Kopernikus förord (2) – Rädd för Vatikanen?

Alessandro Farnese (1468-1549) styrde som påve Paulus III Vatikanen under åren 1534-49, dvs under den tid då boken “Om himlakropparnas kretslopp” kom till.

det föregående avsnittet om förordet till Nikolaus Kopernikus berömda bok Om himlakroppars kretslopp sökte jag visa att den första inledande delen av “förordet”, skriven av hans medhjälpare Andreas Osiander, inte alls var vetenskapligt eller moraliskt klandervärd. Det som Kopernikus erbjuder i sin bok är ett nytt sätt att beräkna himlakropparnas rörelser med solen som deras centrum, inte något bevis för att solen faktiskt skulle vara i centrum.

Å andra sidan vet vi att Kopernikus personligen trodde på ett heliocentriskt planetsystem, det vill säga ett där solen var i centrum. Det var han inte ensam om och heller inte den förste att tänka. Mest berömd är Aristarchos från Samos (310–230 före vår tideräkning). Men argumenten för detta var mest intuitiva, t ex att ett heliocentrtiskt planetsystem är “vackrare” än ett geocentriskt, att planeternas skenbara “öglor” när de passerades av jorden på “innebana” fick en enkel förklaring. Galileo Galilei (1564–1642) skulle senare (1610) tillföra nya argument som t ex Venus faser och månarna kring Jupiter.

Men om skavankerna i Ptolemaios modell fick sin lösning genom Kopernikus modell, dök andra frågeställningar upp som saknades i Ptolemaios modell, bland annat den som Jörgen Sjöström ställer i sin bok om Newton och gravitationen: “Varför rör sig jorden genom världsrymden utan att vi märker av det?”

Bannstrålar från Vatikanen?
En annan utbredd vanföreställning är att Kopernikus, när han skrev boken, fruktade för bannstrålar från det kyrkliga etablissemanget, framförallt Vatikanen. I linje med detta har Osianders förord ofta tolkats som ett taktiskt grepp, att visa Påven och kardinalerna att Kopernikus egentligen “inte menade allvar”.

Detta är helt fel. Det katolska etablissemanget tvärtom uppmuntrade Kopernikus forskning och välkomnade hans resultat. Det är därför som Kopernikus i tredje delen av förordet, inte bara tackar dem utan tillägnar hela boken den dåvarande innehavaren av påvestolen, Paulus III. Denne får förresten goda recensioner i Göran Häggs bok Påvarna (Wahlström & Widstrand, 2006, sid. 154–55) där valet av honom kallas “ett oväntat lyckokast”.

Också dedikationen har tolkats som ren taktik från Kopernikus sida, ett försök att blidka auktoriteterna o s v. Mot detta strider det faktum att han, före sitt eget förord, återger in extenso ett brev från 1436 från den inflytelserike kardinalen Nikolaus von Schönberg (1472–1537) stationerad i Vatikanen i Rom.

“För några år sedan nådde jag mig om Eder kunnighet, som alla ständigt talade om. På den tiden började jag få en mycket hög tanke om Er och också gratulera våra samtida bland vilka Ni har haft så stor prestige. För jag hade fått veta att Ni inte bara behärskade de antika astronomernas upptäckter ovanligt väl utan också formulerat en ny kosmologi.

Kardinalen Nikolaus von Schönberg var en av Vatikanens tungviktare, expert i matematik, astronomi, medicin och geografi samt talade flera språk efter omfattande studieresor i Europa.

I den hävdar Ni att jorden rör sig; att solen upptar den lägsta, och därmed den centrala platsen i universum; att den åttonde himlen förblir ständigt rörlig och fast; och att den, tillsammans med elementen som ingår i dess sfär, och månen, som ligger mellan Mars och Venus himmel, kretsar kring solen under ett år.

