Kopernikus förord (3) – Hans verkliga motståndare

Martin Luther (1483–1546) och Jean Kalvin (1509–64), framstående anti-katolska reformatorer, var helt emot Kopernikus och den helicentriska idén.

slutet av november 2009 briserade den så kallade “Climategate skandalen. E-post som hackats från University of East Anglia i Norfolk, Storbritannien, påstods visa att klimatforskarna där, i synnerhet deras ledande man, Phil Jones, hade förvanskat data och orättmätigt tystat eller hållit tillbaka “obekväma” vetenskapliga kollegor.

“Klimatskeptiker” i min bekantskapskrets, som velat dra mig över på deras sida, menade nu att jag inte kunde förneka att det här med “climate change” var en bluff av manipulativa forskare. Jag arbetade vid den tiden på Meteorological Office i Exeter och hade inte tid att fördjupa mig i detaljerna i affären. Mitt svar till “klimatskeptikerna” var för det första att uppfattningen om klimatförändringarna vilade på mycket fler forskare än de som verkade i Norwich.

Jones och andra hade kanske betett sig högst oetiskt, men det betydde inte nödvändigtvis att deras forskningsresultat var felaktiga:

– Om så Jones hade häktats för mordbrand, våldtäkt och bankbedrägeri, påverkar det inte lödigheten i hans forskning – det kan bara en granskning av hans arbete göra.

Klimatskeptikerna kunde utnyttja allmänhetens moraliska inställning och okunnighet om den vetenskapliga världen och dess arbete. Man tror att forskare är, eller måste vara, osjälviskt sanningssökande individer, som är beredda att ändra uppfattning så fort övertygande motargument presenteras. Man har dessutom en alltför lättsinnig tro på vad som utgör vetenskapliga bevis.

Också stora skitstövlar
Mina “klimatskeptiska” bekanta blev lite chockerade när jag sade att sådana som Phil Jones har det alltid funnits inom all vetenskap – ända sedan antiken. En hel del har varit inkompetenta och korrumperade skojare, men där har också funnits stora personligheter som gjort banbrytande insatser – trots att det varit ena skitstövlar.

En av de få vetenskapsmän som kanske lever upp till idealbilden av den “sanne sanningssökaren” är Kopernikus. Men det var för att han levde ett isolerat liv i en mindre stad vid Östersjöns sydöstra kust.

När “klimatskeptikerna” inte trodde mig tog jag skamgreppet att fråga dem om de läst Nikolaus Kopernikus förord till sitt stora arbete Om himlakropparas kretslopp? Men det hade de förstås inte. I sitt eget förord, till påven Paulus III, ägnar nämligen Kopernikus en stor del av inledningen till att beskriva vad han känner som hotar honom – och det är inte katolska kyrkan, utan andra vetenskapsmän:

“Jag kan lätt föreställa mig, Helige Fader, att så snart som vissa människor hör att jag, i denna volym om himlakropparnas kretslopp i universum, tillskriver jorden vissa rörelser, kommer de att ropa att jag med mina åsikter måste omedelbart visslas ut ifrån scenen.” [1]

Efter denna känslosamma inledning fortsätter Kopernikus med att säga att han inte är så fäst vid sina egna åsikter att han bortser från vad andra tycker. Men en vetenskapsmans idéer kan inte bedömas av vanliga personer:

“Och så, när jag inom mig själv tänkte på hur absurd mitt ‘???????’ [grekiska, ungefär ‘glada budskap’] skulle verka på alla som vet att det under många århundraden har rått enighet om uppfattningen att jorden är i vila mitt i himlen och utgör dess centrum skulle, reflekterade jag, betrakta det som en galens uttalande om jag gjorde det motsatta påståendet att jorden rör sig.”

Därför överlade Kopernikus länge med sig själv om han skulle publicera denna bok som skulle demonstrera jordens rörelse eller skulle han “följa Pythagoréernas exempel och vissa andra, som brukade överföra filosofiens hemligheter bara till släktingar och vänner, inte skriftligt men med muntliga ord…”

“Som drönare bland bin”
Och detta gjorde pythagorerna, enligt Kopernikus, inte för att de på något sätt avundsjukt ville förhindra att deras läror skulle spridas.

