Konditorikulturen

Konditori Drott i Enköping är förvisso en vallfartsort. Men det grundades 1951 och inte på trettiotalet, som Henrik Linde påstod. Där är allt som det tidigare har varit, utom att bordsserveringen är avskaffad. Butiken öppnar klockan fem alla dagar utom söndag, då man får vänta till sex. Ja, Drott hör till en utrotningshotad art, det är klart.

I centrala Göteborg, där jag tillbringade ett akademiskt år i början av sjuttiotalet, är Bräutigams (som blivit pub), Paleys och Junggrens förvandlade till oigenkännlighet. Det gäller också Vetekatten och Hurtigs i Stockholm; Valand på Surbrunnsgatan går nu ett synnerligen ovisst öde till mötes. I min uppväxtstad Sundbyberg fanns på sin tid tre konditorier på samma gata. Glöm det. Klassiska Ekbergs på Boulevarden i Helsingfors har tagits över av vandaler. Inte ens Halvorsens utanför Stortinget i Oslo är vad det har varit.

Bräutigams i Göteborg

Den svensk-nordiska konditorikulturen är givetvis värd att slå vakt om, mot invasionen av de många Caffe Latte- och amerikanska Coffeehouse-ställena. Ångbageriet i Sala och Ekbergs i Piteå uppfyller alltjämt kriterierna för ett äkta konditori: på det senare stället kan man få kaffet serverat i kanna. Men Güntherska i Uppsala har dukat under för yuppisarna. Och Lundagård i Lund lämnades åt vargarna.

Det är givet att jag överdriver och generaliserar. Men trenden är ju den som Linde har pekat på. Den lugna, civiliserade atmosfär som fanns på det svenska konditoriet håller på att försvinna. På ett konditori i Kålltorp, där treans och femmans spårvagnar möttes, läste jag varje morgon Handelstidningen. Jag längtade dit utan att klamra mig fast där. Klockan tio började föreläsningen.

Konditoriet var en folkhemsplats. Ingen alkohol, ingen högtalarmusik. Ibland kunde det finnas en jukebox i rummet, en påslagen tv-apparat. Men det blev aldrig stimmigt. Man satt med en bok, förde samtal viskande för att inte störa. Det var ett kultiverat sätt att umgås.

Kaffebröd och bakverk var måttliga till formatet. Inga överdrifter här.

En utlöpare av konditorikulturen blev bokkaféet. På ett modernt kaffeställe på Söder i Stockholm upptäckte jag ett bord med skylten ”Datorfritt”. Där var det ingen som satt.

Så åk föralldel till Enköping – dit tar man gärna tåget. Där finns en liten park med en staty av Jan Fridegård (och en konstförening som i december nästa år visar Torsten Jurell). I Sala ligger det fina Aguelimuseet på gångavstånd från järnvägsstation och Ångbageri. Och utanför Piteå finns Roknäs, Sveriges största by, som har dokumenterats i bastanta volymer av kunniga lokalhistoriker.

Det är många upptäckter att göra!

  8 kommentarer for “Konditorikulturen

  1. Henrik Linde
    2018-12-12 kl. 9:59

    Minnet är ibland förrädiskt. Senast jag besökte Drott stod jag och läste de tidningsurklipp som syns på väggen, till vänster om dörröppningen, på interiörbilden från Drott. De berättar om konditoriets intressanta historia och nu har jag ytterligare en anledning att titta in på Drott för att se vad som egentligen stod där.

    Så fick jag en påminnelse av Inge ”Fritte” Bergqvist, som hjälpt mig med de historiska uppgifterna om Schelins konditori i Strängnäs, att i Torshälla finns det utmärkta Amarant konditori. Tillsammans med Ebelingmuseet beläget i de industrilokaler där Maraton-cyklarna en gång hade sin monteringsfabrik.

  2. Per-Olov Käll
    2018-12-12 kl. 10:27

    Ja, de moderna kaffebarerna är en så konstig företeelse att man drar sig för att gå in. Men det jag mest saknar är de gamla ölschappen, dessa livets universitet där man kunde beställa en rejäl kopp kaffe utan krusiduller och där de bastanta servitriserna med glädje serverade dig en nybakad halv hålkaka med leverpastej och gurka eller ägg och ansjovis. Man kunde sitta ett par timmar i det vänliga sorlet från ”pilsnergubbarna” och läsa i den bok man hade med sig. På det sättet läste jag Thomas Thorilds verk.

  3. Leif Stålhammer
    2018-12-12 kl. 10:54

    Ack ja, Alingsås hade också en fin konditorikultur, enligt uppgift nu starkt decimerad. I Öregrund drev konditor Isidor Lundeborg sin välsignade verksamhet om somrarna. Han bodde nästan granne med oss i Södra Ängby på femtiotalet. Han körde fortfarande sin mörkblåa Chevrolet Series BA Confederate från 1932, en lyxmodell. Varje sommar lastades fru i blommig klänning, dotter och kanariefågel i bur in i vagnen och man anträdde färden till Öregrund. Själv hade han anlagt vit linnekostym och halmhatt. Efter kontroll av olja och vatten var vagnen beredd att bära sin ägare till målet. En smula korpulent krängde han slutligen på sig bilen, tog kontroll över ratt och spakar och sedan bar det iväg. Att få bese denna akt var ett smärre skådespel som betydde att nu var sommaren här.

