elastolin
Elastolinsoldater från tyska företaget Hausser i Ludwigsburg.

Jag var nio år när andra världskriget tog slut och har därför inte många minnen av krigsåren. Bara bleka minnesbilder av kartor i dagstidningen med markering av var trupperna stod mot varandra. Och av de leksakssoldater som var populära vid den här tiden. Välgjorda i en slags gjutmassa och detaljerat och verklighetstroget målade. Det var tyska soldater. Tillverkade av företaget Hausser i Ludwigsburg. Men jag hade lekkamrater som också hade deras engelska soldater. Som julklappsbok varje år ville jag ha, och fick, den senaste Biggles-boken. Med alltid lika förträffliga engelsmän och otäcka tyskar.

De böckerna gjorde mig intresserad av militärflygplan och jag började bygga modeller i skala 1:100. Tidningarna Flyg och Populär-Mekanik slogs ihop till Teknikens Värld år 1948 och jag var prenumerant från första numret. Där fanns Björn Karlströms ritningar på andra världskrigets flygplan och hos Wentzels på Apelbergsgatan kunde man köpa byggsatser. Skivor av balsaträ med påtryckt markering av den kontur som skulle skäras eller sågas ut. Sedan limmades flygkroppens bitar samman och gavs den rätta rundade formen. Kompletterades med övriga delar och målades med rätta färger från oumbärliga Wentzels. Som också sålde de nödvändiga nationalitetsbeteckningarna och andra symboler.

Det blev modeller av svenska B17 och J22, brittiska Spitfire och Hurricane, tyska Messerschmitt och Focke-Wulf, amerikanska Mustang och många fler. Sedan låg flygplansintresset mer eller mindre i träda till år 2002 då jag såg en artikel i Strängnäs Tidning om Eskilstunabon och läraren Christer Bergström. Och blev medveten om att i grannstaden bor en världskänd expert på flygkrigen i Europa under andra världskriget.

Artikeln hade rubriken ”På östfronten mycket nytt” och började med att berätta om att den då fjortonårige Christer Bergström år 1972 träffat en tysk krigsflygare från andra världskriget. Han hade själv sökt upp flygaren för att få en ögonvittnesskildring och det har blivit många intervjuer med både tyska och ryska flygare sedan dess. Liksom ett stort antal böcker. Black cross/Red star heter en bokserie om flygkriget som Bergström nu nyutger på sitt eget Vaktel förlag.

Bergströms böcker om flygets roll i Europa under andra världskriget fanns utgivna på olika språk av förlag i olika länder och jag valde att köpa boken JAGDWAFFE – The war in Russia November 1942 – December 1943. Kanske därför att Bergström i intervjun nämnde att vid Stalingrad förlorade Tyskland och Sovjet sammanlagt 100 000 flygplan mellan 1941 och 1945. Att jämföra med att 3 000 flygplan sköts ner under det fyra månader långa slaget om Storbritannien.

I min upplaga är bildmaterialet från tyska källor men i den nyutgivning som nu pågår finns lika mycket material från ryska källor som släpptes fria när Sovjetunionen upplöstes. Just det faktum att böckerna nu lägger samma vikt vid båda sidornas historia har rönt stor uppmärksamhet.

Dokumentationen är detaljrik och man får t ex läsa att det mycket framgångsrika jaktplanet Messerschmitt 109 hade flera nackdelar. Landningsställen var alltför svaga med hjulen för nära varandra vilket fick planen att krascha på de primitiva flygfälten på östfronten. Motorn var vätskekyld och en enda träff av en gevärskula kunde tvinga ned planet. Beväpningen var alltför svag när de ryska planen försågs med pansarskydd.

Hösten 1942 började Focke-Wulf 190 levereras till östfronten. Den hade bredare mellan landningshjulen och en luftkylt motor som inte var så känslig för träffar. Piloterna upplevde till och med motorn som ett skydd så att de rakt bakifrån vågade angripa sovjetiska plan med akterskytt. Till detta kom en avsevärt kraftigare beväpning.

När jag läste boken reagerade jag först och främst på vilken oerhört omfattning flygkriget hade på östfronten och de mycket stora förlusterna av flygplan på den sovjetiska sidan. Vilket kan exemplifieras med att det främsta tyska flygaresset sköt ner trehundrafemtiotvå sovjetiska flygplan.

Men styrkeförhållandena skulle så småningom ändras och Bergström nämner också de kvinnliga sovjetiska flygarnas insatser. Det finns många historier om hur de hånades och motarbetades. De fick sämre flygplan, gamla dubbeldäckare som byggts om till bombplan. De flög sina uppdrag nattetid över de tyska styrkornas positioner där de kallades Natthäxorna. Ett uttryck för både respekt och fruktan.

År 2006 gav Christer Bergström ut boken Andra världskriget så alla förstår på Hjalmarson & Högberg förlag. En bok som på ett enkelt och informativt sätt beskriver händelserna på alla fronter under kriget. En alldeles utmärkt bok för den som snabbt vill läsa in sig på kriget och den kommer nu i ny utökad upplaga på Vaktel förlag.

I år har Christer Bergström också gett ut Operation Barbarossa – Världshistoriens största fälttåg på sitt eget Vaktel förlag. Den kommer jag att berätta om i mitt nästa inlägg.

 

Föregående artikelVad fan håller Jan Myrdal på med?
Nästa artikelLars Gustafssons sista diktsamling
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

2 KOMMENTARER

  1. Siffran på nedskjutna plan på östfronten, 100.000 plan på 4 år låter märklig. Det innebär att 25.000 plan per år eller drygt 2000 plan per månad skulle ha gått år. Hade verkligen de båda länderna en sådan produktionskapacitet?

    Om dessutom 50% av piloterna gick åt (jag vet inte sannolikheten på att en pilot lyckades rädda sig under kriget) så måste det ha varit svårt att hinna utbilda nya. Om Tyskland hade den produktionskapaciteten är det svårt att förstå att de förlorade ”slaget om Storbritannien”. Jag hoppas att du kan utveckla och verifiera de här uppgifterna.

  2. Det är inte lätt att ta till sig vilka oerhörda industriresurser som satsades på kriget på östfronten.

    Christer Bergström ger i sin bok Andra världskriget så alla förstår följande siffror på tillverkningen av militära flygplan mellan år 1941 och 1945:

    Tyskland 100 206 st
    Sovjetunionen 137 271 st

    Han nämner också den höga kvaliteten på den tyska pilotutbildningen men att de nya sovjetiska piloter som sattes in vid Stalingrad knappt hade hunnit lära sig att starta och landa.

    Lennart Samuelsson uppger i boken Tankograd, SNS förlag 2007, att Sovjet 1941-1945 tillverkade 97 700 strids- och kanonvagnar medan Tyskland under hela kriget tillverkade 65 100 stridsvagnar.

    Under ”slaget om Storbritannien” förlorade båda sidor lika många flygplan. Att Tyskland upphörde med sina attacker berodde på att deras resurser behövdes på andra håll. Från juni 1941 främst på östfronten där det så småningom skulle avgöras vilken sida som skulle vinna kriget.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.