Kornhall 2014 …

Per Kornhall. (Bild från DN av Eva Lindblad)

Per Kornhall. (Bild från DN av Eva Lindblad)

Per Kornhall berättar igår i DN om hur han nu blivit utslängd ur Upplands Väsby kommun p g a sin kompetenta frispråkighet. Det är en sorglig (men säkert överkomlig) historia för honom personligen, men också ett konkret fall som tecknar en mörk bakgrund till skolans allmänna förfall efter kommunaliseringen. Leif Lewins utredning ger en fyllig, tragisk och mer allmän bild av samma sak, alltså av det som med öppna ögon åstadkommits av svenska skolansvariga sedan minst en generation tillbaka.

Det finns otaliga fall runt om i Sveriges kommuner där obekväma skolmänniskor motats ut från skolan. Det har pågått en systematisk “braindrain” i skolan under minst 15 år. Åren 2004-2006 var jag med om något liknande. 2010 skrev jag boken Tack för idag, slut för idag om detta.

Efter att som skolledare ha motsatt mig genomförandet en klar kvalitetsförsämring (en order från kommunens överordnade av kortsiktiga budgetskäl) hade min situation blivit omöjlig. Jag hade yttrat mig offentligt om saken och dessutom anmält det hela till Skolverket. Efter ett avvisande av min anmälan var jag rökt.

Då började trakasserierna under ledning av en jag i boken kallar Rektor C. Jag flyttades runt på omöjliga jobb och julen 2006 var jag tillbaka på ruta 1 igen. Jag återger här avslutningskapitlet i min bok.

***

Kommunen hade nu två problem. Det ena var att inga klagomål, prickningar eller varningar mot mig fanns dokumenterade. Det andra var att man inte tagit några initiativ för att försöka komma till rätta med de konflikter som förekommit mellan mig och mina rektorer. För att komma vidare var man därför tvungen att ta ett sådant initiativ.

Jag kontaktades av en så kallad PA-konsult, en expert på personadministration, som föreslog ett möte med en konfliktlösande psykolog på Företagshälsovården. Först skulle denna psykolog tala med mig, sedan med rektor C, som jag fortfarande formellt var anställd hos, och sedan med oss båda tillsammans. Jag visste att det var meningslöst och förstod att det var en formell åtgärd från kommunen för att släta över sina försummelser. Men jag kunde inte vägra.

Så satt jag åter i en halvbekväm stol, denna gång öga mot öga med en professionell konfliktlösare, och vände åter ut och in på mig själv om vad som hänt. Hon såg ut att lyssna, vilket fick mig att prata på. Några dagar senare mötte hon rektor C och direkt efter det mötet träffades vi alla tre för att ”lösa upp denna knut”, som konfliktlösaren omedvetet sanningsenligt formulerade saken.

Det var en måndagsförmiddag i mitten av januari i ett mycket mörkt rum. Bara ett par små golvlampor var tända. Konfliktlösaren inledde med att vi nu skulle vara konstruktiva och genast diskutera det ”förslag till lösning” som rektor C förberett. Rektor C räknade så upp vad hon tyckte att mitt jobb skulle bestå av. Jag blev helt ställd av denna fräckhet. Aldrig tidigare har detta framförts. Jag sa att det var första gången jag hört detta och att jag förstås har en helt annan bild, men att vi naturligtvis inte kan diskutera detta här. Jag släppte frågan och vi skildes med att bestämma att jag skulle ge ett svar senast fredag.

I princip skulle jag springa enklare ärenden vid behov. Ett litet grupprum skulle tas från undervisningen, där jag skulle få sitta. Arbetstiderna skulle vara från 08.00 till 16.30 med 30 min lunch och jag skulle inte vara med på ledningsgrupp eller andra personalmöten.

Förslaget var en ren provokation. Våra blickar möttes. ”Uppriktigt talat, vill du ha mig på din skola?” frågade jag. Hon tittade bort, tänkte ett par sekunder och svarade utan att se på mig. ”Ja Knut, jag vill gärna hjälpa dig. Jag tycker faktiskt synd om dig nu när det visat sig att personalen på din skola inte ville ha dig.”

