![Ordböcker [Bild från Wikipedia]](https://www.lindelof.nu/wp-content/uploads/2016/01/ordbok-Alla_upplagor-550x309.jpg)
Man kladdar med språket. För ”man” har ju ingenting med det manliga könet att göra, som latinisten Birger Bergh en gång utredde med stor evidens. Det står för människa, som i human, mänsklig, på engelska: man; jfr mankind. Det är ett användbart kortord. Ersättningsorden blir oftast tillkrånglande: person, ledamot, för att inte tala om människa (förtroendemänniska?). Att de skulle vara genusneutrala är en fiktion. En individ, homo [nb!] sapiens, av kött och blod är, i normalfallet, antingen det ena eller det andra.
Nu läser jag i New York Review of Books (David Cole, ”The Trouble at Yale”, vol. LXIII:1) att ”students of color” vid Yale och andra prestigeuniversitet i USA motsätter sig att rektorn för ett college ska få kallas master. Det låter för mycket slavägarjargong, får man anta. Naturligtvis finns det ekvivalenter som används exempelvis vid brittiska lärosäten: president, provost, rector, warden. Problemet är kanske att också de beteckningarna är i någon mening belastade: flertalet av innehavarna har onekligen varit män, dessutom vita män.
Språket ska underlätta kommunikation. Notabelt är intresset för ”hen” som könsneutralt personligt pronomen och ”en” som könsneutral subjektsform istället för ”man”. I det första fallet uppstår genast problem med ”hen” i andra kasusformer än nominativ, alltså ackusativ, dativ, genitiv (”hens”? – vilket ju låter nästan som ”hennes”), i det andra kan det förväxlas med ”en” som räkneord (”en [av oss] föreslog att vi skulle plocka svamp”). Det blir förvirrat, dessutom – anser jag – oskönt.
Jag har en personlig anledning att ta upp den senare saken i offentligheten. Den som lanserade tanken på ”hen” som könsneutralt personligt pronomen var lingvisten Hans Karlgren, i artikel i Svenska Dagbladet 1994 – och det är den texten som nyspråksivrarna går tillbaka till. Han gjorde det med hänvisning till att finska språket, som han behärskade väl, inte gör skillnad på ”hon” och ”han” utan säger just ”hän”. Är detta en rikedom? Jag hade velat ställa den frågan till Hans som var en god vän. Men han – inte ”hen” – dog plötsligt på nyårsafton 1996. Det var jag som publicerade hans artiklar (han valde själv överrubriken ”Politiska ord”) i Svenska Dagbladet under några år, och jag skrev också minnesorden över honom.
Mankind i all ära men då och då träffar jag också på ordet womankind, och redan för 20 år sedan meddelade chefen på ett personalmöte, att den mångårige medarbetaren Ms Kaufman från och med nu hette Ms Kaufmyn.
Lärarinnor existerar väl inte längre, men sömmerskor och hårfrisörskor finns väl. Är då lärare könsneutralt? Hur är det med sjuksköterska?
Helt visst saknar jag barndomens majorskor, pastorskor, rektorskor, prostinnor och professorskor. Och mjölkerskorna, som slapp gifta sig till sina titlar.
Jo i finskan heter ”han” och ”hon” endast ”hän”. Men det är inte så enkelt, och jag undrar vad Hans Karlgren skrev om det. Ty även när vi som talar indoeuropeiska språk blir trötta eller är stressade, så kan vi hålla isär ”han” och ”hon”. Men det har de finsktalande (och kanske andra som talar något finsk-urgiskt språk) svårt för. Ni har säkert hört finnar som talar perfekt svenska (engelska) som i trängt läge blandar ihop ”han” och ”hon” (”he” and ”she”).
Det intressanta nu är att i 3/4 av fallen blir vad de säger nu helt obegripligt. Hade de böjt verben fel eller blandat ihop singular och plural hade vi förstått dem, men inte när de blandar ihop ”han” och ”hon”.
Så finska språket har någon extra ”mekanism” som klargör om ”hän” avser en manlig eller kvinnlig person. Den behövs inte i de indo-europeiska språken och trots att jag kan lite finska är det inte tillräckligt för att komma på hur språket funkar i detta avseende, bortsett från de klargörande konstruktionerna ”Hän, Marja” eller ”Hän, Pekka”.
Sedan slår det mig att jämförelsen med finskan haltar betänkligt. Svenska språket har ju kvar ”han” och ”hon”, ”hen” är ett 5:e genus, efter ”den” och ”det”, vilket finskan också saknar. Vi säger (ännu så länge):
– Knut, var är han någonstans? inte
– Knut, var är hen någonstans?
Ja, det där med genus är naturligtvis knepigt om man så önskar. Jag som delvis är uppväxt med en dialekt med tre genusformer: maskulinum, femininum och neutrum, lägger kanske märke till inkonsekvenserna oftare än andra. Men när någon, som Bengt Svensson, möjligen på skämt, berättar om den mångårige medarbetaren ms Kaufman slår det definitivt stopp i huvudet på mig.
