Kriget är snart slut. Men varför rapporterar inte våra stora medier om detta?

Ryska trupper avancerar.

STRIDEN I OCH runt den strategiska staden Sieverodonetsk verkar vara slutstriden. Ryssarna uppmanar de ukrainska styrkorna att lägga ner vapnen och ge upp, annars kommer de att dö. Förlusterna är förfärliga, ukrainarna är nu praktiskt taget bara kanonmat. Många vid fronten i Donbass har säkert redan givit upp.

Allt pekar mot att Ukraina håller på att få slut på tunga vapen, ammunition och soldaters ork. Zelenskyregimen har drivit dem med brutal hårdhet mot den övermäktiga ryska krigsmaskinen, som besitter närmast outtömliga resurser samt säkra effektiva försörjningsvägar från Ryssland till fronten. Ukraina håller på att tömma sina sista reserver. Det betyder – såvitt jag kan bedöma – att ett vapenstillestånd måste komma ganska snart. Detta borde i alla fall vara varje ansvarsfull kommentators främsta råd nu. Förhandla fram en fred!

Men den ukrainska regeringens företrädare fortsätter att dra sin orealistiska visa om att man inte tänker ge upp en tum av sitt territorium och att det bara är en tidsfråga innan det vänder. Allt sägs hänga på hur snabbt Västvärlden kan leverera tungt artilleri, luftvärn, långskjutande robotvapen och antistridsvagnsvapen till Donbass-fronten.

Här en rapport från CNN. När får vi se något liknande i svensk TV?

Här en annan rapport från SKY-news som knappast heller skulle kunna visas i svensk TV

Men, mycket snart måste även svenska medier och svenska politiker inse att Västvärlden med USA/EU och Nato i spetsen inte kommer att lyckas uppnå sitt mål att knäcka ryggen på Ryssland. Istället håller vi på att knäcka ryggen på flera regeringar inom EU, vilket på lite sikt hotar den så omtalade enigheten och knäcka ryggen på EU istället. Lägg till detta de katastrofala ekonomiska förhållanden med energikris, matkris, inflationskris och industrikris som väntar Europa inom ett år.

Rysslands krig mot Ukraina var (är) ett grymt och folkrättsstridigt anfallskrig. Men, det var framprovocerat och Västvärldens politiker har medverkat till att åsamka den mänskliga katastrof som i snart fyra månader rullat över Ukraina. Sveriges vapensändningar till kriget var från början en helgalen krigisk handling i Natoanda. Sverige borde ha avstått.

Att ingen i ansvarig ställning och så få framstående opinionsbildare vågade säga nej till detta, utan istället lät sig tystas och därmed släppa fram denna krigshets – för vadå? – är mycket sorgligt.

I Sveriges radio och de stora tidningarna är just nu ryska krigsförbrytelser den stora grejen. Krigsförbrytelser begås med stor säkerhet från båda sidor i ungefär lika grad, men det är ett påpekande man knappast kan vänta sig få läsa eller höra om i de stora medierna. Läget på slagfältet där flera hundra ukrainska soldater stupar varje dag undviker man i det längsta att tala om. Bilden av ett tappert och snart segrande motstånd fortsätter att vidarebefordras till svenska nyhetskonsumenter.

Joakim Pasikivi rapporterar i SVT i stramt uniformerad ställning om läget på slagfältet, att situationen är svår men att man ännu håller stånd mot ryssarna i Sieverodonetsk. Expressen rapporterar lite mindre stramt på ungefär samma sätt. Situationen är svår, ryssarna har övertaget på vapensidan, men säger att man inte vet vad som kommer att hända.

Men, det som kommer att hända är att Ukraina kommer att förlora kriget mot Ryssland. Ingen kommer att kunna göra något åt den saken, såvida inte USA ingriper militärt. Men det är högst osannolikt. Det kommer att bli fredsförhandlingar. Men, ju längre vapenvilan dröjer, desto med rumphugget och osjälvständigt kommer Ukraina att bli. De kommer att tvingas leva under mer eller mindre rysk överhöghet. Inget Natomedlemskap och inget EU-medlemskap. Frågan är om det kommer att bli så mycket sämre för ukrainarna än att istället som till exempel Sverige tvingas leva under inflytande av ett försvagat USA och ett splittrat och multikrisande EU.

