Christer Bergström har skrivit den i många avseenden tungt vägande boken Operation Barbarossa – Världshistoriens största fältslag. Trehundratjugofyra tättskrivna sidor i stort format, med liten stilstorlek, borgar för att här ryms mycket av all den kunskap Bergström samlat på sig genom ett mångårigt forskningsarbete.

Det är en faktaspäckad bok med mycket ny information då Bergström har fått möjlighet att gå igenom de ryska arkiven liksom tidigare de tyska. Båda mycket omfattande och detaljerade. Samma sak kan sägas om Bergströms bok. Den är verkligen mycket omfattande och detaljerad och jag tvekade först mellan att bara skumma den eller noggrant läsa hela texten.
Jag valde att läsa hela texten som är späckad med detaljerade uppgifter om militära enheter, namn på befälhavare, antal stridsvagnar och flygplan av olika typer, antal insatta soldater, stupade, krigsfångar och så vidare. Jag upplever att jag valde rätt läsart, för den noggranna läsningen fick mig att uppleva den jättelika omfattningen av denna militära kampanj som pågick från den 22 juni 1941 till den första veckan i december samma år, då de tyska trupperna slutligen hejdades i Moskvas utkanter och började drivas tillbaka.
Händelseförloppet kring starten av kampanjen är i sig märkligt, då Stalin delgivits uppgifter från spionen Richard Sorge. Först om att ”Tyskland kommer att inleda krig mot Sovjetunionen i mitten av juni 1941” och strax därefter om att anfallet skulle inledas den 20-22 juni. Rapporter kom också från en agent i Warszawa om att tyska förband rörde sig oupphörligt genom staden österut och ryska gränsförband kunde med egna ögon se trupptransporter och stora mängder pontoner och uppblåsbara båtar på flodstränderna.
Men Stalin vägrade att ta uppgifterna på allvar, menade att det enbart var ”provokationer” och förbjöd att förbanden skulle sättas i beredskap. Detta, tillsammans med Tysklands noggranna förberedelser, blev katastrofalt för Sovjets del. Redan innan huvudanfallet startade skickades grupper klädda i sovjetiska uniformer över gränsen för att spränga broar, järnvägar, telefonförbindelser och andra strategiska mål.
När huvudanfallet kom utbröt kaos i det oorganiserade sovjetiska försvaret och det mesta rasade samman. Medan de tyska trupperna i norr avancerade till utkanten av Leningrad, i söder till Ukraina och Krim och däremellan till Moskvas utkanter hade det hela karaktären av ett kostsamt försvarskrig med mycket stora sovjetiska förluster.
Till skillnad från första världskriget var det ett rörligt krig där flyg och stridsvagnar spelade huvudrollen. För Sovjets del blev det en viktig uppgift att rädda sin industri bort från angriparna och där spelade evakueringen av östra Ukraina med staden Charkov en huvudroll. Den statliga planeringskommisionen GOSPLAN lyckades mellan juli och september frakta 1,5 miljoner vagnslaster österut på järnvägsnätet och bygga upp industrierna igen utom räckhåll för angriparnas flyg.
Leningrads öde att bli fullständigt kringränt och isolerat var en konsekvens av blixtkriget och där spelade Finland en skymflig roll som allierad med Tyskland. Bergström ägnar ett helt kapitel åt detta och visar att Finland redan den 3 juni kom överens med Tyskland om sitt deltagande i operation Barbarossa. Man skulle dels stödja tyska trupper från det ockuperade Norge i deras anfall mot den isfria hamnen Murmansk och Kirovjärnvägen. Dels under ledning av Gustaf Mannerheim gå till anfall i riktning mot Ladoga och Karelen för att isolera Leningrad.
Bokens ganska korta sista kapitel ägnar Bergström åt vad han kallar förintelsekriget. Det kapitlet rekommenderar jag alla att läsa noggrant. Bergströms slutsats är att medan tyskarna begick krigsförbrytelser på flera platser i väst så var kriget i öster ett rent förintelsekrig. Det gällde såväl behandlingen av krigsfångar som civilpersoner och bland de senare givetvis den judiska delen av befolkningen. Av 5,8 miljoner sovjetiska krigsfångar i tyska läger dog 58% medan motsvarande siffra för 231 000 britter och amerikaner i tyska läger är 3,6%. Minst 2,5 miljoner av den judiska befolkningen i Sovjet likviderades av tyskarna. Med aktiv hjälp av högerextrema organisationer i de baltiska staterna och Ukraina vars ledare i dag hyllas som hjältar.