Det påminner om ett gammalt ekoinslag där man talade om före dette justitieministern Anna-Greta Leijon. Där har ordet justitieminister försetts med maskulint genus trots att detta är det som i min ungdom hette reale. Rikssvenskan har vad jag vet få maskulina substantiv och även feminina, exempelvis klocka och människa.
Användandet av maskulina adjektiv framför retar åtminstone mig nästan lika mycket som hen, ett oböjligt pronomen, eller att vissa yrken uppfattas som maskulina, trots att de i allmänhet är reale, som styrelseordförande, justitieminister, landshövding med flera beteckningar på höga befattningshavare.
Varför kan man inte som den gamla statsministern Hjalmar Branting börja sina brev med Kära broder! Nu har vi i stället fått en långt gången smygmaskulinisering vilket ingen (utom jag) tycks bry sig om. Var är vi på väg som det heter nuförtiden.
Ordet hen är ett PK-ord som utan att ge någon vinst i stället minskar språkets nyanser. Känns konstlat och jag använder det inte. Tycker också fortfarande att det är konstigt/löjligt att säga sköterska om en manlig dylik. Man borde säga sjukskötare även om det krånglar till det lite för skötarna inom mentalvården. Frågor av denna art tycker jag är pseudofrågor. Inte heller vet jag vad feministisk utrikespolitik är. F d ordförande Persson är feminist. Det räcker för mig. Men jag är gammal nu …
Jösses, om man får undslippa sig ett sånt uttryck trots sin ateism …
Prata gärna med yngre människor av alla sorters kön så kommer ni höra att uttrycket ”hen” är helt odramatiskt.
Personligen får jag totalspel när farbröder och tanter (i min egen ålder) kallar mig för ”konstnärinna”. Nej jag rinner inte, jag är konstnär.
Ulla W! [Kommentar till Leif Stålhammer]
Ja, varför kan inte en manlig sjuksköterska kallas det han är. Han blir inte mindre manlig för det.
[Har ändrat ”före detta justitieministern” till ”för dette justitieministern”, som det ju var tänkt och skrivet. Det var en slarvig redigering av mig /Red]
Ulla W!
Du blandar ihop två saker. Om din make eller sambo var prost, skulle det kanske vara förnedrande att bli kallad ”prostinna”. Men om du nu kallas, uppenbarligen av en del stofiler, för ”konstnärinna”, så är det för att du är en kvinnlig artist. Vad är det för fel på det?
Om bara kvinnorörelsen kunde fixa så att också män kunde bli havande och föda barn skulle allt bli ”idealiskt” – eller?
Ursäkta ändringen, men ett klargörande tillägg:
Jag ville bara på ett som vanligt oseriöst sätt påpeka att språkets förhållande till män och kvinnor, eller genus, framför allt styrs av den ekonomiska och politiska utvecklingen, vilket mer än något annat bestämmer vad som är inne och vad som är ute, vilka titlar som väcker respekt (professorska 1950) och vilka som väcker löje (professorska 2015) eller ovilja (ordningsman?).
Vad beträffar Ms Kaufman, så ändrade hon alltså sitt namn till Kaufmyn. Hon var den enda kvinnan i gänget och ”alla” visste ju att hon därmed ville säga att hon inte var någon ”man” utan en ”womyn”, som feminister ibland stavar det. Chefens underförstådda meddelande var alltså att: fan ta den som försöker göra sig lustig över saken.
Om vi för ett ögonblick backar bakåt – i denna karga förargelsens tid där vi allt oftare startar framåt … – och tittar på ordkombination och anglisismen ”starta upp”, vilket för övrigt historieprofessorn i Lund och Göteborg, Jörgen Weibull, införlivade i sin vokabulär, så kan jag också reta mej på att man inte längre skiljer på emigration och immigration i SR och annorstädes. Vet någon varför ordet migration – i princip i varje fall – ersatte dessa två tydligare begrepp; emigrera (utvandra) immigrera (invandra)?
Är det dags att ”stärka upp” situationen, som ”Barn, äldre och jämställdhetsministern” uttryckte sig i Agenda häromkvällen.
Finns det någon bra ”Back upp” i dessa frågor … alltså?
För övrigt vill jag hävda att den som var först med att föreslå importen av det finska hän, som beteckning för när det inte spelar nån roll eller är oklart vilket kön den man syftar på har, var Alternativ Stads tidskrift Klara Papper cirka 1978.
Ju fler ord vi har, desto bättre. Inget tvingar någon att använda något särskilt, men ju mer man kan precisera vad man menar, desto behändigare. Om man menar ”han” eller ”hon” så är man ju helt fri att göra detta.
Man kan visserligen använda det klumpiga ”vederbörande” – men visst är hen bättre?
