I den nyutkomna romanen Skuggas ger Ann-Luise Bertell ytterligare ett perspektiv i krigshistorian – den otillåtna och tabubelagda kärleken mellan finländska kvinnor på hemmafronten och sovjetiska krigsfångar. Två sovjetiska krigsfångar (längst till höger på bilden ovan) hjälper till med höarbetet på en gård i Klövskog under fortsättningskriget. Den förbjudna relationen mellan sovjetiska krigsfångar och finländska kvinnor under fortsättningskrigets dagar har mig veterligen inte skildrats i den finlandssvenska litteraturen tidigare
Under krigsåren var det ont om arbetskraft för det civila samhället i Finland. Därför instiftades ett system med arbetsplikt för alla som ansågs kunna arbeta. Som framgår av min artikel användes även krigsfångar som arbetskraft.
En släkting till artikelförfattaren tjänstgjorde under kriget vid ett fångläger för ryska soldater i Somero några mil utanför Helsingfors. Ibland uppstod vänskapliga relationer mellan fångarna och deras väktare. De mest pålitliga av fångarna användes också i skördearbetet på den finländska landsbygden. De ryska krigsfångarna var också på det klara med att bland dem fanns spioner och att det i Stalins Sovjet betraktades som ett brott att överhuvudtaget bli krigsfånge. Istället skulle man ta sitt liv.
Till en gård i Österbotten kom en krigsfånge från Ukraina. Han var duktig att arbeta och blev omtyckt i familjen. Vid måltiderna diskuterades världshändelserna på en blandad finsk-ryska. En gång kom man in på behovet av att ha en tro på Gud. Krigsfången menade att i Ukraina fanns inget sådant behov. Där hade man Stalin och han var Gud.
Förälskad i fienden
I romanen Skuggas skriver Ann-Luise Bertell om den drygt 40-åriga trebarnsmamman Rut som till sin stora förvåning och förskräckelse förälskar sig huvudstupa i Anton, en sovjetisk krigsfånge som kommer till Ruts hemgård för att hjälpa till med jordbruket och djuren medan Ruts man Verner är vid fronten.
I reglementet stipuleras att man inte får bli för bekant med fången, inte bjuda in honom i huset och alltid låsa om honom till natten. Men sedan Rut sett rakt in i de snällaste ögon hon någonsin skådat kommer hon att bryta mot alla regler i föreskrifterna.
Hon försökte börja med någonting annat, men ”Skuggas” lämnade inte Ann-Luise Bertell. Så hon var tvungen att skriva ut historien, som många berättat åt henne.
Vad händer när Rut Bloms man Verner tvingas ut till fronten och krigsfången Anton börjar hjälpa till på gården? I Skuggas tar Ann-Luise Bertell upp passion och stora livsfrågor i fortsättningskrigets mörker, som har ett annat skimmer i det Österbotten som skildras.
I byn Vassnor utanför Vasa placerades flera pålitliga krigsfångar för att hjälpa till med skörden den sista krigssommaren 1944. Då hade röda armén anfallit på bred front på karelska näset och hotade hela Finland. De finska soldater som hade hemförlovats under fortsättningskrigets lugnare skeden behövdes ånyo vid fronten.
Till en gård i Vassnor kom en krigsfånge vid namn Kazan för att hjälpa till med höbärgningen. Han instruerades vad han skulle arbeta följande dag. När bonden skulle väcka honom nästa morgon var han emellertid försvunnen. Hade Kazan rymt? Dock visade det sig att Kazan var i full gång med skördearbetet. Tydligen var han från landsbygden och kände till hur man arbetade på en lantgård. Det visade sig att Kazan var otroligt arbetsvillig och pålitlig.
Alla krigsfångar som kom till Vassnor sommaren 1944 blev omtyckta av sin ”arbetsgivare”. Bland barnen blev bl a Kazan en stor idol när han lärde dem hur de skulle cykla och även rida på häst utan sadel.
Flera bybor var också inne på att begå brott mot krigslagarna d v s hjälpa krigsfångarna att fly till Sverige. Lämpliga småbåtar hade ställts till förfogande för en överfart till Umeå. Krigsfångarna hade en gruppdiskussion om en eventuell flykt. Alla var på det klara med att kriget snart skulle vara slut och att de skulle återsändas mot okända öden i hemlandet. Krigsfångarna valde dock att tacka nej till erbjudandet om transport med båt till Sverige.
Fortsättningskriget avslutades i september 1944 och Kazan och de andra krigsfångarna i Vassnor tog farväl av sina värdfamiljer och transporterades till hemlandet. Adresser utbyttes men inga kontakter fullföljdes efter kriget.
Återvändande krigsfångar betraktades ofta som potentiella spioner i Stalins Sovjet. Många hamnade i det beryktade lägersystemet Gulag.
Hårda tider skapar såväl vänlighet som hårdhet och från hemlandets krigets lagar. Människor är människor var de än möts och inget kan hindra det! Solskenshistorier finns såklart på hög! Min pappa var på fronten hela kriget. Han pratade aldrig om annat än sin begränsade frontsyn! Något rysshat märkte jag aldrig hos honom. Han förstod såklart att soldater är kommenderade i båda fallen.
Jag hörde en liknande berättelse från goda vänner (med rötter i Malax, Österbotten). Bra att det kommer en bok i ämnet. En sådan bok nyanserar!
Det finns ju även berättelser som visar andra takter. Hur skogsgardister förföljdes och avrättades. Eller, de många sovjetiska krigsfångar som samlades i läger där 19.000 dog av sjukdomar, cirka 1000 avrättades. Sedan finns ju den (lite undanskymda) minnesplatsen och gravvården för tyska soldater utanför Rovaniemi, i Norvajärvi.
Ja, det finns gravar av alla de slag i de finska skogarna.
Så en solskenshistoria (delvis i alla fall) kan behövas så här i Stilla veckan.