Krigsbrotten i Indokina måste granskas!

Ostraffad krigsförbrytare

När nu två höga tidigare ledare för de Röda Khmererna (Khmer Rouge) i Kambodja dömts för folkmord och brott mot mänskligheten under Pol Pot-åren 1975-79 finns det anledning att granska Indokinakrigen i ett bredare sammanhang och inte minst varför andra – och större – förbrytare riskerar att gå ur tiden utan att någonsin ha behövt stå till svars för sina brott.

Kambodja var före 1970 ett fattigt men relativt välfungerande jordbrukssamhälle under prins Sihanouk. En av de nu dömda, Khieu Samphan, var en av landets mest populära politiker och hade doktorerat i Frankrike på en avhandling om kambodjansk jordreform. Men allt reformarbete fick ett abrupt slut med USA:s invasion av landet 1970 – som ett led i det redan pågående kriget i grannlandet Vietnam – och installerandet av Lon Nol som militärdiktator.

Kambodjas opposition gick under jorden, formade motståndsrörelsen FUNK och sedermera den kungliga exilregeringen GRUNK. Vid krigsslutet 1975, när USA tvingats ut ur såväl Kambodja som Vietnam, var Kambodja ett förött land. Landsbygden var sönderbombad, ½-1 miljon människor hade mist livet under bombningarna och runt ½ miljon flyktingar som drivits in i huvudstaden Phnom Penh stod nu helt utan försörjning. Läget var desperat – liksom möjligen beslutet från den nya Khmer Rouge-regimen att till varje pris få ut folk på landsbygden för att åter odla upp jorden.

Uppenbart begicks svåra brott under denna ”nystart”. Mest väldokumenterat är tortyren och avrättningarna i Tuol Sleng-fängelset i Phnom Penh. Men i övrigt finns ganska bristfällig dokumentation om vad som verkligen hände åren 1975–79, hur mycket av dödandet som var medvetet och hur många människor som egentligen gick under av fattigdom, svält och sjukdomar till följd av kriget, odetonerade bomber och nya krigshandlingar (som Vietnams invasion 1979) och omvärldens likgiltighet för lidandet. Den som besökte ”Forum för levande historia”:s utställning ”Middag med Pol Pot” i Stockholm 2009, kunde slås av dels hur oerhört nedtonad och perifer roll kriget som föregick Pol Pot-tiden tilldelats, dels hur undermålig och tvetydig den fotodokumentation som presenterades – förutom vad gäller Tuol Sleng – var. Förhoppningsvis innehåller domarna mot de nu dömda Khmer-ledarna mer och tydligare dokumentation – och förhoppningsvis kommer den också att bli mer allmänt tillgänglig.

Det är möjligt att ett visst mått av rättvisa nu skipats i Kambodja. Men den stora tragedin är att det aldrig hållits någon rättegång eller krigsförbrytartribunal om krigen och övergreppen som helhet. Ingen amerikan, mer än någon obetydlig underlöjtnant, har någonsin dömts för några brott. Således finns inga ansvariga för de förödande B52-bombningarna av civila mål, risfält, städer och byar, dammar, sjukhus, folkfördrivningarna, koncentrationslägren, ”tigerburarna” på Con Son, användandet av växtgifter som ”Agent orange”, massakrer som i Song My (My Lai), 40.000 mördade under ”Operation Phoenix”. Morden på uppemot 4 miljoner människor saknar förövare! Det har tagit årtionden för Vietnam, Laos och Kambodja att återhämta sig. Människor dör fortfarande av odetonerade minor och av cancer och missbildningar orsakade av giftbombningarna. Inget krigsskadestånd har utbetalats.

Många av de ansvariga har gått ur tiden. Men av de sannolikt mest skyldiga, dåvarande utrikesministern och säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger, lever fortfarande och kunde höras. Intresset för detta är dock obefintligt. Inga politiker i vare sig USA eller här hemma har – till skillnad från i fallen Armenien, Rwanda eller Jugoslavien – engagerat sig i frågan om folkrättsbrott i Indokina. Svenska Amnesty, som nu hyllar domarna i Kambodja, har flera gånger avslagit motioner jag som medlem lagt i frågan. Inga av folkmordens apologeter i vårt land har ställts till svars för sina ställningstaganden, inga krav på att ”göra upp med sin historia” har rests. Fyrtio år efter krigen går det tvärtom att läsa på ledarsidan i en stor svensk morgontidning att man – à propå utvecklingen i Afghanistan – ”inte gjorde jobbet färdigt” i Indokina.

Den ena handen tvättar den andra, och det överenskomna tigandet är kompakt. I avsaknad av vittnesmål och domar glider krigen och övergreppen i Indokina långsamt in i historiens skuggor för att sedan, i omskriven och friserad form, tas fram när det gäller att motivera nya av väst planerade folkmord och brott mot mänskligheten runt om i världen.

  3 kommentarer for “Krigsbrotten i Indokina måste granskas!

  1. Leif Stålhammer
    2018-11-22 kl. 0:16

    Gunnar Olofssons inlägg är mycket starkt och påminner oss om de verkliga krigsförbrytarna. Tyvärr kommer krigsförbrytaren nummer 1 (ETT) i vår tid, Henry Kissinger med 99,99% säkerhet inte behöva möta varken besvärande frågor eller någon form av straff under den tid han har kvar. Så ser världen ut 2018.

    Lägg därtill hans installation av fascisten Pinochet i Chile. Svårslagen meritlista. Om det funnes en Gud som skipade rättvisa skulle jag skicka henom Kissinger.

    PS Kan inte nån amerikansk konsultfirma ta över våra regeringsbestyr? Hill and Knowlton, eller vad de heter, som har hjälpt oss förut… tror inte man skulle märka nån större skillnad.

  2. Anders Åberg
    2018-11-22 kl. 16:15

    Mycket nyttig påminnelse i dessa dagar när sossarna smyger in oss i Nato och överhetskontrollerade media håller käft om USA…s massmördande.

    Skall man tro på media så är det faktum att folket på Krim fick sin vilja igenom värre än att USA:s mord på 20 miljoner människor sedan WW2.

  3. Tord Lundgren
    2018-11-22 kl. 20:54

    Gunnar Olofsson ger en riktig bild av vad som tilldrog sig i Kampuchea på 1970-talet. USAs flygbombningar över Kampucheas landsbygd var något av det värsta som världen upplevt. Bombningarna utgick från huvudstaden Phnom Penh. Vilka hat- och hämndkänslor hos landsortsbefolkningen skapade inte USA den tiden! När gerillan intog Phnom Penh fanns åtskilliga quislingar att ta hand om. Jag menar att USA med sina grymheter bidrog till att den kambodjanska gerillan utvecklades som den gjorde. – Glöm heller inte att USA en tid kring 1979 stödde Pol Pot-gerillan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.