Jag har också fått veta att Ni har skrivit en redogörelse för hela detta astronomiska system och beräknat planetrörelserna och, vilket beundrats av alla, redovisat dem i tabeller. Därför ber jag Er på största allvar, högst lärde herre, såvida jag inte besvärar Er, att förmedla denna Eder upptäckt till forskare och så snart som möjligt skicka mig Edra skrifter om universums sfär tillsammans med tabellerna och vad annat Ni har som är relevant för detta ämne. […] Om Ni tillfredsställer min önskan i den här frågan kommer Ni att se att Ni har att göra med en man som är full av brinnande iver för Ert anseende och angelägen att göra rättvisa åt en så fin talang.”

Första sidan på vad som uppges vara en avskrift av Kopernikus Commentariolus.

Schönberg hade fått höra talas om Kopernikus och hans idéer genom ett handskrivet manus “Commentariolus” (En liten kommentar) som han lär ha satt ihop redan på 1510-talet, men som först på 1530-talet fick sin bredare spridning genom avskrifter.

Denna “Commentariolus” tar upp ett utrymme som bara motsvarar 8–9 A4-sidor text i dagens mått. Den är dessutom mer “rakt på sak” och därmed mycket mer lättläst än boken, som i en modern pocketutgåva omfattar omkring 350 sidor.

Solens rörelse beror på jordens
Den fullständiga texten till “Commentatiolus” (bland annat i engelsk översättning) hittar ni här. Här är ett utdrag där Kopernikus gör bruk av det som i modern terminologi kallas “relativ rörelse” men också ger en gammaldags föreställning om att planeterna rör sig runt, inbäddade i “sfärer”:

“Jordens centrum är inte centrum för universum, utan bara för tyngdkraften och månens sfär. Alla sfärer omkretsar solen, som är i mitten av dem alla, så att universumets centrum ligger nära solen.

Oavsett vilken rörelse som ses på himlavalvet beror det inte på dess rörelse, utan på jordens. Följaktligen utför jorden tillsammans med de intilliggande himmelselementen en fullständig rotation runt sina fasta poler i en daglig rörelse, medan himlavalvet och högsta himlen förblir oförändrade.

Det som förefaller oss som solens rörelser beror inte på dess rörelse utan jordens rörelse och vår sfär, med vilken vi kretsar om solen som vi skulle göra med någon annan planet. Jorden har då mer än en rörelse.

Vad som synes vara omväxlande retrograd och direkt rörelse hos planeterna beror inte på deras rörelse utan på jordens. Enbart jordens rörelse räcker därför för att förklara så många uppenbara oregelbundenheter i himlen.”

Den retrograda rörelsen hos en yttre planet när Jorden passerar på “innerbanan”, som det förklaras på Wikipedia.

1533 föreläste en tysk vetenskapsman, Johan Albrecht Widmannstetter (1506–57) i Rom, inför Påven Clemens VII och flera betydande kardinaler över Kopernikus idéer. De blev positivt intresserade och det var detta som låg bakom Schönbergs brev några år senare. Man inbjöd Kopernikus att delta i arbetet med en moderniserad kalender, men han avstod. När Schönberg fick veta att Kopernikus hade jobbat fram ett manus till en bok, ville han att den skulle ges ut, men återigen var Kopernikus ovillig. Det krävdes mer övertalningar från framstående katoliker innan Om himlakroppars kretslopp kunde publiceras 1543.

Okänd skrift
Det var synd att inte “Commentariolus” fick en vidare spridning. Ännu tråkigare är att den är ganska okänd också i våra dagar – utanför fackkretsar. Den hade varit mycket bättre att sätta i händerna på intresserade amatörer än den 350-sidiga Om himlakroppars kretslopp som ingen ändå orkar läsa.

Något som förhindrade en utgivning i modern tid var att det först i mitten av 1800-talet man påträffade kopior av den handskrivna texten, bland annat i Uppsala.