“Tvärtom, men de ville att de mycket vackra tankar som uppnåtts av stora män med djup hängivenhet inte skulle förlöjligas av dem som är ovilliga att lägga ner en stor möda på att vetenskapligt bilda sig – såvida det inte fanns chans att tjäna pengar – eller stimuleras till osjälviska studier av vetenskapen genom andras uppmaning och exempel. Men på grund av deras sinneströghet spelar de samma roll bland filosofer som drönare bland bin.”

När Kopernikus vägde dessa överväganden mot varandra, det hån från andra vetenskapsmän han hade anledning att frukta på grund av det nya och okonventionella i hans idéer, var det nära att han helt övergav det arbete som han hade påbörjat. Men tack vare stödet från det katolska etablissemanget (se föregående avsnitt) hade han fullföljt arbetet.

Kopernikus ägnade en sida eller mer i början av sitt eget förord till Påven Paulus III att vädra sin stora oro för att av sina vetenskapliga kollegor utsättas för “förakt”, “förlöjligande” och till sist “visslas ut från scenen”.

Kopernikus hade redan 15–20 år före publiceringen av Om himlakroppars kretslopp publicerat sina idéer i en liten handskriven skrift “Commentariolus” som spreds genom andra handskrifter. Så hans rykte som kontroversiell vetenskapsman var redan grundlagt långt innan hans bok kom ut 1543.

Intoleranta protestanter
Motståndet mot de nya idéerna visade sig vara mycket större bland protestanterna än bland katolikerna. I en predikan, några år efter efter publiceringen av Kopernikus bok, yttrade Jean Kalvin i en predikan om Första Korinterbrevet 10:19-24:

“Den kristne ska inte kompromissa för att dölja skillnaden mellan gott och ont, och ska undvika misstag från de drömmare som i en anda av bitterhet och motsägelser ifrågasätter allt och förhindrar naturens ordning. Vi kommer att se några som är så urspårade, inte bara i religionen, utan som i alla sammanhang avslöjar sin monstruösa natur, att de säger att solen inte rör sig och att det är jorden som förflyttar sig och vrider sig runt. När vi ser sådana sinnen måste vi verkligen erkänna att djävulen besitter dem och att Gud ställer dem framför oss som speglar för att hålla oss i sin fruktan.”

Som Göran Hägg påminner oss om i sin bok om påvarna (sid. 163–64) kritiserade protestanterna Vatikanen för dess “flexibla” tolkningar av Bibeln medan de själva i ortodox anda ville gå tillbaka till dess “rena lära”. Det är därför 1600-talet innebar en ännu hårdare förföljelse av oliktänkande i protestantiska länder än i katolska. I samma veva som Vatikanen började uppmuntra Kopernikus, yttrade sig Martin Luther, i Wittenberg, i ett av sina “bordssamtal” 4 juni 1539, alltså före publiceringen av Kopernikus bok:

“Det talas om en astrolog (sic!) som vill bevisa att jorden rör sig runt solen istället för himlen, solen och månen runt jorden. Det är som om någon som färdas i en diligens eller båt hävdade att han var stillastående medan landskapet och träden rörde på sig. Men det är så numera: när en man vill visa hur intelligent han är måste han uppfinna något speciellt, och det sätt han gör det måste vara det bästa! Den där dumbommen vill vända hela den astronomiska vetenskapen upp och ner. Men som den Heliga Skriften berättar för oss. Det var Solen som Joshua befallde stanna och inte jorden!”

Martin Luthers Tischreden (Bordssamtal) publicerades första gången 1566, detta exemplar är dock från 1571. Forskarna är oense om Luther kallade Kopernikus “dumbom” eller ej.

Det verkar som om Kopernikus ryktesvägen fick höra talas om Luthers kritik, ty i boken 1543 lägger han till några rader om “relativ rörelse” som saknas i “Commentariolus”:

“När ett skepp rör sig över ett lugnt hav, verkar för resenären allt utanför båten att röra sig och de tror tvärtom att de själva och allt som omger dem är i vila.”

