Krigens lögner

– Säg mamma, kriget är alltså mot små flickor?
[Bild av Francisque Poulbot (1879-1946) ur Le Rire Rouge den 23 februari 1918]

Krigets första offer är sanningen sägs det och det finns ett klassiskt exempel på detta från första världskriget. De tyska soldaterna, hunnerna som de kallades, beskylldes för att i sin otroliga grymhet hugga händerna av belgiska småflickor. Det fanns inga fotografier på dessa olyckliga flickor men ryktet spreds.

Den 15 december 1914 utsågs den engelske historikern James Bryce att leda den kommitté som skulle undersöka och avlägga rapport om tyska brott mot krigets lagar under det pågående kriget. Rapporten, som lades fram inför parlamentet år 1915, hade titeln German Outrages och beskrev en lång rad övergrepp. Bland annat att små belgiska flickor fått sina händer avhuggna.

Rapporten byggde på obekräftade, anonyma och okontrollerade uppgifter. Försök att verifiera dem efter kriget visade att inga flickor med avhuggna händer kunde hittas. De historiker som ville studera de dokument som Lord Bryce använt fick till svar att de försvunnit.

I februari 2003 bedyrade den amerikanske utrikesministern Colin Powell inför FN:s säkerhetsråd att Irak gömde massförstörelsevapen och vägrade att förstöra dem. Detta påstående, som snart skulle visa sig vara en uppenbar lögn, motiverade raserande av ett helt land. Vilket inledde de kommande årens flyktingkatastrofer och skulle kosta mer än en miljon människor livet. Varje gång jag läser att en ny bilbomb detonerat i en irakisk stad adderar jag offren till USA:s skuldkonto.

Men det finns också andra fall där enighet aldrig tycks kunna nås om vad som egentligen hänt, vad som är sant och falskt och vilka som är de skyldiga. I juni år 2003 publicerade Björn Eklund en intervju med amerikanskan Diana Johnstone i Ordfront Magasin och satte som titel på reportaget ”Resa i Ljugoslavien”. Det dröjde till hösten, men sedan bröt en kritikstorm mot reportaget lös i svensk press och skapade stora motsättningar inom föreningen Ordfront. Striden var hård på Ordfronts ordinarie stämma och på en därefter utlyst extrastämma. Föreningen tog avstånd från reportaget, och Björn Eklund avskedades från sin redaktörstjänst.

Vad som är sant och falskt i historien om hur den alliansfria staten Jugoslavien bröts sönder i ett antal småstater har sedan dess varit en kontroversiell fråga. Den har framför allt splittrat vad som brukar kallas vänstern i Sverige. Var det ett cyniskt spel från utländska makter som medvetet utnyttjade motsättningar mellan olika regioner och folkgrupper för att dela upp landet. Eller var den stora skurken i dramat Serbiens ledare Slobodan Miloševic som till varje pris ville garantera den egna folkgruppens överhöghet.

I bedömningen av denna konflikt ligger säkert fröet till motsättningarna kring hur man ser på vad som händer i Syrien idag. Därför är det viktigt att läsa Diana Johnstones bok Dårarnas korståg som år 2004 gavs ut på Hägglunds förlag. För att förstå både historien och nutiden.

Ett skeende, som nu mest tycks betraktas med likgiltighet, är angreppskriget mot Libyen och lynchningen av dess ledare Muammar Gaddafi. Kanske därför att vad som hände är i högsta grad pinsamt för Sverige som lockades att ta del i en krigsförbrytelse på högst suspekta grunder. Ett FN-beslut som sades avsett att rädda liv visade sig i stället rasera ett land, mörda dess statschef, kosta många människoliv och orsaka nya flyktingkatastrofer. Den som vill lära sig mer om detta undansmusslade krig bör läsa Ola Tunanders bok Libyenkrigets geopolitik, Celanders förlag 2012.

