Kraftmätning i Uppsala missionskyrka i eleganta former

Foto: Dan Kotka

TORSDAGEN DEN 13 JANUARI arrangerades ett samtal mellan palestinarörelsens nestor Jan Guillou och tidningen Dagens ledarskribent Elisabeth Sandlund över frågan; är Israel demokratiskt? Det var en formellt jämställd batalj, men eftersom Jan Guillou är en väluppfostrad man, som kan uppföra sig anständigt även i kyrkorum, kunde Elisabeth Sandlund ta sig igenom kraftmätningen med en i det närmaste bevarad heder.

Det började med att Sandlund drog alla officiella kriterier för varför Israel ska ses som ”Mellanösterns enda demokrati” med fria val, yttrandefrihet etc. alltså de rent formella krav man brukar ställa på demokratier. Israel platsar högt på internationella rankinglistor. Men hon kunde se problemet med att fel och orättvisor begås av israeliska regeringar mot palestinier, och att de judiska bosättningarna är delvis olagliga. Att staten är ”judisk” betyder enligt Sandlund inte att andra grupper ska ses som underordnade eller automatiskt diskriminerade. Att använda begreppet apartheidstat leder fel eftersom skillnaderna mellan Israel och Sydafrika är för stora. Och muren har också skapat trygghet bland israelerna.

Detta följdes av Guillous inledning där han började med att smickra publiken och berömma Missionskyrkan för att äntligen ta upp denna debatt efter att den faktiskt inte kunnat föras på 50 år. Det berodde på att man omkring 1972 lyckades klassa all kritik av staten Israel som antisemitism. Så omöjliggjordes debatten.

Sedan betades de stora frågorna av i tur och ordning. Först dryftades vem som bär ansvar för våldet. Israeler eller palestinier? Det hettade till ordentligt direkt. Guillou exemplifierade med vit fosfor mot tätt boende civila och Sandlund med hur hemskt det måste kännas att ibland tvingas springa till ett skyddsrum för att skydda sin mot en palestinsk raket. Jämförelsen talade sitt tydliga språk.

Kristna ser Israel som ”det heliga landet”, vilket för många kristna, Sandlund till exempel, gör det till en trosfråga. Men för palestinarörelsen och Guillou är det uteslutande en folkrättsfråga. Ockupationen är olaglig, Israel är en ockupationsmakt med skyldigheter mot befolkningen i de ockuperade områdena – som man inte uppfyller. För det tredje ska fördrivna människor enligt folkrätten få återvända, men den rätten saknar palestinier i diasporan. Det gäller flera miljoner människor. Här blir de troende svaret skyldiga.

Så blev det dags för ”en- eller tvåstatslösning”. Ingen tror längre på tvåstatslösningen enligt Guillou. Det enda möjliga är ett demokratiskt Palestina/Israel – en man (medborgare) en röst. Sandlund hoppas å sin sida på försoning och att tvåstatslösningen ska bli möjlig. Men det uppfattades just som en from förhoppning. Båda var överens om att de inte skulle få uppleva dagen då Israel-/Palestinafrågan får en fredlig lösning.

Det var en synnerligen klargörande debatt. Lika klargörande som den alltid är om man rensar bort antisemitism-jokern ur leken. Sandlund kallade sig Israelvän och menade att hon stod på fast mark i en djup solidarisk tradition tillsammans med många socialister ända sedan Israels bildande 1948. Guillou å sin sida var glasklar över distinktionen mellan tro och idealism å ena sidan och vad som i alla politiska sammanhang måste gälla, nämligen lag stiftad av människor. Och i alla fall blev han inte kallad antisemit, vilket ändå skänker en smula hopp.

... är läst 818 gånger!

  1 kommentar for “Kraftmätning i Uppsala missionskyrka i eleganta former

  1. Bertil Carlman skriver:

    Den 10:e mars 2014 skrev Jerusalem Post ”Desmond Tutu, den kända medborgarrättsledaren som blev den första svarta ärkebiskopen i Kapstaden, jämförde Israels behandling av palestinierna med apartheidregimen som diskriminerade svarta i hans hemland Sydafrika. Tutu, Nobels fredspristagare, sa till News24, att han kritiserade israelisk politik gentemot palestinierna i områdena som ’förödmjukande’. ’Jag har sett hur medlemmar av de israeliska säkerhetsstyrkorna systemiskt förnedrar palestinska män, kvinnor och barn’, sade han i ett uttalande. ’Sådan förnedring är bekant för alla svarta sydafrikaner som blev inspärrade och trakasserade och förolämpade och överfallna av apartheidregeringens säkerhetsstyrkor [i Sydafrika].’”

    Desmond Tutu dog den 26:e december förra året. Vad jag kan erinra mig skrev ingen av de stora svenska drakarna något om hans synpunkter på apartheid. Public service hade, mig veterligen, inte heller något om det. En ledarskribent på Dagen, som Elisabeth Sandlund, borde vara bekant med vad de verkliga kämparna mot rasism erfarit. Men men, den svenska demokratin är som den är, den också.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.