Kriget mot terrorismen och dess konsekvenser

1933-2001

Två epokskiften – 1933 och 2011

Just före klockan 21 måndagen den 27 februari 1933 antändes plötsligt riksdagshuset i Berlin, och inom kort var den magnifika byggnaden lågornas rov. Branden släcktes under nattimmarna och ingen miste livet, men skador i mångmiljonklassen gick inte att undvika. En vinddriven existens med holländskt pass i fickan, 24-årige Marinus van der Lubbe, erkände omedelbart och förklarade sig skyldig till mordbrand.

Mats Parner

Mats Parner

Redan följande dag, den 28:e, häktades ytterligare 1500 misstänkta, däribland författarna Egon Erwin Kisch och Carl von Ossietzky. Jurister, läkare, tidningsmän och en rad medlemmar av den kommunistiska riksdagsgruppen spärrades också in. Samtidigt utfärdade Adolf Hitler, som blivit rikskansler precis fyra veckor tidigare, ett dekret ”till folkets och statens skydd”, där vittgående inskränkningar av den enskildes demokratiska fri- och rättigheter aviserades. Den socialdemokratiska och kommunistiska pressen bannlystes, vanliga medborgares telefonsamtal kunde med ens avlyssnas och privata brev ogenerat öppnas – av polismakt och myndigheter.

Weimarförfattningen sattes kort sagt ur spel på nolltid.

Söndagen den 5 mars, en knapp vecka efter attentatet, gick tyska folket till val och utsåg representanter till den riksdag (eller snarare till det riksdagshus) som nu låg i ruiner. Valdeltagandet uppgick till 90-procent, och Hitlers NSDAP kunde glädja sig åt 17,3 miljoner röster, en ökning med hela 4,5 miljoner sedan novembervalet bara fyra månader dessförinnan. Socialdemokraterna behöll med 7,2 miljoner sitt tidigare röstetal, medan Ernst Torglers kommunister förlorade 1,2 miljoner och noterades för beskedliga 4,8. Av de totalt 647 mandaten gick 340 (eller 52,6 procent) till nazisterna och deras tysknationella allianspartners.

Diktaturen var på god väg att etableras. Ja, de med fint väderkorn hävdade att den redan nu var ett faktum.

Genom årtiondena har den reflekterande delen av mänskligheten trott att rikskansler Adolf och hans närmaste krets själva satte fyr på riksdagshuset, eventuellt assisterade av holländaren van der Lubbe, för att sedan kunna beskylla ”de röda” för nidingsdådet under valkampanjens slutfas. Många håller fast vid den versionen än i dag – dock inte fackhistorikerna. Numera anser man oftast på det hållet att unge Marinus var ensam skyldig, och man tenderar att frikänna nazieliten.

Men det spelar ingen roll vem/vilka som tände på. Min poäng är att branden ensidigt gynnade det statsbärande partiet (NSDAP), att den underlättade övergången till ett oinskränkt terrorvälde, att politisk opposition från och med nu var förenad med livsfara o s v, o s v. Vi fick genom attentatet ett så kallat paradigmskifte.

”Denna brand är inledningen till en ny epok i Tysklands historia”, sägs Hitler själv ha lovat utanför riksdagshuset vid midnatt den 27/28 februari. Hur sannspådd blev han inte?

Vid soluppgången tisdagen
den 11 september 2001 flög två kapade passagerarplan från American Airlines respektive United Airlines in över Manhattan i New York. Klockan 08:46 och 09:03 (lokal tid) rammade planen World Trade Centers båda tvillingtorn och åstadkom enorm förstörelse. Ett tredje flyg sopade bort delar av Pentagon och ett fjärde störtade sydost om Pittsburgh. Mellan 2700 och 3000 människor förlorade livet i attackerna.

Med riksdagshusbranden i Berlin som metaforisk utgångspunkt byggdes det ”nationalsocialistiska tusenårsrike” som varade från 1933 till 1945. På liknande sätt blev Elfte september i New York självklar inledning till den epok som vi fortfarande lever i och som vi brukar kalla – utan att reflektera fullt ut – ”kriget mot terrorismen”. Detta krig startade med att Afghanistan började flygbombas av amerikanska stridskrafter den 7 oktober 2001, mindre än fyra veckor efter terrordåden i USA, och fortsatte i nästa vända med storskaliga angrepp på Irak den 20 mars 2003, officiellt för att avväpna Saddam Hussein och förstöra hans (icke-existerande) massförintelsevapen.

Irak bekrigades i åtta långa år och Afghanistan än i dag. Dödsoffren har varit miljontals, och flyktingströmmarna tycks outsinliga. Utomrättsliga drönaravrättningar, tortyr, massövervakning hos oss i väst och mycket annat har följt i ”antiterrorkrigets” kölvatten. Islamiska Statens – eller Daeshs – inmarsch på scenen hör dit. IS formerades under Irakkrigets slutskede och består av element från Saddams säkerhetstjänst och officersstab, personer som i sin tur ingått partnerskap med Abu Bakr al-Bagdhadis heliga krigare. Rekryter ifrån hela Europa välkomnas i de stridande förbanden och avkrävs inte stort mera än tro på Allah och på hans profet – vilket i detta konkreta fall innebär att den enskilde har att bekänna sig till en viss perverterad variant av sunnitisk islam.