Situationen i världen har dramatiskt förändrats med detta krig. Eftersom väst inte gick med på att förhandla, provocerades Ryssland att slå näven i bordet, vilket de gjort med besked – med en helt olaglig ”militär operation” till råga på allt. Men vad kunde vi göra åt det? Västvärldens ”smarta motdrag” att blixtansluta Finland och Sverige till Nato, för att slutgiltigt försöka knäcka Putin, blev även det ett stort fiasko.

Frågan är hur svenska (och finska) politiker kommer att agera i det nya världsläget som nu tar form. Kommer ett Natomedlemskap att kunna motiveras med att man helt underordnar sig Turkiets syn på terrorism och USA:s intressen i deras kommande kraftmätning med Kina. Är det klokt? Knappast, det vore nog klokast att upprätta normala och korrekta diplomatiska förbindelser med Ryssland och låta Nato-ansökan rinna ut i sanden.

... är läst 2716 gånger!

  54 kommentarer for “Kriget är snart slut. Men varför rapporterar inte våra stora medier om detta?

  1. Benkt Lundgren skriver:

    Nu ska jag framhålla något som det är förvånande att ingen annan har sagt efter 24/2. Efterklokhet är en av människornas enklare egenskaper, men nog vimlar det av historiska paralleller i debatten särskilt om internationella frågor. En av de vanligaste men också en av de mest missbrukade är ”München”, när man drar paralleller med Storbritannien/Frankrikes skamliga eftergifter till Nazi-Tyskland 1938. Jag ska själv inte dra någon historisk parallell här utan tvärtom uppmana andra att försöka hitta en sådan. Jag vänder mig främst till de i mina ögon föraktliga personer som öppet stöder Rysslands invasion av Ukraina men även till t ex Knut Lindelöf, som visserligen fördömer invasionen, men samtidigt hävdar att den i stor utsträckning framprovocerats av USA. (Hoppas jag tolkade dig rätt nu.)

    Finns det något historiskt exempel på när en angripare i efterhand fått legitimitet för sitt angrepp – eller där han fått ”delvis” legitimitet genom att angreppet varit framprovocerat; inte främst av det angripna landet utan av en annan stormakt?

    Jag anser mig vara någorlunda historiskt bevandrad, men när jag tänker tillbaka åtminstone cirka 120 år, d v s till förra sekelskiftet, kommer jag möjligen på ett sådant exempel; Vietnams invasion av Kambodja 1978 som t o m stöddes av delar av vänstern. Men detta krig mellan två länder som några få år tidigare ödelagts av en stormakts bombningar har knappast några likheter med dagens krig i Ukraina. Och något annat exempel som har ens en avlägsen likhet med dagens situation kommer jag inte på.

  2. Anders Åberg skriver:

    Christian Nilsson!
    Men vad håller du på med? Om FN säger att ”det totala antalet civila dödsfall är okänt men betydligt högre än de bekräftade” så säger dom att siffrorna är opålitliga.

    Att mitt påstående att siffrorna ändå ger en ungefärlig bild av storleksordningen skulle vara en ”ren lögn” är skrattretande. Naturligtvis ger dom en ungefärlig bild. Även om siffrorna är dubbelt så höga så ger dom en ungefärlig bild som kan jämföras med USA:s och Saudiarabiens krigsoffer.

    Ditt irrelevanta svammel om siffrorna får mig att undra varför du har sådana problem just med dom.
    Kan det vara så att du inte vill att vi skall jämföra hur USA krigar med hur Ryssland krigar? Jämförelsen utfaller ju med mycket stor tydlighet till USA:s nackdel och det förefaller vara USA:s propaganda du (möjligen omedvetet) sprider.

    För alla oss andra, som inte måste ta order från Vita huset så är dessa siffror väldigt klargörande. Dom säger nämligen att USA:s prat om mänskliga rättigheter och spelade upprördhet över påstådda krigsbrott bara är teater. USA bryr sig inte ett skit om Ukraina eller dess folk. USA bryr sig inte om några andra länder eller deras folk. Alla kan utan vidare offras i USA:s kamp för världshegemoni och geopolitisk dominans.

    Ukraina har oturen att ligga på fel ställe i fel tid och dessutom ha fel regim. En regim som låter sitt folk bli kanonmat i ett krig som USA inte vågar föra självt.

