Krigshot i dag och krigshotet för 35–40 år sedan

Natten till den 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av styrkor från Warszawapakten. Hos oss i Sverige brännmärktes ockupationen av nästan alla, inte minst av Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna, KFML, som till skillnad från Hermanssons vacklande och notoriskt opålitliga VPK menade sig vara en konsekvent och principfast antiimperialistisk kraft. Där, bland vänsterpartisterna, fanns ju en kvardröjande ryskhet av mindre uppbyggligt slag.

Utspelet kan med förlov sagt beskrivas som kortsynt och tveeggat. I praktiken var KFML och VPK nära besläktade sammanslutningar med ideologisk barlast av mycket likartat slag: hos VPK trodde man in i det sista på existensen av ett ”socialistiskt läger”, låt vara sedan länge skamfilat och komprometterat, med Brezjnevs sovjet-stat i den ledande rollen; i KFML hyllades i stället Mao Zedongs folkrepublik och Josef Stalins vintriga 1930-talsrike.

VPK-arna stod med andra ord för koleran och marxist-leninisterna för blod- och lungpesten, och de sistnämnda alternativen var otvivelaktigt snäppet värre. Moskva-processer, massutrensningar och nackskottsorgier är ingenting att fästa sina framtidsdrömmar vid.

Över huvud taget har mängder av aktivister med uttalade vänstersympatier egenartade relationer till gårdagens och dagens sovjetsamhälle och ryska rike. Låt oss betrakta följande trestegsmodell:

*** Från Oktoberrevolutionen fram till Stalins död 1953 anses Sovjetunionen ha varit ”socialistiskt” med brister och förtjänster i de ungefärliga proportionerna 30–70. Redan det synsättet är förbundet med en verklighetssyn som lindrigt uttryckt ter sig originell i mina ögon – eftersom jag i årtionden har uppfattat socialism som något positivt och eftersträvansvärt.

Sanningen är att Stalin och kompani basade över en renodlad terrorstat.

*** Vid tiden för Nikita Chrusjtjovs makttillträde (plus minus några år) genomdrev nomenklaturan i Sovjet en ”borgerlig kontrarevolution” hette det vidare, något som ledde till att det socialistiska arvet från Stalin-epoken successivt förskingrades. Göteborgs-kommunisten Nils Holmberg (1902–1981) gav uttryck för den åsikten i sina bägge volymer Fredlig kontrarevolution, del 1 och 2 (Oktober, 1974 resp. 1975), där ”statskapitalism och socialimperialism” ansågs ha vunnit insteg i de nya tsarernas rike åren efter Stalin. På sidan 234 i Den onödiga samtiden (PAN original, 1974) – i ett läge då bara del 1 av Nils H:s arbeten kommit ut – skrev Jan Myrdal att Holmbergs bok var ”mycket viktig”.

Men så förhöll det sig inte alls. Holmberg gjorde sig till tolk för en ren s k propagandateori med rötter hos de ledande skikten inom det kinesiska kommunistpartiet, KKP. I en senare fas hävdade Myrdal att Sovjetunionen hade urartat till ”en fascistisk diktatur av Hitlertyp”, och i flera av sina mest orgiastiska ögonblick stämplade han Brezjnevs statsbärande parti som rent ”nazistiskt” – t ex på sidan 18 i boken Kina efter Mao Tsetung – Anteckningar kring uppgörelsen med De Fyra (Ordfront, 1977). Bevisligen är detta uppfattningar på skuggsidan av allt vad sans och vett heter.

Sovjet under Chrusjtjov, Brezjnev, Andropov, Tjernenko (o s v) var såvitt jag begriper en motbjudande statsbildning, men förtrycket och förföljelserna var trots allt avsevärt mindre än under Stalin-eran.

*** Dagens kleptokratiska och oligarkstyrda Ryssland, där staten och kapitalet nästan bokstavligen sitter i samma båt, ses som en i allt väsentligt positiv kraft av den Putin-vänster som utkristalliserats i Sverige de senaste åren. Dess företrädare är i regel inte bara Rysslands vänner; de hyllar också Stalin-tiden och sluter upp bakom den sällsamma föreställningen om en ”borgerlig kontrarevolution” under Nikita Chrusjtjovs styre – alltihop lika befängt enligt mitt sätt att se.