Jag har inte hittat några dokumentära exempel på hur Kopernikus under de 30 åren mellan “Commentariolus” och “Om himlakroppars kretslopp” mobbades av vetenskapliga kollegor. Men det innebär ju inte att det inte skedde, bara inte upptecknades. På grund av hans höga anseende inom den katolska hierarkin vågade kanske inte konservativa katolska vetenskapsmän attackera honom. Men deras tid skulle komma.

Galileo-Vatikanens gunstling
1590 fick en ung italiensk vetenskapsman, Galileo Galilee (1564–1642) Kopernikus bok i sina händer. Han tilltalades omedelbart av tanken att solen och inte jorden var universums centrum. Men i sina föreläsningar vid universitetet i Pisa, fortsatte han dock att undervisa den gängse geocentriska världsbilden.

1592 flyttade han till universitetet i Padua. Och det var här han gjorde sina banbrytande upptäckter om mekanikens lagar. Med sin kikare såg han bergsformationer på månen, att Venus visade faser och hur fyra månar kretsade kring Jupiter. Allt detta ifrågasatte eller till och med vederlade de gamla uppfattningarna.

En av Galileos banbrytande upptäckter var att ett fallande föremål ökade sin hastighet med kvadraten på tiden. Detta upptäckte han INTE vid något experiment genom att släppa föremål från det lutande tornet i Pisa, utan genom att låta bollar rulla nerför ett sluttande plan. På sistone har en del forskare börjat betvivla att Galileo verkligen erhöll detta resultat med strikta vetenskapliga metoder eller om det var resultatet av en intuitiv gissning. En rullande boll rör sig nämligen lite långsammare än ett föremål som glider friktionslöst neråt. Dessutom har det visat sig svårt att upprepa hans försök med de instrument för tidmätning som fanns då. Men han hade “rätt”!

Man hade kanske kunnat tro att katolska kyrkan skulle reagera negativt på detta. Tvärtom, Galileo hyllades som hjälte, fick utmärkelser och beviljades flera audienser hos påven.

Galileo gjorde emellertid nu ett vetenskaplig felslut (mycket vanligt också idag): att man visat att en teori är felaktig innebär inte nödvändigtvis att man därmed visat att en annan, konkurrerande teori är riktig. Ty vid den här tiden var det inte Ptolemaios geocentriska system som ställdes mot Kopernikus heliocentriska, utan Tycho Brahes “kompromiss” (se föregående avsnitt) där visserligen månen och solen rörde sig kring en stillastående jord, men alla planeterna roterade runt solen.

Stärkt av sina vetenskapliga framgångar, utmärkelser och inbjudningar till de högre kretsarna blev Galileo lite för självsäker och började berömma Kopernikus bok och frispråkigt tala om det heliocentriska systemet som något bevisat.

Detta gav hans konservativa fiender i den akademiska världen deras chans. De anmälde honom till Inkvisitionen som kättare. Inkvisitionen undersökte saken och frikände Galileo helt. Detta, vill jag hävda, är vad som typiskt sker i de fall då någon “högre myndighet”, kyrklig eller politisk, ingriper mot en vetenskapsman. Det är sällan någon politisk ledare tar initiativet, de är för det mesta okunniga om de vetenskapliga sakföhållandena, utan de har låtit sig övertygas av vetenskapsmän att en viss teori eller hypotes [2] utgör ett religiöst eller politiskt hot.

Detta är något som inte bara sker i religiösa eller politiska “diktaurer”, jag har sett många exempel i våra dagars Sverige, till och med på SMHI!

Johannes Stark (t v) och Philippe Lenard (t h) var framstående tyska fysiker som båda mottog Nobelpris i fysik. Men i sin argumentation emot Albert Einsteins teorier använde de inte bara vetenskapliga argument utan, när de tröt, gjorde grovt rasistiska och anti-semitiska utfall.