    Varför tog inte folk av sig dom vita armbindlarna när ryssarna drog sig tillbaka? Tja, inte vet jag, men kanske är det så att det är oerhört svårt för civila mitt i en stridszon att veta vad som händer. Plötsligt stod dom öga mot öga med Azovnazister ute för att rensa Bucha från ryska samarbetsmän och kollaboratörer. Sannolikheten för att det var Azovgänget som dödade dom eller som iscensatte alltihop inför kamerorna är minst sagt hög. Enbart Ukraina har intresse av att en sådan historia sprids. Ryssland saknar alla former av motiv för sådant.

    Varför du tror att jag skulle sitta på trovärdig information om Rysslands brott förstår jag inte. Jag har ingen trovärdig information om Ukrainas brott heller. Det jag kan göra och det du också borde göra är att försöka se på all tillgänglig information men kritiska ögon och försöka värdera sannolikheten i det som sprids.

    Tvärsäkerhet från utomstående om vad som händer mitt under pågående krig är enfald i den högre skolan. Utan tvivel är man inte riktigt klok!

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Christian N!
    Helt kort, här finns massor att diskutera. Vi är överens att sanningen sällan är särskilt entydig i sådana här sammanhang. Men du har nog trots allt fel bland annat när du försöker bortse från de smutsiga sidorna av Maidan-händelserna.

    Tack för ett uppriktigt meningsutbyte.

  4. Christian Nilsson skriver:

    Anders Åberg!
    Jag tror tyvärr inte att vi kommer längre här. Först säger du ”Offren i Butja hade vita armbindlar på sig, vilket signalerar samarbete med Ryssland. Någon dag innan bilderna från Butja visades upp skall Ukrainska säkerhets trupper ha gått in och ’rensat’ staden från ryska kollaboratörer och samarbetsmän.” för att därefter säga ”Jag har ingen trovärdig information om Ukrainas brott heller” Märkligt.

  5. Sven-Eric Holmström skriver:

    Vietnam-Kambodja 1978 har framställts som en planerad vietnamesisk invasion och ockupation av ett grannland. Det stämmer bara delvis. Från början var det bara tänkt att man skulle rycka fram till Mekong-floden och få en buffertzon mot de röda khmererna för att hindra deras räder över gränsen. Men då motståndet var så svagt så ändrades planerna till att helt avsätta regimen. Men det var inte den ursprungliga planen.

  6. Arne Nilsson skriver:

    Anders Å!
    Du skriver:
    ”Anledningen till att Ryssland vill bryta loss Ukraina ur USA/Natos intressesfär är ju dom ständiga provokationerna som började med kuppen 2014 och fortsatte med beväpningen av dom öppna nazister som i 8 år besköt Donbass och motståndet mot att implementera det redan undertecknade Minskavtalet.”

    Du anger fyra skäl till att Ryssland anföll Ukraina den 24 februari i år:
    1. Allt pekar på att ”kuppen” i Kiev den 22 februari 2014 var initierad och styrd av USA, men detta ger inte Ryssland någon rätt invadera och annektera delar av Ukraina.
    2. Utan tvekan finns ”öppna nazister” i Ukraina och förmodligen har dessa ytterst fåtaliga och betydelselösa grupper fått vapen från USA. Detta är dock en intern frågan för de ukrainska folken att lösa. Detta ger inte Ryssland någon rätt invadera och annektera delar av Ukraina.
    3. Efter Maidan 2014 bedrev Ryssland ett proxykrig mot Ukraina i Donbass och därvid besköt ukrainska styrkor de områdena i Donbass som kontrollerades av separatister med stöd av Ryssland. I brott mot folkrätten blandade sig Ryssland i inbördeskriget i Ukraina.
    4. Kievs vägran att genomföra Minsk2-avtalet ger inte Ryssland någon rätt att invadera och annektera delar av Ukraina.

    Maidan skedde för 8 år sedan. Minsk 2 skrevs under för 7 år sedan. USA:s beväpning av Ukraina har pågått i 8 år. Stridigheterna i Donbass har pågått i 8 år. Om dessa fyra händelser som har en historia på 7–8 år skulle ha utlöst Rysslands angrepp på Ukraina den 24 februari i år uppstår frågan: varför just den 24 februari? Jag vill nog hävda som tidigare. Statsledningen i Moskva gjorde bedömningen att den 24 februari var ett väl valt datum för att med våld ändra intressesfärerna mellan USA och Ryssland så att den nya gränsdragningen på ett bättre sätt skulle avspegla de förändrade styrkeförhållandena mellan Ryssland och USA. Självklart ligger de fyra punkter som du tar upp i vågskålen då Moskva gick till beslut, men jag anser att de är av mindre betydelse.