Den alltmer stridsglada svenska statsledningen ställde upp med Gripen-plan för spaningsflygningar som gav underlag för vårt ännu mer stridsglada grannland Norges bombningar, som förstörde städer och dödade tiotusentals libyer. Libyen som haft den högsta levnadsstandarden i Afrika förvandlades till ett land i kaos. Extra pinsamt är att en svensk psyopsgrupp fick ansvaret att utforma radiomeddelanden och flygblad som spreds över Libyen för att övertyga libyerna om förträffligheten i vad som skedde.

Det var åtta svenskar ur Tionde psyopsförbandet som stationerats i Pesaro, nära Rimini i Italien, och formulerade budskap, på perfekt arabiska och med rätt dialekt, som sändes per radio från ett ombyggt Herculesplan cirkulerande över Libyen.

”Lägg ner dina vapen och vägra lyda order från din nuvarande illegitima regering. Varje fientlighet mot koalitionsstyrkor kommer att mötas med dödligt våld.”

Mer än en miljon svenskproducerade flygblad regnade ner från F16-planen. Under en period stod svenskarna ensamma för alla tolkar och kulturella rådgivare på basen i Pesaro. De bestämde att man inte skulle sprida svåra budskap som demokrati, bara hot till fienden och enkla uppmaningar till civilbefolkningen och rebellerna.

Ytterligare en politisk omstörtning inbäddad i lögner är statskuppen i Ukraina år 2014. Många har bestämda åsikter om händelserna men ingen bör ha det utan att ha läst Richard Sakwas bok Frontlinje Ukraina, Karneval förlag 2015. Sakwa går detaljerat igenom Ukrainas historia, konflikternas bakgrund och händelseutvecklingen. Jag fäster mig särskilt vid hur han ser två olika framtidsvisioner för landet som en allt övergripande motsättning. Den ena visionen är ett land med en enhetlig kultur och ett enda språk, ukrainska. Det andra ett mångkulturellt land där de ukrainska och ryska språken och kulturerna är likvärdiga.

Anhängarna av den första linjen har nu gripit makten. De kommer främst från de västra delarna av landet och blickar tillbaka på de rörelser som samarbetade med Tyskland under andra världskriget och var delaktiga i judeutrotningarna. Den andra linjen har huvuddelen av sina sympatisörer i de östra delarna av landet och försöker skydda sig mot angreppen västerifrån med krav på ett federativt statsskick för landet. Det är mycket märkligt att Sveriges statsledning inte förespråkar en mångkulturell linje som vi tillämpar i vårt eget land, utan i stället ger sitt politiska och ekonomiska stöd till de högerextrema krafter som nu styr Ukraina.

Huvuddelen av det svenska nyhetsflöde som rör händelserna i Syrien är mycket ensidigt och stöder de krafter, som i strid mot folkrätten, vill avlägsna Syriens lagliga regering. Till min förvåning kan jag konstatera att det är Proletären, utgiven av dem vi lite nedlåtande kallade (r)-arna under vietnamrörelsen, som står för den mest informativa utrikespolitiska bevakningen i svensk nyhetspress.

Men även här finns som väl är en vederhäftig bok, skriven av en kunnig forskare och försedd med mängder av referenser. Tim Anderson är docent i politisk ekonomi vid universitetet i Sydney, Australien. Hans introduktion till boken är daterad den 15 januari 2016, alltså för knappt ett år sedan, och boken innehåller den mest kunniga och aktuella information på svenska det just nu går att få tag på. Bokens titel är Det smutsiga kriget mot Syrien och den är utgiven av Oktoberförlaget år 2016. Läs själv boken så får du bakgrunden till vad som egentligen skapat Syrienkonflikten.

 

 

 

 

 

  33 kommentarer for “Krigens lögner

  1. 2016-12-28 kl. 7:52

    Jag skulle vilja påstå att det värsta brottet mot Ukraina – vilket givetvis dess regering spelar med i – är att landet tvingas välja mellan att exportera jordbruksprodukter från västra delen av landet till EU och att exportera industriprodukter från östra delen till Ryssland. Det är detta som vållar de stora motsättningarna – vad Ukraina än väljer måste halva landet läggas ner.