Ja, denna samlade världsbild är helt enkelt så osammanhängande och motsägelsefull som tänkas kan.

Från senare halvan av 1970-talet och i ytterligare sex-sju år poängterade Myrdal att hotet om ett nytt världskrig var överhängande och mer än så. På sidan 327 i Ordets makt och vanmakt – Mitt skrivande liv (Pirat, 2009) fäster Jan Guillou vår uppmärksamhet på det här fenomenet med dessa rader:

… Jan Myrdal var vid den här tiden närmast besatt av tanken på att Sovjetunionen förberedde ett all-omfattande militärt angrepp på Västeuropa [och] menade att Nato numera var vår vän, eftersom Sovjetunionen snart skulle anfalla oss alla.

Guillous minnesbilder överensstämmer fullt ut med mina egna. Den som händelsevis tvivlade på JM:s alarmistiska och konspirativa synsätt uppmanade han att ”resa Europa runt och titta på uppmarschen och de kommande slagfälten” – som det med icke obetydlig arrogans heter på sidan 22 i boken Tyska frågor (Oktober, 1976). Jag står gärna till tjänst med ytterligare ett hundratal citat av snarlik karaktär, om flera belägg önskas.

Längst gick Myrdal, när han i skriftställningen ”Bomben och folket” (FiB/K, nr 19/77) försökte göra troligt att IB-affären skadat vårt svenska försvar, gagnat Sovjetunionens krigsansträngningar och i själva verket planterats i FiB/K – ja, i FiB/K… – av Palmes pojkar med Pierre Schori i nyckelrollen och med Guillou som Palmes agent, allt i syfte att närma Sverige till Sovjetunionen. Palme beskylldes som vi minns för att vara Kremls handgångne man vid den här tiden – och detta inte uteslutande i Svenska Dagbladet.

När Myrdal trycker på gaspedalen, vill det oftast bära iväg. Jag kan uppskatta honom som skönlitterär författare, men som politisk kommentator och analytiker tillför han med sin nationalbolsjevikiska och maoistiska grundsyn platt intet i dagens värld.

Vad det nuvarande världsläget beträffar, så är jag av den föga sensationella meningen att det är klart oroväckande. Till den åsikten har jag nått fram utan att bry mig om vad Myrdal yppade i ämnet under sitt illustra besök i Moldavien helt nyligen – men också utan att spekulera i var huvudmotsättningen i dagens värld kan tänkas gå. Det finns ju alltid en möjlighet att göra egna analyser. Jag vet att USA och Nato militärt sett är överlägsna alla andra, och jag är väl medveten om att Förenta Staternas ledande kretsar har radat upp det ena uppenbara folkrättsbrottet efter det andra de senaste decennierna. På samma gång är jag övertygad om att världens imperialistmakter är fler än en enda och att detsamma gäller antalet tänkbara aggressorer. Man bör undvika att yttra sig tvärsäkert om framtiden. I den mån vi kan lära något av Myrdals utdragna 1970- och 80-talskampanjer mot ”den fascistiska diktaturen av Hitlertyp”, så är det väl just detta – att i varje fall som omväxling hålla tand för tunga och att inte låta känslorna ta överhanden.

Det är klokt att inte förväxla tro med vetande.

När det sist och slutligen gäller denna blogg – www.lindelof.nu – så konstaterar jag precis som många andra att den är ambitiös, uppslagsrik, ovanligt väl skött och föredömligt redigerad. Att medarbeta är visserligen krävande men samtidigt ett nöje. Problemen är emellertid obestridliga. De handlar främst om ideologisk och genusmässig likriktning, där det ena säkert hänger samman med det andra. Strider med 1970-talsstuk tycks utspelas på nytt och argumenten, eller snarare bristen på sådana, är lätta att känna igen från anno dazumal. Här existerar förvisso en smärtgräns.