Inkvisitionen hade frikänt Galileo men hade dock fått ögonen på Kopernikus bok som 1616 “bannlystes” av påven Paul V (1605-21). Galileo själv gick fri och fortsatte sin framgångsrika och uppskattade verksamhet till det ödesdigra året 1632 – men det får bli en annan historia. Det finns nämligen mycket att säga om honom…

“Bannlysningen” 1616
Jag har alltid trott att Kopernikus bok var bannlyst ända in i våra tider, men bannlysningen upphävdes redan 1758 av påven Benedikt XIV. Sedan kom som ytterligare överraskning (för mig åtminstone) att boken egentligen aldrig blev totalt bannlyst. Beslutet 1616 var en temporär bannlysning tills nio förgripliga textställen korrigerats. Dessa handlade om att påståenden från Kopernikus att jorden rörde sig i förhållande till solen skulle beskrivas som en “hypotes” – vilka de ju också var. 1620 var dessa “korrigeringar” godkända och bannlysningen upphävdes. Boken fanns därefter tillgänglig på bibliotek och kunde läsas. Ville någon ge ut ett nytryck av boken måste dock Vatikanens “korrigeringar” tas med.

Bakåtprojektioner och vantolkningar
Vad som förvånat mig under arbetet med denna serie är hur historikerna i över hundra år vanställt historien, lite grand på samma sätt som våra ledande medier gör idag med aktuella händelser. Man gör bakåtprojektioner där man får det att framstå som att vår bild av solsystemet var lätt att inse också för 400–500 år sedan. Man gör bakåtprojektioner från 1632, då den 70-årige Galileo verkligen var i klammeri med Vatikanen, till att gälla också större delen av sitt liv dessförinnan, då han tvärtom var hyllad av samma kyrka.

Man väljer att lyfta fram Osianders förord till Kopernikus bok 1543 men gömmer undan hans eget. Detta förord visar inte bara att katolska kyrkan, istället för att vara ett hot emot honom och hans verksamhet, var ett kraftfullt stöd. Kanske gömmer man också undan förordet därför att de påminner oss om att den typiske vetenskapsmannen inte är, och aldrig har varit, ett under av ärlighet, osjälviskhet och öppenhet för nya idéer – utan istället lika mycket varit engagerad i ovetenskapliga vendettor mot rivaliserande kollegor.

Men stor vetenskap har ändå frambragts under dessa djungellikande förhållanden, också av de största skitstövlarna. Därför är det ganska poänglöst att rikta moralisk kritik emot vetenskapsmän, för att därmed tro sig kunna försvaga deras vetenskapliga resultat.

Till slut inser man ju att under dessa förhållanden är ett påstående att “vetenskapsmännen nu har blivit helt eniga” något som måste synas noga i sömmarna.

Vintern 2017–18 utvecklades stora motsättningar inom fysikundervisningen vid Uppsala Universitet. Detta är helt naturligt. Motsättningar är det som driver fram utvecklingen. Vad som inte var naturligt var att schismen, med alla interna glåpord och nedsättande omdömen, i något okänt taktiskt syfte fördes ut till de helt oförberedda läsarna av lokaltidningen UNT den 24 januari 2018. Därefter hördes inte ett knyst om saken i UNT. Kanske hade man insett att det inte var bra för vetenskapsmännens anseende att deras interna smutskastning nådde utanför de akademiska kretsarna?


[1] Denna första meningen har genom tiderna givit översättarna problem. Kopernikus använder det latinska ordet “explodere” om sina motståndares agerande. Det verkar ju helt malplacerat varför många översättningar till engelskan lyder: “… they will shout that I must be immediately repudiated together with this belief” [… de kommer att ropa att jag genast måste bli avvisad tillsammans med denna åsikt]. Men denna översättning missar styrkan hos Kopernikus känslor. Ty det latinska ordet “explodere” betyder, egendomligt nog, att “med oväsen eller buanden driva en skådespelare från scenen”.

[2] Begreppen “teori” och “hypotes” blandas alltid ihop i medierna. Kopernikus heliocentriska system, Newtons tre lagar och Einsteins teorier var väl grundade “hypoteser” som först blev “teorier” när de bekräftats av observationer.