    När stormakter slåss om intressesfärer är det klokt av ett litet land att hänvisa till folkrätten och i övrigt hålla sig undan och inte sluta upp på den ena eller andra stormaktens sida.

    Jag får ett mycket starkt intryck av att ditt sätt att argumentera är ett uttryck för att du vill försvara Rysslands invasion av Ukraina. Hoppas att jag har fel.

  7. Anders Åberg skriver:

    Christian Nilsson!
    Det är inte alls märkligt. Jag kan bara göra en bedömning av sannolikheten i det jag ser. Jag kan inte veta säkert att det trots allt inte var ryssarna som begick dom brott vi pratar om och du kan inte heller veta något säkert om detta.

    Skillnaden mellan oss är b la att du uttrycker dig som om du visste. Varför du är inte seriöst, för du vet naturligtvis att du inte vet. Jag drar det inte längre än så just nu då Knut L inte verkar uppskatta sådant.

  8. Anders Åberg skriver:

    Arne Nilsson!
    Hittills har jag hela tiden tyckt att Putin måste fördömas för sin invasion och att den hotade hela mänskligheten då den tveklöst hade potential att utlösa ett kärnvapenkrig.

    Ju längre tiden går och ju mer information som kommer fram, desto mer tveksam blir jag dock. Att Ryssland inte har någon ”rätt” att invadera ett annat land är ju en självklarhet, men detta handlar inte om rätt eller fel. Det handlar om stormakternas geopolitiska spel.

    USA förefaller vara den aggressiva parten och dom tvekar inte att beväpna både terrorister och nazister för att nå sina syften.

    1992 skrevs den ökända Wolfowitzdoktrinen som slår fast att USA aldrig kommer att tolerera att någon ny konkurrerande stormakt växer upp i öst. Efter ett mellanspel några år efter Sovjetunionens kollaps, där t o m Putin pratade om att Ryssland skulle få bli med i Nato, men fick en stängd dörr i ansiktet. Så drog hela spektaklet igång med expansionen av Nato 1999.

    Sedan dess har västvärlden inte gjort annat än trampat på Ryssland. 2014 kom så den amerikanska kuppen i Kiev och som av en händelse installerades en Nato vänlig regim i Ukraina. Kriget i Donbass startade. Ryska språket och den ryska kulturen skulle stampas ut ur landet. Nazisterna beväpnades och väst såg till att Zelensky inte satte sig i seriösa förhandlingar om Minskavtalet.

    Den antiryska propagandan stegrades hela tiden, med diverse sagor om stöd till sannolikt påhittade gasattacker i Syrien, mordförsök på Skripal och det närmast dråpliga lågvattenmärket om Navalnyjs förgiftade kalsonger. Allt utan tillstymmelse till hållbara bevis.

    När Putin meddelade sin röda linje, att om striderna i Donbass trappades upp så skulle Ryssland bli tvunget att reagera, så händer precis det. Granaterna regnar ner över Donbass som aldrig förr.

    Mer och mer tyder på att Putin inte hade något val här, och att det var därför som Biden kunde säga så tvärsäkert att Ryssland skulle invadera.

    Putin kanske kunde välja mellan att invadera nu eller råka ut för ett ännu mer aggressivt Ukraina i framtiden, kanske då med i Nato och kanske beväpnat med både biologiska vapen och kärnvapen.

    USA hade med stor sannolikhet inte övergett Wolfowitzdoktrinen, utan fortsatt provocera ända tills Ryssland invaderade.

    Detta är USA:s krig mot Ryssland och snart börjar antagligen deras nästa krig mot Kina på Taiwan. Agerandet är snarlikt i båda fallen.

    Moraliska överväganden om mänskliga rättigheter eller rätt och fel i politiken kan vi glömma i den här frågan. Ingen av parterna bryr sig om sådant och inte regimen i vårt eget land heller. Det handlar istället om den mänskliga rasens överlevnad på planeten Jorden. Om det här fortsätter och vi spelar med i det, så är det bara en tidsfråga innan kärnvapenkriget startar.