Enligt Global terrorism database uppgick antalet terrorattacker år 2000 – året före Elfte september – till i runda tal 1.800. Halvtannat decennium senare, år 2014, bokfördes hela 17.000 sådana attacker, d v s i det närmaste tio gånger så många. Det betyder att kriget MOT terrorismen i realiteten har visat sig vara ett krig FÖR terrorismen och dess fortsatta utbredning.

Ja, ett inferno av världshistoriska mått har blivit resultatet av det korståg som George W Bush startade för cirka femton år sedan. De Nato-ledda bombningarna av Libyen 2011, har bara gjort ont värre och lett till än stridare flyktingströmmar och till att än fler jihadister kunnat rekryteras.

Jag påstår inte något så enfaldigt som att Bush-administrationens USA uppvisade slående likheter med 1933 års Nazityskland eller ens att Elfte september-attacken spelade den sittande presidenten i händerna (även om man nog skulle kunna argumentera för att just detta var fallet). Vad jag vill ha sagt är i praktiken ganska odramatiskt, nämligen att ”kriget mot terrorismen” på alla sätt framstår som ett oerhört misslyckande och att det inte borde innebära några egentliga problem att ta avstånd från detta oavlåtligt pågående krig. Efter terroristdåden i Paris den 13 november lät Frankrikes Hollande exakt som Bush gjorde direkt efter attackerna på World Trade Center.

Det var illavarslande. Terror kan ju inte bombas bort, lika lite som demokrati kan bombas fram.

Jag vet inte vad man kan göra, men en sak tror jag mig veta: att Sverige till intet pris bör gå med i Nato. Att slå vakt om en oavhängig och självständig svensk utrikespolitik är i dag, föreställer jag mig, viktigare än någonsin.

... är läst 240 gånger!

  7 kommentarer for “Kriget mot terrorismen och dess konsekvenser

  1. Anders Persson skriver:

    Jag har i åratal efter 11 september gått och tänkt att jag borde “göra något” med den historiska parallellen till riksdagshusbranden 1933, i synnerhet den sista tiden när jag blivit gästbloggare hos lindelof.nu. Men Mats Parner har nu förekommit mig och skrivit en långt bättre betraktelse än jag kunnat göra. Sprid den!

    Min enda kommentar är några aktuella klipp. Jag vet att många som följer denna sajt inte har så mycket till övers för Herman Lindqvist. Jag har alltid tyckt han blivit orättvist behandlad av de “intellektuella”. Han Herman har nu på sistone, som den ende kanske, pekat på vad som håller på att ske i Polen där man verkar ha valt en van der Lubbe till statschef och konsekvensernas har inte låtit vänta på sig som nu att Polen vill “låna” USA:s atombomber

    Är det sådana Nato-kompisar vi vill ha?

  2. Leif Strandberg skriver:

    Farsan tyckte om att recitera en ramsa han mindes från sin ungdom: Hitler var en fuler gubbe – det var han som lura Lubbe.

  3. Herman Nilsén skriver:

    Vad gäller slutet på Weimarrepubliken ska man hålla i minnet att författningen medgav en presidialdiktatur och att undantagslagarna övertogs av BRD, vilket visades inte minst genom Jörn Svenssons “Vägen till fjärde riket” 1962 (då och i ett par årtionden till var det fortfarande aktuellt med övervintrande “ewiggestrige” ex-nazister som skulle komma tillbaka). Den tyska författningsdomstolen är ett oerhört strängt och starkt organ.

    Bo Cavefors har bl.a. intervjuats i samband kring detta (han gav ut RAF:s texter på både sitt eget svenska och sitt schweiziska förlag – Många turer senare slutade det svenska bolaget i konkurs där myndigheterna ingrep)

  4. Bo Persson skriver:

    Här i Europa har ju amerikanarna efter Kalla kriget varit ganska bra på att ta över den tidigare ryska intressesfären. I Mellanöstern har det gått sämre. Det har mest blivit destabilisering. Men är inte det ur ett amerikanskt perspektiv bättre än att ryssarna i regionen utvidgar sin intressesfär. Och nu när denna destabilisering fortplantar sig till Europa – flyktingströmmarna! – har väl amerikanarna inget att förlora på det heller.

    Det minsta amerikanarna i sammanhanget vill är ju att Europa bestämmer sig för att på nytt stå på egna ben. Och den dagen kommer ju en destabilisering att skjuta längre in i framtiden.

  5. Bengt Svensson skriver:

    Jag läste Anders P:s länk om att Polen ville “låna” amerikanska kärnvapen. Jag är inte den förste att påpeka att det skulle vara ett flagrant brott mot icke-spridningsavtalet från 1970, som båda länderna undertecknat. Jag har läst avtalet på svenska, men typiskt nog hittar jag det inte på nätet.

    Men här finns det på engelska:

    ARTICLE I
    Each nuclear-weapon State Party to the Treaty undertakes not to transfer to any recipient whatsoever nuclear weapons or other nuclear explosive devices or control over such weapons or explosive devices directly, or indirectly; …

    ARTICLE II
    Each non-nuclear-weapon State Party to the Treaty undertakes not to receive the transfer from any transferor whatsoever of nuclear weapons or other nuclear explosive devices or of control over such weapons or explosive devices directly, or indirectly; …

  6. Anders Persson skriver:

    Den brittiske vänsterintriktade labourledaren Jeremy Corbyn har inte förlorat på att ha intagit den kontroversiella ståndpunkten att brittiskt flyg INTE skulle bomba i Syrien. Hans fortsatta politiska karriär kommer att bli intressant att följa mot bakgrund av att han framställts som en “brittisk Juholt”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.