    Någon fred är omöjlig så länge EU tjuvhåller på den här destruktiva bojkottpolitiken. Och så länge västfalangen har övermakt inom Ukraina tvingas landet dessutom avindustrialisera, något som kommer att driva fram en flyktingkatastrof som gör Syrien till en barnlek. 10 miljoner människor anser Ukrainas eget parlaments industriutskott.

    Se t.ex Ukraine today is like Germany after World War Two

  2. Mats Larsson
    2016-12-28 kl. 9:06

    Henrik L!
    Att Richard Sakwas bok Frontlinje Ukraina är väl värd en genomläsning
    kan jag hålla med om, men att den skulle innehålla en detaljerad genomgång av Ukrainas historia kan jag inte alls hålla med om. Den är ytlig och kortfattad. De komplicerade händelserna kring 1918-20 avhandlas på en halv sida.

    Jag anmälde här på bloggen i somras Peter Johnssons bok Ukraina i historien – från äldsta tid till 2015, som ger den första detaljerade beskrivningen av Ukrainas historia på svenska.

    Det mest påtagliga som hände 2014 i Ukraina, efter annekteringen av Krim, var Putins Novorossija-fiasko, något som han rimligen måste vara mycket missnöjd med. Att, som Jan Wiklund, tro att fred bara blir möjligt om sanktionerna hävs tror jag inte ett ögonblick på. När jag besökte Ukraina i augusti trodde två av tre initierade personer jag talade med, att ett fullt krig mellan Ryssland och Ukraina var nära förestående. Vid besöket i november var talet om fullt krig något nedtonat.

    Om Putin når en överenskommelse om Ukraina med Trump à la Jalta är ett fullt krig en möjlighet. Ryssarna kommer då att försöka öppna en landförbindelse till Krim. Frågan är om de går hela vägen till Odessa.

    Under vår julhelg, 25 december, kom mycket överraskande foton från St Petersburg.

    En mustaschprydd person saknas på bilden. Vitrysslands president Lukasjenko valde att inte delta i den euroasiatiska tullunionens möte i St Petersburg. Vad det betyder återstår att se.

  3. Anders Persson
    2016-12-28 kl. 10:08

    Henrik L!
    Du skriver i din utmärkta artikel “Till min förvåning kan jag konstatera att det är Proletären, utgiven av dem vi lite nedlåtande kallade (r)-arna under vietnamrörelsen, som står för den mest informativa utrikespolitiska bevakningen i svensk nyhetspress.”

    Sommaren 2011, då jag sedan tre år bodde i England, kunde jag till “min förvåning” läsa att det enda riksdagsparti som motsatte sig det svenska engagemanget i Libyen var SD. Det gjorde mig inte till SD:are, men fick mig att inse att det är ett parti att ta på allvar. Ty de motiveringar de gav på sin hemsida var så gott som identiska med den svenska anti-imperialistiska vietnamrörelsens ståndpunkter under 60- och 70-talet.

    Mina försök sedan hemkomsten 2012 att från den svenska “vänstern” få en förklaring till varför SD var de enda som intog en korrekt ståndpunkt har, trots talrika påstötningar, misslyckats.

  4. Jan Wiklund
    2016-12-29 kl. 9:16

    Jag har inte sagt att det blir fred så snart sanktionerna hävs. Vad jag har sagt är att fred är omöjlig om inte sanktionerna hävs och båda rikshalvorna får möjlighet att försörja sig.

  5. Anders Persson
    2016-12-29 kl. 10:35

    Mats Larsson återkommer då och då i sina kommentarer till “Putins Novorossija-fiasko”, vilka jag aldrig riktigt begripit. Men anser man att separatiströrelserna i Lugansk och Donetsk var skapta av och sedan underhållna av Putin för att fungera som ”femte kolonn” i en erövring av södra Ukraina, så kan det vara befogat att tala om “fiasko” för Putin.

    Men jag tror, lite naivt kanske, att Putin inte alls var speciellt trakterad av utbrytarna i östra Ukraina. Men eftersom folkopinionen och i synnerhet ryska ultranationalister ville stödja dem var han, som ledare i en i huvudsak demokratisk stat, tvungen att göra politiska eftergifter och kompromisser. Dessutom kunde han, med “eget” folk på plats hålla ett öga på separatisterna. Ty vad de än gjorde skulle ändå han och Ryssland få skulden!