    Av ren självbevarelsedrift måste vi gå emot den amerikanska krigspropagandan. Vi måste återerövra yttrandefriheten och slänga ut USA ur både Sverige och Europa. Annars är det med stor sannolikhet slut med oss allihop.

  9. Mats Larsson skriver:

    Rysslands krig mot Ukraina har snart pågått i fyra månader. Man kan jämföra med 1941. Kievs militärdistrikt hade ansvaret för försvaret av Sovjet-Ukraina, det distrikt Stalin gav högst prioritet. Längre norrut hade det västra militärdistriktet ansvar för försvaret av Sovjet-Vitryssland.

    Försvaret av Sovjet-Ukraina gick bättre än katastrofen norrut, där Hitlertysklands trupper intog Minsk inom en vecka. Men efter fyra månader var hela Sovjet-Ukraina under tysk ockupation (Sevastopol tillhörde inte Sovjet-Ukraina och höll ut till juli 1942).

    I det nuvarande kriget ligger fokus på en stad i Donbass så obetydlig att ingen tidigare hört talas om den. Anders Person gör i sin bok ”Finlands sak var svår” en analys av vad Sovjetunionen uppnådde med vinterkriget, och listan är bister. Trots enorma förluster kunde allt föras på minuskontot. Min uppfattning är att Rysslands krig mot Ukraina för Rysslands del i huvudsak kommer att innebära negativa konsekvenser.

    Att Rysslands globala säkerhet skulle hänga på om man kan inta en obetydlig stad i Donbass är helt verklighetsfrämmande.

    Påminner om att Scott Ritter den 24 februari bedömde att det skulle ta en vecka för Ryssland att militärt krossa Ukraina.

  10. Anders Åberg skriver:

    Mats Larsson!
    Jämförelsen med 1941 haltar en hel del. Röda armén var i början av andra världskriget kanske den sämsta armén i världshistorien. Den var full av nyrekryterade bondpojkar, som i många fall sett hur Stalins brutala kollektivisering av jordbruket förstört allt deras föräldrar arbetat för. Sannolikt var många av dom inte alls intresserade av att slåss för bolsjevikerna. Många trodde antagligen att tyskarna var mer civiliserade människor än rödgardisterna. Detta plus Stalins massiva utrensningar i officerskåren, gjorde Röda armén till ett lätt byte för Wehrmacht. Vid iallafall två tillfällen kapitulerade ända upp till 600.000 soldater för tyskarna.

    Ryska armén av idag är något helt annat. Ryssland har inte ens mobiliserat och ändå vinner dom kriget i Ukraina.

    ”en obetydlig stad i Donbass” är nog bara ett delmål. Ryssarna går medvetet långsamt fram, men snart kan man misstänka att mer betydande städer som Charkov och Odessa hamnar i fokus.

    Problemet för Putin är nog att USA helst inte vill ge honom någon väg ut. Att starta en invasion är troligen betydligt lättare än att avsluta den. Kanske slutar det med att Ryssland ändå mobiliserar och tar hela Ukraina.

    Jag tror inte att det är målsättningen idag, men ingen kan veta hur ett sådant här projekt slutar. I värsta fall slutar det med kärnvapen.

  11. Sven-Eric Holmström skriver:

    Du har fel, Anders Åberg, om Röda armén 1941, att det skulle vara ”den sämsta armén i världshistorien”. Den var inte sämre än att den vid två tillfällen 1938 och 1939 kunde besegra Japan i strider i Sibirien och Mongoliet. Kollektiviseringen var tillsammans med industrialiseringen det som räddade landet. Du har en hel del att förklara varför man sedan kunde jaga tyskarna ända till Berlin om man nu var så dåliga.

  12. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders Perssons bok om vinterkriget har sina förtjänster, inte minst del II som handlar om Finland under tsartiden. Men analysen haltar på sina håll. AP anger fyra argument för att Sovjet var ute efter att införliva Finland med sovjetriket. Ingen av dem håller streck. Sen underskattar han det tyska inflytandet i Finland vid den här tiden. Ett inflytande som visade sig i februari 1940 och det kommande krigsslutet. Boken lider dessutom av att den är gammal. Nyare fakta har kommit fram sedan dess, inte minst då det faktum att Tyskland var mer insyltat än man trott på den finska sidan.

  13. Mats Larsson skriver:

    Jag hade tänkt ge samma svar som Sven-Eric H till Anders Å (bortsett från kollektiviseringen), men Sven-Eric H var snabbare.