Men varför skriver då inte Wiklund: ”hen som var först med att föreslå importen …”? Nej, ”hen” som pronomen är oskönt och icke-klargörande. Lyssna bara: ”Vi gick till chefen och bad hen om högre lön.” Detta skulle man inte kunna säga på en teaterscen, eller möjligen bara där. Jfr också: ”Vi gick till chefen och bad den jäveln om högre lön.” Fast kanske är jäveln numera tvåkönad. Personligen tycker jag det är trevligt att tänka på människan som ”hon”, inte som ”hen”. Och på Wiklund som ”han”. n’Wiklund går väl an, dialektalt.
Krångla inte till det! Nästan alltid vet man om en domare, en busschaufför, en terrorist är en hon eller en han. Annars får man – inte en – ta reda på det.
Anders Björnsson!
Men i dagens Sverige har det väl blivit krångligare? En av de senaste namnreformerna har nu liberaliserat frågan om förnamnens könstillhörighet. Jag har mött personer som hetat Kim och Reine för att ta två ur mängden. Jag följde dem på ganska nära håll. Kim var ett tag grannens pojk. I min ungdom var det ett typiskt kvinnonamn. Reine var en Angeredsbo som förr i tiden satt på torget. Och var en kvinna. Jag hade uppfattat det som ett typiskt mansnamn. Nuvarande namnmyndighet har inte längre rätt att påpeka för barnets förälder/rar att ”det namnet är inte lämpligt p g a att det uppfattas som givet till fel kön.”
Jag tycker det hade varit mer naturligt att följa traditionen i denna fråga, så att man slipper ”ta reda på vilket kön en viss person har”, vilket torde vara direkt ”kränkande” eller ”ofredande” att undersöka.
Vissa personnamn anses av ”staten” som direkt olämpliga; typ Kalashnikov. Då är det väl Patent- och registreringsverket som rycker ut? Men frågan kvarstår – i denna Putinhatets tid – att fråga sej, eller som en patriarkalisk rättshaverist, överklaga det alltför avskräckande namnet Gun.
Anders B!
Den ”oskönhet” du nämner ligger helt i åhörarens öra. Du gillar inte uttrycket, därför finner du det oskönt, liksom jag förmodar att konservativa personer tyckte om uttrycket ”honom” i ackusativställning för sådär femhundra år sen (där föredrar jag för övrigt det gamla ”han”, men det är helt personligt).
De som använder uttrycket tycker annorlunda. Något objektivt argument är det sannerligen inte.
Det är dessutom fullständigt omöjligt att ”ta reda på” könstillhörigheten hos hypotetiska yrkesbeteckningar, exempelvis i teoretisk litteratur. Vad ska man säga där? Statsrådet – det?
GODA OCH DÅLIGA RÅD
Den estetiska relativismen är den dåliga smakens filosofi. Man måste kunna skilja mellan stil och flärd, mellan elegans och depravation. Naturligtvis finns det objektiva värdehierarkier; viss litteratur står högre än annan, mycket inom kulturen är rent skräp. Har detta med konservatism att göra? Kanske. (Själv brukar jag kalla mig konservativ vänsterdemokrat, om någon pressar mig.) Också den viktiga rörelsen Språkförsvaret har en konservativ dimension. Det är klart att det blir problem med sådana substantiv som ”statsrådet” (liksom ”kulturråd”, ”kammarråd”, ”departementsråd” etc, till skillnad från exempelvis ”stadsdelsråd” eller ”krigsråd”) och ”barnet”. Men då får man väl lösa det problemet. ”Statsrådet” kallades länge regeringen i dess helhet i vårt land – så är det fortfarande i Finland. Sedan började man beteckna de enskilda rådgivarna till konungen som ”statsråd” – något sådant har inte förekommit i Finland, där är ”statsråd” en hög hederstitel, med rötter i den ryska tiden (J. K. Paasikivi var republikens första statsråd, utsedd 1934, om jag minns rätt), och i en därefter fallande skala: ”bergsråd”, ”kommerseråd” osv. Det vanliga i Sverige nuförtiden är att man kallar regeringsmedlemmar för ”ministrar” – liksom i Finland (där det också, för att komplicera saker och ting, finns en speciell hederstitel, ”minister”). Kvarstår könsbestämningen. Men när man talar om en speciell minister, vet man nästan alltid vad det är för kön. Och när man talar om till exempel statsministern eller någon annan minister i största allmänhet, kan man gott undvika pronomen. Just här kommer den estetiskt uppövade språkkänslan in i bilden. Man kan jämföra ”statsrådet” med ”majestätet”. Skulle man säga ”hen” om funktionen som Sveriges statschef?
Som sagt: jag hade velat diskutera dessa saker med gamle Hans Karlgren. Till exempel: finns det något med svenskan besläktat språk som har genomfört en reform som den han förespråkade? Då får man bli konkret och se hur frågan har tacklats där. Men i de antologier jag redigerar vill jag inte ha ”hen” och slikt. Ska man inte kunna säga ”det” om barnet? Vet man vad det är för kön på barnet, kan det ju inte vara några som helst svårigheter att hitta ett annat lämpligt pronomen. ”Hen” anser jag definitivt vara ett både dåligt och oskönt råd.