Könskriget

Nu pucklar de unga kvinnorna på gubbarna. Läs i Aftonbladet idag. Naturligtvis plockar dom poäng hos eliten med att slå på Jan Guillou, Göran Skytte, Björn Ranelid och andra principfasta herrar. Just att vara principfast kan man också fnissa åt. Sociologer analyserar och tycker det är tråkigt att gubbarna för diskussionen på en så ”låg nivå” (programmet Gender i P1).

Män och kvinnor har av natur och tradition motsatta perspektiv på kön. I vårt samhälle är mannen socialt dominant. Men det är alldeles för enkelt att därmed förklara kvinnor som generellt underordnade på alla områden. För alla som tycker frågan är enkel rekommenderar jag boken Den manliga dominansen av Pierre Bourdieu. Den förenklar inte det komplicerade mönstret bakom mäns symboliska makt över kvinnor.

Strävan att på alla områden kunna bortse från kön och betrakta alla som likvärdiga människor skadas allvarligt av dessa fåniga mediala och politiskt korrekta hönsgårdsfighter. Man kan tycka att Guillou och grabbarna (gubbarna) borde förstå bättre än att gå till attack. De borde förstå att de är dömda att förlora. Söta Gabriella Ahlström och vulgära Linda Skugge (Var jag nedsättande nu?) tar lätt hem spelet. Men Guillou och … har inget att förlora. Deras generation av kvinnor och män förstår lite mer om det här med människovärde och kön.

Men yngre människor blir alls inte klokare av könskriget. Och den primitiva krigsstämningen sprider sig. Det håller på att uppstå ett utbrett gubbförakt lite varstans i samhället. I skolan t ex får allt oftare manliga lärare (55+) problem med flickor i förpuberteten. De ser allt som gubbarna kommer med som ointressant, konstigt, orättvist och hotfullt. Låsningar uppstår mycket lätt i relationen. Om läraren behandlar det som bråkigt beteende kör han fort fast. Faller han undan och försöker anpassa sig, blir han än mer hånad. Många kan vittna om liknande situationer. När flickorna lite löst inför psykolog och kurator vittnar om att de känner sig otrygga, att dom blir rädda när läraren blir arg, att han kommer så nära när han ska förklara något, att läraren tar hårt i dom på ett konstigt sätt o s v. Ja, då förstår vi alla vart det är på väg. Gubbarna gör då klokast i att bara vända och gå ur alltihop. De är ändå chanslösa. Så här var det inte för 10 år sedan. Det är ett nytt fenomen.

Vad är mobbning? Jo, alla som försökt förstå detta gissel vet att där ingår allt från en nedsättande fnissning till brutalt våld. Framför allt är det när grupper håller ihop mot enskilda som det är lättast att urskilja. Men det är alltid en fråga om maktkamp, kamp om den sociala rangordningen. Könskriget har mycket av mobbning i sig.

Klart att flickor är rädda idag. Klart att flickor skräms av att killar och män misshandlar flickor och kvinnor. Klart att många småflickor försöker att förbli barn. Det tar sig uttryck i anorexi (ätstörningar), självskärning, sömnrubbningar, depression, självmord och mobbning. Känner man sig nedtryckt tar man chansen att trycka ner andra i förebyggande syfte. Sexualiseringen och kroppsfixeringen i hela samhället skrämmer vettet ur alla flickor och pojkar, som inte har trygga och pålitliga vuxna att gå till när det blåser snålt utanför. Vem vågar och kan tala med barn om det här på ett trovärdigt sätt? Vem ger flickor och pojkar framtidstro? Var finner flickor och pojkar sina förebilder för att skapa kamratliga och kärleksfulla relationer över könsmuren. Hur river vi denna primitiva människofientliga mur? Inte genom att fnissa och göra sig löjlig över gubbar i allmänhet i alla fall.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: jämställdhet, könskriget, kvinnofrågan