    Jag ska vara mer precis gällande Anders Perssons bok. Han skriver på sid. 101 [appr. att 200.000 sovjetsoldater stupat i vinterkriget]:

    1) De erövrade finska områdena var ur sovjetrysk synpunkt små och motsvarade inte de offer de kostade.

    2) Världen i allmänhet och Hitlertyskland i synnerhet kom på ett ödesdigert sätt att undervärdera Röda armén och dess möjligheter att utkämpa försvarsstrider på eget (kursivt) territorium.

    3) Hitler lät därför påskynda krigsförberedelserna mot Sovjetunionen. När angreppet kom vid midsommartid 1941 visade det sig att hotet mot Leningrad i första hand kom från sydväst.

    4) Det finsk-ryska kriget stärkte den krigslystna högern i Finland, som fick alla sina värsta anti-sovjetiska propagandalögner besannade av Sovjetunionen självt (två sista orden kursiva). Den hårda freden skapade dessutom en grupp på nära halv miljon finnar, som inget hellre önskade än att återvända till sin urgamla bygd.

    5) Att leda in Finland på Tysklands sida blev nu ännu mer smärtfritt än vad som annars skulle varit fallet. När finska trupper anföll i juli 1941 kunde de dessutom återta de förlorade områdena på några veckor.

    Paradoxalt nog gjorde erövringarna som skulle ”trygga” Leningrad tvärtom situationen än mer osäker.

  14. Anders Åberg skriver:

    Sven-Eric Holmström!
    I krigets inledningsskede var Röda armén närmast ett skämt. Ingen armé i världshistorien har sett så många soldater ge upp, över 5 miljoner sovjetiska fångar lär ha tagits och Wehrmacht i princip promenerade ända fram till Moskva. Där mötte dom både general vinter och dom sibiriska trupperna, som verkar ha varit den enda verkligt fungerande styrkan i Röda armén vid den tiden. Kanske var slaget om Moskva rentav det som verkligen vände kriget till Sovjetunionens fördel.

    Sedan skedde en successiv återhämtning av både Röda armén och krigsproduktionen, men ända till erövringen av Berlin dog det ett flertal ryska soldater på varje död Tysk. Vid Berlin förlorade Röda armén nästan lika många soldater som USA gjorde under hela kriget.

  15. Benkt Lundgren skriver:

    Jag noterar med förvåning att ingen, inte ens Anders Åberg, tagit upp min tidigare kastade handske, där jag efterlyste en historisk parallell till dagens krig i Ukraina, där angriparen i efterhand fått sitt angrepp legitimerat. Jag nämnde det enda exempel jag själv kom på, Vietnams invasion i Kambodja 1978, och då ville Sven-Eric Holmström diskutera just det exemplet, men det var inte min poäng! Invasionen ledde fram till störtandet av en av världshistoriens brutalaste regimer, Pol Pots, och därför tycker eftervärlden i efterhand att det är poänglöst att fördöma invasionen – även om den säkert var folkrättsstridig!

    Och eftersom jag förutsätter att varken Åberg, Zackrisson, Lander, Holmström eller någon annan påstår att det finns likheter mellan Pol Pot-regimen och dagens regim i Ukraina, så vidhåller jag min fråga: Om ni försvarar Rysslands invasion – kan ni ange något historiskt exempel på när en liknande invasion legitimerats av eftervärlden?

  16. Knut Lindelöf skriver:

    Benkt L!
    “Historien upprepar inte sig själv, men den rimmar” lär vara ett citat från Mark Twain. Kanske det inte finns något skeende som rimmar med dagens världskris, där Ukrainakriget just nu är brännpunkt. Jag vet inte hur många gånger man ska behöva skriva att man inte försvarar ryssarnas invasion för att du Benkt ska tro att jag menar det. Du verkar inte acceptera att man nystar i orsakerna till att Ryssland anföll Ukraina 24 februari 2022. Jag finner det nödvändigt att försöka förstå orsakssammanhanget – även om jag inte kan finna någon historisk parallell – för att kunna skönja vad framtiden har att bjuda, eller hur man kan finna en lösning, och rädda tusentals ukrainare och en massa ryssar från denna meningslösa människoslakt, samt hindra Europa från att störta ner i ett ekonomiskt depressionsmoras.