Jag blev åter mållös. Hade personalen på den lilla utkantsskolan framfört klagomål? Varför hade jag i så fall inte fått reda på det? Var det kanske ett påhitt eller en höna hon lyckats få till av en liten fjäder? Jag släppte frågan då.

Så anmodades jag att svara ja eller nej på erbjudandet senast nästkommande fredag. Därmed tog mötet slut. För sent kom jag på att jag skulle begärt att få förslaget till arbetsbeskrivning skriftligt, samt klagomålen från personalen mer preciserade. Det hade åtminstone försvårat lite för dem och gjort det tydligare att förslaget inte var ”ett likvärdigt arbete”.

Jag läser idag, den 14 april 2010 på rektor C:s skolas hemsida, deras egen definition på mobbning.

”Mobbning är när en eller flera personer upprepade gånger under en tid systematiskt trakasserar en el. flera personer. Mobbning förutsätter att den som utsätts kränks vid upprepade tillfällen, vilket skiljer mobbning från andra former av kränkande behandling. Kränkningar är ett uttryck för makt och förtryck.”

Hon visste förmodligen vad hon sysslade med. Men eftersom det pågick i samförstånd med närmaste överordnade chef – och att de tillsammans kommit fram till att jag verkligen var en farlig figur som för skolans bästa måste bort – gavs den nödvändiga skuldavlastningen.

Jag konsulterade mitt fackombud och några dagar senare satt vi åter i förhandling med områdeschefen. Han hade PA-konsulten vid sin sida för att slippa vara ensam mot oss. PA-konsulten var just så iskall och knivskarpt saklig som områdeschefen inte längre förmådde vara med mig. Jag skulle nu pressas att ge upp.

Områdeschefen hukade i sin stol, men avbröt plötsligt. ”Då återstår bara ett utköp”. Mitt fackombud framförde då vårt förslag: En centralt placerad halvtidstjänst under tre år, där jag skulle jobba med sånt jag var bra på mot olika skolor, digitala informationssystem till exempel. Eller utköp med 24 månadslöner.

Områdeschefen bad att få återkomma.

Fredag 27 januari 2006 klockan 14 träffades vi igen. Områdeschefen inledde med att säga att ”dom där uppe” inte kunde godta vårt förslag om en centralt placerad halvtidstjänst i tre år. Det var helt uteslutet. Alternativen för mig var att anta rektor C:s erbjudande eller sex månadslöner, möjligen något mer. Det var det enda han hade mandat att diskutera.

Fackombudet och jag begärde ajournering för att kunna diskutera. Vi satte oss i korridoren utanför och försökte samla tankarna. Fackombudet föreslog att vi skulle förklara oss nöjda med 18 månadslöner. Så fick det bli. Jag var helt tom.

Vårt sista bud framfördes och vi möttes på 12 månader. Jag fick alltså 350 000 (inga pensionsinbetalningar) för att försvinna och lova att avstå från alla vidare krav på Uppsala kommun. De tjänade mycket på att bli av med mig. De slapp betala 3 årslöner och pensionsavgifter, nästan två miljoner kronor. Priset för att bli av med mig var alltså lågt. Fast moraliskt var det förstås förskingring av skattemedel.

Jag hade förberett ett tillägg till protokollet som jag begärde

att få tillfogat. Det skedde helt hastigt på ett infall precis innan jag gick hemifrån.

”Till protokollet: Undertecknad anser att arbetet han anvisats inte år skolledaruppgifter. Han ser det istället som ett hastigt hoprafsat paket åt en för kommunen obekväm person, som ska sättas under strängt regemente för att inte åstadkomma någon skolpolitisk skada.

Uppsala 27/1 2006 Knut Lindelöf”

De stal alltså mitt jobb. Men det var inte det värsta, de stal också mitt yrke. Jag vågade inte gå tillbaka till ett lärarjobb och riskera att åter bli nedtrampad av den skola jag givit så stor del av mitt liv. Det tog flera år att förstå att det var så. Länge stod jag på vikarielistor, men fann alltid en anledning att tacka nej till olika anbud. Att gå in genom en klassrumsdörr och möta en klass blev till slut omöjligt. Min yrkesidentitet blev mosad.

Beställ gärna boken (scrolla ner lite) >>

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

... är läst 215 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.