    En vacker dag befanns han på sin garageinfart sittande död vid ratten i sin älskade Chevrolet Series BA Confederate. Han hade stil.

  4. Bertil Carlman
    2018-12-12 kl. 12:03

    Klart man som 70+ med gedigen borgerlig bakgrund minns barndomens/ungdomens kaféer. 1949 till 1959 gick jag med mina fyra systrar, far och mor alltid till konditori Tre Hjärtan i Halmstad. Det var alltid på andra advent. Vi gick över Stora Torget, passerade Milles ”Europa och Tjuren” och kom in i det korsvirkeshus i vilket konditoriet låg. Vi barn skulle alltid ha choklad med vispgrädde till vår bakelse. När vi satt oss frågade far nästan varje gång: ”Nå vad står det i taket?” Avmätt fick då någon av oss svara: ”Vad blåser det för vind idag?”. På övervåningen, där vi satt, fanns en takmålning med små änglar som höll band mellan sig på vilka denna text stod.

    Med förflutet i Blandarredaktionen brukade far också försöka sig på något skämt i samband med konditoribesöket. Jag minns bara ett. På hemvägen när vi skulle passera Brogatan stoppade far oss och sade ”Ser ni inte att det ligger en klocka på övergångsstället?” ”Nä”, sade syster Ulla, ”det är en knapp!” ”Ja, en knapp som är ur; en klocka!” sa far. Mina döttrar skrattar aldrig när jag drar denna typ av skämt.

  5. Anders Persson
    2018-12-12 kl. 16:08

    Innan kommentarsfältet svämmar över av svärmiska utgjutelser över den “svensk-nordiska konditorikulturen” kan det vara skäl att påminna sig att den är en sen 1800-tals import från kontinenten, vilket statistiken från DN:s historiska arkiv synes bekräfta.

    När jag sökte på “konditori” i SvD:s arkiv blev första nappet sidan 3 den 14 mars 1885. Och vad som jag läste där fick mig att klia mig i huvudet: “Ett mycket känt konditori med damcafé är “Gustaf Larssons” [på Drottningatan i Stockholm]. Det korridorformade konditoriet har i fonden en ridå, en mystisk ledstång och en mystisk smal trappa som bär utför. På denna smala väg, liknande de goda föresatsernas bekanta brygga, har många damer gått ner och mången kavaljer efter henne. Men vi ska inte förråda hemligheterna, som var och en bör själv försöka studera. En ung dam som ej varit därnere känner icke världen.” Detta var 1885, i Svenska Dagbladet. Vad ville journalisten ha sagt?

    Det första “damkaféet” startades 1834 och kallades “Tysta Mari” och, med sina efterföljare, verkar ha utvecklats till ställen där unga män kunde träffa “ordentliga” unga kvinnor under “anständiga” former. “Damkaféer” verkar ha försvunnit efter första världskriget. Men vad var de dessförinnan?

    Men SvD:s reportage från 1885 gör en lite nyfiken på att få veta mer…

  6. Bo Persson
    2018-12-12 kl. 16:54

    Ja, utan åtminstone ett besök på Tre Hjärtan vid Stora Torget i Halmstad, så var det inte någon riktig sommar. Och visst finns detta korsvirkeshus kvar på samma ställe och visst heter det fortfarande Tre Hjärtan men ett konditori skulle jag inte kalla det. Och hur länge Ekbergs på Storgatan i Piteå kommer att finnas kvar som konditori vet jag inte, men i Piteå-Tidningen stod det häromdagen att de hade ekonomiska bekymmer.

  7. Tord Björk
    2018-12-22 kl. 4:42

    Välkomna till Kristianstad!
    Tågfärden går genom Vattenriket där synen av den vackraste danska byggnaden enligt mången sakkunnig, Trefaldighetskyrkan, tornar upp sig över strandbetande kor på översvämmade fält. Tåget stannar några meter från det höga kyrktornet som man tar sig förbi in på Stora Torg och några meter till så är man på Conditori Dufvander. Som sig bör stavar alla konditorier i Kristianstad med C (med ett förfärligt undantag ute i industriområdet). Å Dufvanders kan man få de mest delikata bakverk och vad mer, man kan önska i de ståtliga gamla banklokalerna. Rundar man ett hörn till kommer man till Darins, nåväl lite väl mycket blandat 2000-tal och gammalt konditori men med italiensk glass från bageriet 5 kvarter bort där det nya Conditori Fantasi ligger. I den illa omtyckta Galleria Boulevard har Conditori Dufvander en inte helt lyckad filial. Å andra sidan ser den tomma delen av Gallerian ut som en gigantisk tårtkartong i vitt och guld.

    Forts. följer…

  8. Erik Lundeborg
    2019-04-30 kl. 11:01

    Ang. Leif Stålhammars kommentar.

    Isedor ”Isse” Lundeborg var min farfars bror och hade konditori på söder. Dessutom sommarcafé på Gräsön vid färjefästet. Isses far, Bror Lundeborg startade Lundeborgs Konditori i Öregrund 1889 (jag har kvar första kassaboken. Hans son Fritjof tog över och min far Sven-Erik (Putte) kring 1956. Putte och mor Ingegerd drev kondiset fram till 1985. Jag jobbade själv ett stort antal somrar i bageriet i min ungdom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.