    Vad gäller 1917 – f’låt 2017 – tror jag att risken för krig Ryssland-Ukraina är liten. När ledningen i Ukraina blivit beredd att acceptera att Väst tröttnat på dem, återstår bara att ordna upp sina relationer med Ryssland.

    Det gäller förresten inte bara Ukraina…

  6. Mats Larsson
    2016-12-29 kl. 13:32

    Anders P!
    Definitionen av vilka oblast som ingår i Novorossija framgår av följande uttalande av Putin från april 2014 (uppräkningen kommer efter 0.20).

    Notera hur Putin utesluter Zaporizjzja i uppräkningen, som går hela vägen till Odessa. Fiaskostämpeln står jag för, och jag skulle gissningsvis, i ett hypotetiskt samtal med Putin mellan fyra ögon, få medhåll.

    Serhii Plokhii har skrivit en ny bok om Ukrainas historia (The Gates of Europe: A History of Ukraine), som jag ännu inte hunnit läsa. Av namnet framgår att han är ukrainare. Han är uppväxt i Ukraina, men numera verksam vid Harvard. Han har alltså en helt annan förstahandskännedom av landet och språken än vad Richard Sakwa har.

    Plokhii har skrivit den i mitt tycke bästa boken om Jalta-konferensen (Yalta, the Price of Peace) och framför i ett Youtube-klipp den intressanta hypotesen att om FDR varit mer framgångsrik i Jalta, och Stalin lite mindre, så hade gamla Habsburg-Ukraina (Galizien med Lviv) hamnat i Polen. Istället fick Sovjetunionen och Ukrainska SSR ett område som aldrig tillhört Ryssland eller Sovjetunionen, bortsett från 1939-1941. Det var Lviv, menar Plokhii, som bidrog till Sovjetunionens fall 1991.

    Jag kan bara notera att personer i Ukraina med god insikt som jag pratade med i augusti ansåg att ett fullt krig med Ryssland var nära förestående. Att krigsrisken skulle ha minskat efter Putins framgångar i Syrien, där man haft möjlighet att testa 164 vapensystem (om jag minns siffran rätt) tror inte jag, men vi får väl se. Om inte annat kommer det under våren 2017 snabbt visa sig om Ryssland skruvar upp propagandan i nyhetssändningarna.

  7. Bo Persson
    2016-12-29 kl. 17:28

    Mats Larsson har sedan kuppen i Kiev skrivit massor om Ukraina och faktiskt lyckats göra det utan att alls uppmärksamma den geopolitiska dimensionen i sammanhanget.
    Det är duktigt gjort. Men vad är det värt?

  8. Anders Persson
    2016-12-29 kl. 18:30

    Mats L!
    Jag är förmodligen mycket naiv, ty jag har svårt att se, nu liksom tidigare, att Putin och Ryssland förberett en plan att annektera Novorossija, på samma sätt eller liknande som med Krim. Att Putin och andra påminner om vad Novorossija en gång var, dess tillkomst och säregenheter, innebär ju inte nödvändigtvis att de vill att historien ska vridas tillbaka. En dansk statsminister skulle kunna påminna att Sverige erövrade Skåne, Blekinge m fl landskap utan att det leder till svensk mobilisering vid Öresund.

    Att talet om Novorossija var aktuell 2014 var förstås på grund av den nya ukrainska regeringens uttalanden om vad som väntade den ryskspråkiga minoriteten. Jag följde på den tiden Anna-Lena Laurén i SvD och tycker att hennes bedömningar då står sig i stort sett idag. Hon reagerade också på den nya ukrainska regeringens nedlåtande attityd mot icke-ukrainsktalande (men jag kan inte hitta reportaget).