  17. Sven-Eric Holmström skriver:

    Problemet med dig, Benkt Lundgren, är att du upphöjer dina egna åsikter till någon sorts universell lag. Sen om folk inte köper det blir du frustrerad. Det är inte särskilt seriöst.

    Värt att nämnas i övrigt är den anglo-amerikanska invasionen av Franska Nordafrika i november 1942. Den fördömdes mig veterligt av ingen annan än Vichy-Frankrike trots att den var ett klart brott mot Frankrikes territoriella integritet. Där har du ditt exempel.

  18. Sven-Eric Holmström skriver:

    Du uppvisar en viss okunskap, Anders Åberg. Röda armén ett skämt 1941? Det torde du vara ganska ensam om att tycka. Tysk promenad till Moskva? I augusti 1941 hade tyskarna förlorat 180.000 man. Om det är vad du kallar militärpromenad så har du en märklig definition på det. Sen att det var vintern som stoppade tyskarna framför Moskva är en gammal myt som för länge sen avlivats. Temperaturerna var i stort sett normala fram till runt den 6 december 1941 då verklig sibirisk kyla på -35 grader svepte in. Men då var tyskarna redan stoppade.

    Slutligen om förlusterna i Berlin. Under perioden 16 april (då slutoffensiven mot Berlin inleddes) till 8 maj 1945, uppgick de sovjetiska förlusterna till: 78.291 stupade och saknade. Till det kan läggas 2.825 stupade och saknade och bland de polska allierade trupperna. De amerikanska förlusterna i andra världskriget uppgick till 292.131 stupade och saknade.

  19. Sven-Eric Holmström skriver:

    Mats Larsson!
    Påståendet i Anders Perssons bok att 200.000 sovjetsoldater stupat och en miljon sårats är ett gott exempel på att boken är gammal. Det förvånar mig också att AP som källa till den siffran har Mannerheims memoarer! De sovjetiska förlusterna i vinterkriget är som följer: Stupade: 65.384, Saknade: 19.610, Sårade: 186.584, Sjuka: 51.892, Köldskadade: 9.614. En viss skillnad.

    Korta kommentarer till de här fem punkterna:

    1. De erövrade finska områdena var större än det som krävs i förhandlingarna hösten 1939.
    2. Den ryske militärhistorikern Bair Irincheev har i sin bok ”War of the White Death” skrivit den definitiva skildringen av det lantmilitära förloppet i vinterkriget. Han konstaterar att i början på kriget satte man från sovjetisk sida enbart in trupper från Leningrads militärområde. Deras resurser var i själva verket begränsade. Den sovjetiska fälttågsplanen hade slutförts bara några veckor innan krigsutbrottet och var rätt illa planerad. Det torde man från tysk sida ha varit medveten om.
    3. Hitler hade redan den 18 oktober 1939 börjat planera för kriget då han gav order om att hålla infrastrukturen i östra Polen i form av vägar, järnvägar och kommunikationslinjer i toppskick för ”kommande uppmarsch”. I ett samtal med sina generaler en vecka innan vinterkriget började framgår det tydligt att han redan då hade det kommande kriget i åtanke. Att vinterkriget skulle ha påskyndat finns det mig veterligt inga bevis för.
    4. Det är nog så sant, men den ”krigslystna högern” var stark redan innan dess.
    5. Det här är intressant. Att det blev ”smärtfritt att leda in Finland på tysk sida” och det AP skriver på s. 177 att ”kanske hade Finland under alla omständigheter förr eller senare dragits in som allierad till Hitler”. I och med dessa påståenden vill jag påstå att Anders Persson skjutit sin egen argumentation i sank. Det innebär att Sovjet i praktiken i det kommande kriget mot tyskarna hade fått fientliga trupper 32 km från Leningrad och även närmare Murmansk än vad som nu blev fallet.

  20. Anders Åberg skriver:

    Förlustsiffror från WWII finns det uppenbarligen olika versioner av, jag har på flera ställen sett siffror på runt 300.000 döda sovjetsoldater vid Berlin.

    MEN, nu ångrar jag nästan att jag svarade på Mats Larssons kommentar. Jag förstår att många här gillar historia, fast den här tråden handlar ju om dagens händelser.

    Poängen med svaret till Mats var att dagens ryska armé inte rakt av kan jämföras med Röda armén 1941.