Vad som möjligen kylt ner entusiasmen för texten är att den gör det svårt att uppehålla myten att Kopernikus gjorde ett radikalt brott med Ptolemaios och hans epicykler. Ty det vimlar av epicykler i. “Commentariolus”. Kopernikus avslutar med följande entusiastiska formuleringar:

“Således rör sig Merkurius på sju cirklar totalt; Venus, på fem; jorden, på tre, och månen runt jorden på fyra; slutligen Mars, Jupiter och Saturn på fem vardera. Således räcker det därför med 34 cirklar för att förklara hela universums struktur och planeternas hela balett.”

Texten innehåller inga figurer, men det är lätt att utifrån Kopernikus beskrivning skissa vad han tänkt sig, t ex cirkelsystemet som skulle beskriva Mars bana.

Den romantiska bilden av Kopernikus och hans propagandistiskt vackra planetsystem jämförd med en rekonstruktion av Mars bana, baserad på hans anvisningar i “Commentariolus”.

Dessa komplicerade cirkeldiagram över planetsystemet har fått många vetenskapsmän och historiker att ifrågasätta om Kopernikus verk verkligen innebar en “revolution” inom kosmologin eller astronomin. Hans “idéer” och påståenden lät revolutionerande, men går man till den krassa verkligheten i detaljerna i hans skrifter så krävs det en hel del önsketänkande för att se något “revolutionerande”.

Kyrkans intresse
Men icke desto mindre var det katolska etablissemanget entusiastisk över Kopernikus arbete. Varför? Insåg de inte att det stred emot Bibeln att hävda att jorden inte var universums medelpunkt?

Den kyrkliga auktoriteten vilade bland annat på att dess vetenskapsmän kunde förutsäga månen och planeternas gång, i god tid tala om när t ex Mars och Jupiter skulle ligga nära varandra (planetkonstellationer). Det handlade också om sol- och månförmörkelser som inte fick inträffa oväntat. Och till slut gällde det att veta när Påskdagen infaller, d v s den första söndagen efter den första fullmånen som infaller på eller efter 21 mars.

Att tolka Biblen var däremot inget stort problem för Vatikanen, i synnerhet inte i det här fallet när citaten om jordens plats i rymden inte hade någon större tyngd i Den Heliga Skrift. Vad gällde Kopernikus intog Vatikanen den sunda vetenskapliga hållningen att betrakta hans helocentriska världsbild som en god “arbetshypotes” som väntade på att bli bekräftad.

Vatikanen måste också ta hänsyn till folket. Det skulle ju bli en stor skandal om man var för tidigt ute med solen i centrum och plötsligt fick backa och säga att det där var nog när allt kommer omkring inte riktigt. Och om nu till och med de lärde hade svårt att förstå att jorden rörde sig genom rymden med en svindlade hastighet, måste “gemene man” ha ännu svårare. Det skulle vara en övermäktig pedagogisk uppgift för prästerna att förklara detta för sina församlingar utan att framstå som skvatt galna.

Rasmus Berg eller Erasmus Montanus, som han snobbigt kallar sig, i agitationstagen i den lilla danska 1700-talsbyn.

I den dansk-norske författaren Ludvig Holberg (1684–1754) komedi “Erasmus Montanus” möter vi den danska landsbygdsbefolkningen i början av 1700-talet. En student som återvänder från Köpenhamn blir förlöjligad när han hävdar att jorden går runt solen och måste avsvärja sig sin tro för att få flickan han älskar.

Det som stökar till det i historieskrivningen om Kopernikus, Galileo med flera är önsketänkande och ständiga bakåtprojiceringar. Det som blev självklart om planetsystemets uppbyggnad i det sena 1700-talet var inte självklart 100–200 år dessförinnan. Och som sagt, dagens “lärde” är så fulla med kunskaper om Svarta Hål, Big Bang och Strängteorier, att inte heller de har kläm på varför vi inte märker av jordens rörelser.


Nästa avsnitt: Men vilka var Kopernikus rädd för – egentligen?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.