  8 kommentarer for “Kopernikus förord (3) – Hans verkliga motståndare

  1. Torbjörn Wikland
    2019-09-30 kl. 18:53

    Spännande genomgång av den historiska vetenskapsdiskussionen!

    Jag känner igen den hårda polemiken, försöken att klä av sin motståndare i stället för att lugnt och sakligt gå igenom sakfrågorna och argumenten och den allestädes närvarande maktapparaten som man vill vinna över på sin sida.

    Det var för min del avgörande skäl för att lämna den akademiska banan innan jag nått fram till doktorsexamen. Det har jag för övrigt aldrig ångrat.

    Mot den bakgrunden och som amatör kan man lukta sig till överdrifterna i klimatdebatten utifrån forskarnas olika ståndpunkter. På det sättet förefaller klimatdebatten till stor del bli en av de många modeflugor som efter ett tag dör undan.

  2. Anders Persson
    2019-09-30 kl. 23:09

    Galileo m fl:s felslut kring 1610 var att tro att Kopernikus heliocentriska modell var bevisad när Ptolemaios geoscentriska modell var vederlagd. Samma felslut har vi kunnat se upprepad i våra tider. Jag är inte alls säker på att järnridåns fall, Sovjetunionens implodering och Kinas förborgerligande 1989–91 bevisade att Socialismen var “omöjlig”. Men även om man skulle anse detta innebar det inte att Liberalismen stod som den självklara segraren, som det trumpetades ut med slagordet “Historiens slut”.

    Ty lika väl som det 1610 fanns åtminstone ytterligare en modell, Tycho Brahes med jorden i centrum med måne och sol roterande kring den, men övriga planeter cirkulerande runt solen, så fanns det 1992 andra, med socialismen konkurrerande politiska och ekonomiska modeller.

  3. Bertil Carlman
    2019-10-01 kl. 17:49

    Som Torbjörn W skriver, en spännande historisk genomgång. Själv funderade jag på att fördjupa mig i zooekologi. Jag blev uppringd och tillfrågad om jag ville ha en amanuenstjänst. Men vid eftertanke avböjde jag. En kurskamrat Berit, tog tjänsten. Hon satt sedan med ett stort antal lövsångarbon och trasslade ut dem strå för strå. Uppgiften var att ta reda på vilka växter/växtdelar som Phylloscopus trochilus föredrog som bomaterial.

    På genetikkursen som också ingick i min fil mag, hade vi en lärare som gjorde sig mycket lustig över Stalin. Det gällde naturligtvis Lysenkohistorien. På Wikipedia står det ”Where pseudoscience pretends to be science, lysenkoism aims at attacking the legitimacy of science itself, usually for political reasons.” ”Lysenkoism promised extraordinary advances in breeding and in agriculture that never came about. Joseph Stalin supported the campaign. More than 3,000 mainstream biologists were fired or even sent to prison, and numerous scientists were executed as part of a campaign instigated by Lysenko to suppress his scientific opponents.”

    Du Anders P, som skrivit så mycket om både Stalin och vetenskap, skulle inte du kunna något reda ut vad som tilldrog sig, jag utgår ifrån att åtminstone delar av det jag fick veta var en del av den sedvanliga nedsvärtningen av Stalin.

  4. Anders Persson
    2019-10-01 kl. 21:54

    Bertil C!
    Jag ska sätta Lysenko på “Bör göras”-listan. Rent ur minnet har jag för mig att hans idéer när det begav sig inte ansågs så felaktiga som de gör nu. För det andra verkade vi också då ha situationen att vetenskapsmännen själva befrämjade förföljelserna genom att övertyga makthavarna att deras vetenskapliga motståndare utgjorde ett politiskt hot. För det tredje finns det en massa andra myter om sovjetisk vetenskap, som t ex att de förkastade den moderna fysiken därför att den stred emot Marx, Engels och Lenins läror.