Mot alla odds lyckades Sovjet hejda operation Barbarossa strax utanför Moskva och även inleda en kraftig motoffensiv. Men mycket återstod ännu av kriget. Bland annat den viktiga kampen om Stalingrad och det stora pansarslaget vid Kursk. En lärdom borde alla kunna dra av detta. Antingen man heter Karl XII, Napoleon, Hitler eller Hillary är det mycket oklokt att försöka sig på ett erövringskrig mot Ryssland.
Nazitysklands politik i öster gick tillbaka till Alltyska förbundet och liknande rörelser på hög nivå i Kejsartyskland. Ryssland skulle koloniseras på samma sätt som Afrika och Asien. Befolkningen skulle antingen drivas bortom Ural eller göras livegna. Från det land jag känner bäst, Estland, vet vi att hade Hitler vunnit hade hälften av befolkningen deporterats österut, återstoden tvångsförtyskats. Detsamma gäller nog övriga Baltiska stater, Vitryssland o s v.
De ukrainare som hyllar Stefan Bandera och andra ukrainska fascister för att de var anti-ryska och/eller anti-kommunistiska, menar att i händelse av en tysk seger hade Bandera vänt sina vapen emot tyskarna. Det är nog sant, eftersom motsättningarna mellan nazister och fascister kunde vara mycket antagonistiska. Bandera och hans gäng hade dock varit lika chanslösa emot de tyska nazisterna som de sedan var emot sovjetkommunisterna – trots att de i det senare fallet fick stöd av väst. Hade Hitler segrat hade sådant västligt stöd inte funnits att få.
Henrik Linde har rätt i att inte ens Hillary Clinton, vis av 300 års erfarenhet, har lust att invadera Ryssland. Men en ”färgrevolution” av en eller annan typ kanske skulle fungera. Det eftersträvansvärda idealet är ju de kaotiska jeltsinåren 1992-99…
HenrikL!
Om du vill se en rysk film som skildrar tiden precis innan Barbarossa så
kan jag rekommendera ”Spionen” från 2012. Den visades på Filmhuset i Stockholm i samband med den ryska filmfestivalen 2013.
Historiskt korrekt? Nej!. Underhållande och humoristisk? Ja!
Finns på Youtube, otextad (jag ägnade bara några minuter att leta, det kanske går att hitta en textad version.
Boken är i stort sett bra och författaren har lagt ner ett otroligt jobb. Det han skriver på s. 24 borde alla som sysslar med historia ta till sig: ”Att blanda in politik och sina egna politiska preferenser i historieskrivningen leder alltid vilse. Men det ska också hållas i minnet att det mänskliga psyket får oss att uppfatta allt utifrån våra egna föreställningar. Det krävs en medvetenhet om detta förhållande för att kunna ta in nya fakta.”
Problemet är bara att Bergström bara delvis lyckas leva upp till det. Hans politiska ”bias” skiner igenom ibland. Lika saklig och kunnig som han är i beskrivningen av det militära förloppet, lika enögd är han då det gäller det politiska. Han är en inbiten Trotskij-fantast och det framgår väldigt tydligt på sina håll.
Ska man säga något positivt är att han är mindre ”anti-Stalin” än vad de flesta andra av hans åsiktsfränder är. Samtidigt punkterar han en hel del myter som finns gällande krigsutbrottet 1941.
Sammantaget är boken läsvärd och den bästa som finns på svenska i ämnet, men betyget dras ner av hans ”bias” beskrivet ovan.
Gunilla Breskys film ”Natthäxorna”, i versionen ”Night Witches” med engelska undertexter, kan ses här.
Tryck på knappen ”Spela upp allt” så kommer de sex tiominutersavsnitten i en följd.
Vi har i alla tider hört hur stygg Stalin var som behandlade återvändande sovjetiska krigsfångar som potentiella spioner. En nyutkommen bok Spionskolan får oss att tänka om.
Finlands position är intressant sett i dagens perspektiv. Hur motsättningen mellan Bandera och Hitler skulle komma att utvecklas om Hitler hade vunnit kan man spekulera. Att Bandera lever i Ukrainska kretsar kring Zelenskij är i alla fall faktum. Hitler är väl inte så många som har som idol idag… kanske. Men han förekommer flitigt i TV.