ligger mer än fem år tillbaka i tiden skulle kunna vara en statistisk tillfällighet om det inte vore så att ledande svenska politiker, mot all diplomatisk kutym, öppet uteslutit varje besöksutbyte och till och med offentligt (inför rullande TV-kameror) kritiserat Finlands statsledning för att inte tillämpa en liknande politik.

I frågestunden togs frågan upp: när och varför blev de diplomatiska relationerna så erbarmligt dåliga, att Sverige till och med överträffar Polen i inom- och mellanstatlig “russofobi”? Vad jag märkte gav Hirdman inget klart svar på den frågan, eller så var det så diplomatiskt inlindat att det undgick mig.

Däremot kunde han lugna en två-barnbarnsmormor i publiken att Ryssland inte skulle angripa Sverige för vår egen skull. Vad som han inte kunde utesluta, tyvärr, var att Sverige kunde ha svårt att stå utanför en allmän stormaktskonfrontation i Östersjöområdet.

I det sammanhanget nämnde han – lite oroad – att när han i slutet av 1990-talet besökte ryska generalstabsakademin, frågade han chefen – en generalöverste – hur man handskades med kärnvapen i undervisningen. Jo, när det gällde strategiska kärnvapen låg hela ansvaret och hanteringen i Kreml, det hade han inte med att göra. Vad gällde de taktiska kärnvapnen var saken emellertid annorlunda. De var ju integrerade i de ryska armédivisionerna och deras användning ingick därför i akademins undervisning, sade generalen. “En tankeställare för oss”, sade Hirdman med bekymrat rynkade pannveck.

På T-banan från Abrahamsberg hade jag sällskap med en annan UD-tjänsteman i Hirdmans årgång. För honom stod det helt klart att de svenska utrikespolitiken dikterades av att hjälpa USA:s militärindustriella komplex att hitta “fiender”. Han verkade vara – eller ha varit – sosse, men hans förakt för Margot Wallström kände inga gränser. Hans personliga favorit som utrikesminister hade varit Torsten Nilsson som var den som partiet hade tänkt skulle ha efterträtt Per-Albin Hansson. Men denne dog alltför tidigt (1946) och Nilsson ansågs som 41-åring vara alltför ung.

Bra bok med dålig titel
På tåget hem till Uppsala och sedan på bussen hem till Storvreta satt jag och läste Sven Hirdmans bok Ryssland och svensk säkerhetspolitik – 50 år i utrikespolitisk tjänst (2015), som jag köpt under kaffepausen. Sanningen att säga köpte jag den lite grand av pliktkänsla, för “den goda sakens” skull. Men detta var en felbedömningen på grund av den tråkiga och vilseledande boktiteln. Den borde ha hetat Från Chrustjev till Putin – 50 år i utrikespolitisk tjänst eller Möten i Kreml – 50 år i utrikespolitisk tjänst.

Boken är helt enkelt Hirdmans memoarer och oerhört läsvärd. Svensk och internationell säkerhetspolitik får sina 24 sidor mot slutet av boken, men resten ger inte bara en personligt upplevd rekapitulation av vår samtidshistoria. I en bilaga med “Råd till en ung diplomat” och en med “En UD-hustrus erfarenheter” skrivet av hustru Marianne, får en enkel medborgare goda insikter i vardagen i det diplomatiska livet (inte bara cocktailparties!).

Om en av sina favoritböcker, Richard Pipes Russia under the Old Regime säger Hirdman att den är så koncentrerad och full av lärdom att när han läste den ofta tyckte att en mening inrymde lika mycket kunnande som en hel bok av en annan författare. Jag vill inte gå lika långt i beröm av hans egna memoarer, utan nöja mig med att säga att det var tur att tåget inte gick längre än till Uppsala, annars hade jag – uppslukad av boken – glömt att stiga av. Likaså var det min räddning att jag bor vid Storvretabussens ändhållplats.

I väntan på pocketversionen (med annan titel) skulle man trycka ut sidorna 20-25, om den ryska självbilden, och dela ut gratis i de svenska brevlådorna. Den utgör nämligen en föredömligt klar sammanfattning av Sven Hirdmans reflektioner under gårdagens möte om förhållandet mellan Ryssland och Sverige och mellan ryssar och svenskar.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  10 kommentarer for “Kommer Putin hit?