    Serhii Plokhiis bok om Ukrainas historia The Gates of Europe: A History of Ukraine (2015) köpte jag för ett par veckor sedan som pocket (Pinguin) när jag var i England. Plokhii, som nu är 59, växte upp i Zaporizhia i mellersta Ukraina, norr om Krim, just i det som kallas Novorossija. Han gjorde från 1983 karriär som historiker i Dnjpropetrovsk i Ukraina men flyttade 1996 till Kanada, sedan till USA. I boken presenteras han som professor vid Harvard.

    Problematiken kring Novorossija avhandlas av och till på sidorna 341-50. Vid en hastig genomläsning kan jag inte se att boken ger belägg för att det fanns statliga ryska erövringsplaner. Att enskilda nationalistiska ryssar och ryska grupper umgicks (och umgås) med sådana (och ännu värre) idéer är ingen hemlighet.

    Men troligen måste jag läsa om sidorna i Plokhiis bok lite noggrannare. När jag gör det måste jag hålla i minnet bokens allmänt västvänliga attityd. Plokhii tonar t.ex. ner det faktum att Ukrainas värsta problem inte beror på Ryssland utan på dess eget politiska kaos och korruption. Att tro att allt ordnar sig bara man blir medlem i EU (och kanske Nato) är vilseledande.

    Men med tanke på Plokhiis bakgrund i det kappvändande Sovjetriket och den politiska antiryska stämning som nästan oemotsagd härskat i västvärlden tills nyligen, vill jag nog säga att han visar en återhållsam attityd. Boken kan utan vidare rekommenderas. Ska bli intressant att se hur han formulerar slutkapitlet i en ev. kommande andra upplaga!

  9. Sven-Eric Holmström
    2016-12-29 kl. 21:33

    Peter Johnsson har skrivit en riktigt dålig bok om Katyn-massakern. Att Ukraina-boken skulle vara så värst mycket bättre har jag svårt att tänka mig.

  10. Mats Larsson
    2016-12-30 kl. 15:17

    Anders P!
    Att Putin dammade av Novorossija, ett gammalt begrepp från tsartiden och 1800-talet, månaden efter annekteringen av Krim tror inte jag var en tillfällighet. Om Putin sedan hade planer på annektering eller något annat är en fråga som vi inte vet svaret på. Om Danmark militärt annekterade, säg Gotland och månaden efter började prata om att Skåne, Blekinge osv. erövrades av Sverige från Danmark och egentligen var danskt, skulle Sverige då bara rulla tummarna?

    Utan ryskt militärt engagemang i Donbass skulle de så kallade folkrepublikerna försvunnit redan under 2014. Man undrar därför hur Ukraina ska “ordna upp sina relationer med Ryssland”? Såvitt jag vet befinner sig inte ukrainsk militär på ryskt territorium.

    Att korruptionen i Ukraina är ett stort problem, kanske större än ryssar i Donbass, kan jag hålla med om.

    Bo P!

    Jag har skrivit tre gästbloggar om Ukraina, varav två reseberättelser och en bokanmälan. I övrigt har jag skrivit en hel del kommentarer till bloggar.

    I kommentaren ovan diskuterar jag kortfattat Jalta-konferensen och dess betydelse för var Lviv hamnade, och att detta möjligen hade avgörande betydelse för Sovjetunionens fall. Om detta inte är geopolitik så vore jag tacksam för en definition.

    Sven-Olof H!
    Jag gjorde i min kommentar ingen värdering av Peter Johnssons bok, den finns i min anmälan. Du, däremot, gjorde en värdering av boken utan att ha läst den.

  11. Birgitta Hambraeus
    2016-12-30 kl. 21:07

    AVSLÖJA PROPAGANDAN!
    De nybyggda husen för flickor, Berga och Backa vid Sigtuna humanistiska läroverk (SHL) tog emot överlevare från förintelselägren. När jag började gymnasiet 1946 inkvarterades vi i enkla lokaler med tvättfat och kallt vatten i kannor. Vi fick ingående undervisning om hur förförisk propaganda är. Lärarna vaccinerade oss. Gå inte på tvärsäkra påståenden! Ligger det i någons intresse att säga så här? Pröva och var öppna för olika “sanningar”.