    Här handlar det om en professionellt ledd yrkesarmé från en stormakt som inte ens har mobiliserat. Ukraina har ingen möjlighet att besegra den och alla försök från väst att skicka vapen, som oftast verkar förstöras innan dom kommer fram, skapar enbart flera döda.

    Av respekt för människoliv skulle alla ansträngningar istället läggas på att få till stånd en förhandlingslösning, även om hökarna i USA inte vill det.

  21. Benkt Lundgren skriver:

    Sven-Eric Holmström! Jag ser inga likheter mellan Nordafrika 1942 och dagens Ukraina. Det anglo-amerikanska angreppet var ”en kränkning av Frankrikes suveränitet” bara från Vichy-regimens utgångspunkt. Storbritannien och USA var i krig med Nazi-Tyskland och Vichy-Frankrike, och då måste angreppet ses som en befrielse från en ockuperande marionettregim. Den franska exilregeringen i London stödde rimligtvis angreppet också.

    Det där med att jag upphöjer mina egna åsikter till universell lag förstod jag tyvärr inte alls. Okay, jag tror att jag har rätt tills motsatsen är bevisad, men det gäller väl dig och alla andra också.

    Knut L, jag respekterar din åsikt och jag noterar att du fördömer den ryska invasionen. Samtidigt är jag fortsatt tveksam till dina flitiga försök att hitta ”förklaringar” till invasionen på ett sätt som i praktiken blir förmildrande omständigheter. Detta särskilt som du medger att du inte kommer på något historiskt exempel på en likartad situation.

  22. Sven-Eric Holmström skriver:

    Benkt Lundgren!
    Storbritannien och USA var inte i krig med Vichy-Frankrike. Vichy-regimen var Frankrikes lagliga regering i vart fall fram till den tysk-italienska invasionen 11 november 1942 – erkänd av både USA och Sovjet. Så ditt påstående om en ”ockuperande marionettregim” håller inte.

    Källor till de sovjetisk-polska förlusterna under Berlin-slaget: G.F. Krivosheev, ”Soviet Casualties and Combat Losses in the Twentieth Century (London 1997), s. 158, samma källa för de sovjetiska förlusterna under vinterkriget, s. 68. Källa till USA:s förluster: Pentagon i ”World Almanac 1996”.

  23. Benkt Lundgren skriver:

    Sven-Eric Holmström!
    Jag visste inte att USA och Sovjetunionen erkände Vichyregimen ända till 11 november 1942, och det låter obegripligt med tanke på att båda länderna då sedan länge varit i krig med Nazi-Tyskland.

    Nåväl, redan den 28 juni 1940 erkände Storbritannien (men inte USA) de Gaulles ”Fria Frankrike” som Frankrikes lagliga regering, som den 24 september 1941 fick en fastare form som Comité National Francais. Så inte kan Storbritannien ha betraktat invasionen 1942 som något annat än en återerövring av de franska kolonierna till det som Storbritannien betraktade som Frankrikes lagliga regering.

    Hur som helst har väl denna diskussion inget att göra med min ursprungliga fråga. Jag efterlyste någon slags historisk parallell till försvar för Rysslands invasion av Ukraina i dag. Det efterlyser jag fortfarande, och jag tycker att den angloamerikanska invasionen av de franska kolonierna i Nordafrika 1942 var ett irrelevant exempel. Att Vichy-Frankrike var ensamt om att fördöma invasionen som ett ”folkrättsbrott” säger väl det mesta.

  24. Sven-Eric Holmström skriver:

    För att runda av det här med Frankrike. USA och Sovjet bröt aldrig med Vichy-Frankrike utan det var tvärtom. Vichy-Frankrike bröt de diplomatiska förbindelserna med Sovjet den 30 juni 1941 och med USA den 8 november 1942. Sovjet erkände de Gaulle den 26 september 1941 efter den franska nationalkommitténs bildande. USA gjorde detsamma först den 31 augusti 1943. Frågan är om de hade gjort det om inte Vichy-Frankrike dessförinnan tagit initiativet till en diplomatisk brytning.

    Storbritanniens erkännande 1940 är högst dubiöst. Vad man än må tycka om Pétain och hans gäng så var det till dem som den franska regeringen överlämnade makten den 16 juni 1940. Vid tidpunkten för det brittiska handlandet befann sig den franska regeringen i Bordeaux som var under fransk kontroll.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.