  1. Sven-Eric Holmström
    2016-10-01 kl. 7:04

    Pipes var en av de värsta extremisterna under Reagan-eran. Vita huset fick till och med en gång rycka ut och dementera ett av hans uttalanden (han var en av rådgivarna).

  2. Anders Persson
    2016-10-01 kl. 9:52

    Från ett tidigare framträdande “Kommer ryssen?” ett anförande av Sven Hirdman hade i Borlänge 1 mars i år, har någon på alliansfrihets-sajten listat alla de 30+ punkter som jag inte hade plats för. Hirdman avslutade sammanfattningsvis:

    “Sverige bör inte gå med i Nato. Det skulle i fredstid leda till spänningshöjande åtgärder från Rysslands och Natos sida samt i händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde till att vi omedelbart blev indragna. Sverige har aldrig kunnat försvara sig mot ett stormaktsanfall. Vår säkerhetspolitik har alltid gått ut på att vi inte skall försätta oss i ett sådant läge, att vi drar på oss ett stormaktsanfall. Det är därför medlemskap i Nato är en sådan dålig idé.”

    Samma föredrag, med rubriken “Är Ryssland en oberäknelig stormakt?” hölls vid Stockholms universitet strax före jul ifjol.

    Kolla på alliansfriheten.se för fler framträdanden av Hirdman.

  3. Bo Persson
    2016-10-01 kl. 10:18

    Sven-Eric H!
    Måste boken i fråga vara dålig för det? Själv har jag läst den flera gånger och rekommenderar den varmt till alla som vill veta mera om Ryssland fram till 1900-talets början.

  4. Anders Persson
    2016-10-01 kl. 20:49

    Sven-Eric H!
    Jag är lite besviken på din kommentar. Den är lite “margotwallströmsk”, dvs moralistisk. Hur rutten och reaktionär Pipes än må vara så handlar det ju här om hans bok, inte om hans person. Om du har läst boken och har grava invändningar, så lyssnar jag gärna. Men om nu Pipes är reaktionär o s v så kanske just det gör honom lämplig att förstå Ryssland under Den Gamla Regimen, som ju är bokens titel.

  5. Leif Stålhammer
    2016-10-01 kl. 22:47

    I dag har Wallströmskan gjort bort sig igen. Hon tycker att Assad och Ryssland omedelbart skall sluta försvara Syrien. Var skall det här sluta? Kan ingen hjälpa henne? Men Pipes bok om gamla Ryssland verkar intressant. Och Hirdman inger förtroende.

  6. Sven-Eric Holmström
    2016-10-03 kl. 6:16

    Det handlar inte om Pipes’ person utan om hans politiska ståndpunkter. Han var rådgivare till Reagan och utmärkte sig då genom att säga att Sovjet hade att välja mellan att överge kommunismen eller gå i krig samt att avspänningen var död. Vita huset gick samma dag ut med en dementi om att avspänningen skulle vara död.

    Jag kommer inte ihåg detaljerna, men jag vet att han skrev en bok om Lenin där han valde ut de mest de vedervärdiga detaljerna om denna. Detta ska ha varit ett beställningsjobb från Jeltsin-regimen. Stefan Lindgren skriver om det i sin Lenin-biografi.

    Pipes har också fått på pälsen av andra historiker för sin syn på sovjetisk historia.

  7. Anders Persson
    2016-10-03 kl. 8:31

    Sven-Erik H!
    Jo, jo, men nu skrev Pipes om rysk historia före 1917, inte sovjetisk efter 1917!

  8. Jan Wiklund
    2016-10-03 kl. 8:59

    Sven-Eric H!
    Det händer ju att vissa författare har en öm punkt som skapar affekt och som därför inte kan bli seriöst behandlad. Medan de i andra frågor kan vara hur omdömesgilla som helst. Tsartiden kanske ligger tillräckligt långt bort för att Pipes ska leva upp till sina anspråk som historiker?

  9. Sven-Eric Holmström
    2016-10-03 kl. 10:46

    Jo, jag observerade inte först att det är tsartiden det handlar om. Sorry.

  10. Erik Skogh
    2016-10-05 kl. 8:28

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.