    Nu tycks vi vara helt utan psykiskt förvar mot propaganda, säkert från alla håll. En överraskande snabb militarisering sker i Sverige. Vad har hänt med EG/EUs fredsprojekt?

    “Ofog”, Kvinnor för fred och IKFF, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (som bildades 1915 i Haag) försöker ifrågasätta och sprida kunskap om de aggressiva krigsövningarna som Nato bedriver sedan länge i norra Sverige och Östersjön. Inte konstigt att Putin vill vara med i krigslekarna.

    MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, bör aktivera avdelningen för psykologiskt försvar och se till att informationen nyanseras!

  12. Anders Persson
    2016-12-31 kl. 10:39

    I gårdagens Godmorgon Sverige hade Per Jönsson väldigt kloka kommentarer (kolla 08:02 och 08:15) till Obamas senaste påhitt. Bl a förutsade han en återhållsamm hållning från Putins sida. Den ryske ledaren är inte så oförutsägbar som “alla” påstår.

  13. Bo Persson
    2016-12-31 kl. 12:22

    Mats L!
    Jag tyckte att det helt klart framgick att jag avsåg den dagsaktuella geopolitiska dimensionen. Alltså att det finns en gräns för hur långt den atlantiska sidan idag kan expandera österut i Europa utan att det blir ett storkrig. Och att ditt genomgående “grodperspektiv” i det sammanhanget helt saknar relevans hur sakligt rätt det i alla sina detaljer sedan än må vara.

  14. Anders Persson
    2016-12-31 kl. 12:51

    Mats L!
    Du skrev “Att Putin dammade av Novorossija, ett gammalt begrepp från tsartiden och 1800-talet, månaden efter annekteringen av Krim tror inte jag var en tillfällighet.”

    I det har du rätt, ty min minnesbild är att det skedde efter de ultranationalistiska och russofoba uttalanden som gjordes av den nya regeringen i Kiev.

    Birgitta H!

    EU är ett ett fredsprojekt i den meningen att i första hand Frankrike och Tyskland inte ska börja ett nytt krig emot varandra, inte heller dra in Storbritannien, Italien m fl. Varje gång det skett har man förlorat inflytande i världen. Varför slåss inbördes när man mycket hellre tillsammans kan kriga utanför EU? Jugoslavien 1999 var ju en bra början…

  15. Anders Persson
    2016-12-31 kl. 13:10

    Jag har i olika kommentarer här på lindelof.nu inopportunt hävdat att Putins engagemang i östra Ukraina sker med viss ovilja. Nu hittade jag en stor och intressant intervju av Anna-Lena Laurén i SvD 8 juni 2014 med Sergej Markov, som presenterades som “rysk presidentrådgivare”:

    Laurén: Vad kommer att ske i Ukraina?

    Markov: Den troligaste lösningen är det bosniska scenariot. Det vill säga en konferation av olika stater på etnisk grund. Östra Ukraina blir en federation vid namn Novorossija där Donetsk, Luhansk, Charkiv, Odessa, Dnipropetovsk och Zaporozjie ingår.

    Laurén: Men separatisterna kontroller bara två av dessa städer.

    Markov: De andra kommer att gå med i deras kamp, förr eller senare. Inte heller de kan acceptera de ukrainska nationalisterna. I Ryssland är vi tvungna att hålla tillbaka en stor ström av frivilliga som vill åka till Ukraina för att skydda sina bröder. Trycket på att Ryssland ska intervenera stiger hela tiden. 70 procent av det ryska folket anser idag att Ryssland borde gå in i östra Ukraina. Men Putin vill inte. Han vill ha en konfederation.

    Alltså: Det som skett och kommer att ske bestäms av graden i den nationalistiska ukrainska regeringen russofoba politik. Snarare än att vara en tillskyndare av rysk intervention, söker Putin hålla emot.

    Sedan intervjun gjordes tror jag att regeringen i Kiev mildrat tongångarna, förmodligen efter påtryckningar från EU. Markov analys av den ryska folkstämningen anser jag vara korrekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.