    Problem a la Lysenko förutsätter en politisk kultur där vetenskapsmän kan vädja till politiker eller makthavare. Detta är de inte sena att utnyttja och sedan får politikerna eller makthavarna bära skuldbördan.

    Det var tur att Hitler var anti-semit och följde de tyska vetenskapsmän som sade att den moderna fysiken till stora delar var ett “judiskt påhitt”. Hade de sagt att Einstein m fl är judar, men de har rätt, så hade tyskarna kanske utvecklat nukleära vapen.

  5. Anders Persson
    2019-10-02 kl. 16:32

    Bertil C!
    Lysenkosaken är politiskt trasslig och komplicerad för en icke-biologiskt utbildad. En viktig nyckelfigur är botanikern Nikolaj Vavilov.

    Frontlinjerna för och emot Lysenko var inte så klart dragna som den gängse historieskrivningen gör gällande. Till Lysenkoskeptiker kan man bl a räkna Stalins “kronprins” Andrej Zhadanov, och ännu mer hans son, som öppet angrep Lysenko 1948.

    Påståendet “numerous scientists were executed as part of a campaign instigated by Lysenko to suppress his scientific opponents” håller inte. Många motståndare till Lysenko mötte detta öde på 30-talet, men det var av andra orsaker än att de motsatte sig Lysenko. Det visas av att det många framstående kritiker inte råkade illa ut.

    Ett liknande felslut finner vi i historien om Giodarno Bruno (1548–1600) som predikade att jorden gick runt solen och blev bränd på bål för kätteri. Men det var inte för hans heliocentriska åsikter, vilka Inkvistionen ignorerade, utan för hans religiösa “villfarelser”.

  6. Arne Börjesson
    2019-10-03 kl. 0:40

    Fin artikelserie. Visar att det inte är något som helst fel, att tro på att solen rör sig runt jorden, precis som vi ser det. Förnekandet av denna legitima uppfattning, är endast estetisk.

    Ingen vetenskap, har lyckats bevisa, att jorden rör sig. Tycho Brahe, i sin andra version, visade på, att alla iakttagelser rörande en fast och stillastående jord, kunde försvaras.

  7. Anders Persson
    2019-10-03 kl. 14:14

    Arne B!
    Det finns flera bevis för att jorden rör sig, det har ju på det vetenskapliga området hänt saker och ting sedan Tycho Brahe avgav sin välgrundade slutsats.

    Att jorden rör sig runt solen visas bland annat av parallaxförskjutningarna av stjärnornas positioner. Att det sker runt jordaxeln visas av corioliseffekten, både m a p Foucaultpendelns vridning, den horisontella avvikelsen av fallande föremål och vädersystemens utseende. På en icke-roterande jord hade vi inte haft några cykloner.

    Första beviset kom förresten på 1730-talet då man kunde visa att jordens var tillplattad just som Newtons lagar förutsade; att centrifugaleffekten skulle göra den.

  8. Mats Larsson
    2019-10-03 kl. 20:14

    Jag vet inte var de gängse frontlinjerna för och emot Lysenko går.

    Genetikern Nikolaj Vavilov dog i fängelse i Saratov 1943. Hans äldre bror Sergej var en framstående fysiker, tillika president i Sovjetunionens vetenskapsakademi från 1945 fram till sin (naturliga) död 1951. Sergej Vavilov hade antagligen delat 1958 års Nobelpris i fysik med sin elev Pavel Tjerenkov (Cherenkov) om han inte hade avlidit (Nobelpris i fysik delas inte ut postumt).

    Simon Ings bok Stalin and the scientists, a history of triumph and tragedy 1905-1953 är den bästa framställning jag hittat om vetenskapen i Sovjetunionen, och motsäger ingenting jag läst i arkiv eller hört muntligt. Lennart Stenflos Minnen från Sovjetunionen (Print & Media, Umeå) ger unika inblickar i Sovjetunionens vetenskapshistoria.

    Ings bok behandlar mycket utförligt Lysenko (kap 18)

    8dagar ger en monumental missuppfattning om Nobelpriset 1915, vilket kanske stör 8dagar-beundrarna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.