Om jag en dag upptäcker att www.lindelof.nu har blivit en del av den ryska propagandan eller att den ideologiska egenrättfärdigheten är alltför skärande, så lyfter jag på hatten, tackar artigt för kaffet och tar min Mats ur bloggskolan. Där är vi inte ännu. Frågan är om vi är på väg dithän.

 


Redaktionell kommentar:
Om denna blogg skulle vara på väg mot något som kan liknas vid en plattform för ”rysk propaganda” vore det katastrof för bloggens och min trovärdighet. Att däremot diskutera Rysslands och Vladimir Putins politik på ett friare och öppnare sätt än vad som är brukligt i dagens svenska medier, ser jag som en hederssak.

Att debattörer och medier kan slänga ur sig anklagelser mot personer om att vara Rysslandsagenter, utan andra bevis än att det föreligger oenighet om svensk säkerhetspolitik, är minst sagt oroande. Fri debatt är inte samma sak som fake news.

Knut Lindelöf (redaktör och ansv. utgivare)

  16 kommentarer for “Krigshot i dag och krigshotet för 35–40 år sedan

  1. Arne Nilsson
    2018-01-06 kl. 9:46

    Knut L!
    Om du är intresserad av att din blogg skall utvecklas och breddas måste du inse att leninism, trotskism och stalinism mm inte har något med demokrati och socialism att göra. Av detta följer att Ryssland/Sovjetunionen efter 1917, de östeuropeisk så kallade folkdemokratierna efter andra världskriget och Kina efter 1949 aldrig har haft något med socialism att göra. För att du skall komma vidare behöver du finna en hållbar uppfattning om vad som är socialism. Detta betyder inte att din blogg skall/behöver vara socialistisk. Vad som däremot krävs är en förståelse för hur olika imperialistiska makter agerar och hur man bör ställa sig i motsättningarna mellan imperialistiska makter.

  2. Knut Lindelöf
    2018-01-06 kl. 10:29

    Arne Nilsson!
    ”en hållbar uppfattning om vad som är socialism”, jo jag tackar.

  3. Anders Persson
    2018-01-06 kl. 10:34

    ”…från senare halvan av 1970-talet och i ytterligare sex-sju år poängterade Myrdal att hotet om ett nytt världskrig var överhängande och mer än så.” Är det inte en allmän uppfattning idag, och sedan länge, att åren 1979-83 var bland de ”hetaste”, eller kanske snarare ”kallaste” under det ”kalla kriget”?

    Myrdals och andras insats under den här tiden var att spräcka den förledande myten om ”avspänning”. På den tiden ville den svenska borgerligheten hålla sig väl med Sovjetunionen så exilestniska skribenter som Andres Küng fick vända sig till Oktoberförlaget och Ulo Ignats till Ordfront för att få ut sina böcker.

    Och just Mats P ville försvåra solidaritetsarbetet med det ockuperade Tjeckoslovakien. Det var lätt att kritisera Stalin, för han var död, svårare med Brezjnev.

  4. Arne Nilsson
    2018-01-06 kl. 11:57

    Knut L!
    Om du anser att kapitalism och imperialism är förfärliga ekonomiska och politiska system som av och till leder till större och mindre krig så borde slutsatsen vara att man är beredd att beskriva ett alternativ till detta system.

  5. Hans Andersson
    2018-01-06 kl. 13:13

    Knut Lindelöf har arbetat aktivt politiskt i minst 30-35 år och har redan en gedigen uppfattning, om hur han själv ser på socialismen, ur många lika perspektiv dessutom.

    Påståendet att denna blogg är på väg mot att bli en plattform för ”rysk propaganda” är rent nonsens. Säg inte att vi har fått en egen Russiagate som i USA. Häpnadsväckande!

  6. Mats Parner
    2018-01-06 kl. 14:45

    Anders P!
    Om Myrdals avsikt var att spräcka ”den förledande myten om ‘avspänning'” under åren 1979-83, så måste det rimligen ha funnits långt bättre metoder än att stämpla Sovjetunionen som en ”fascistisk diktatur av Hitlertyp” eller att – 1977 – karakterisera Palme och ledande socialdemokrater som Kremls handgångne män. Du borde läsa min artikel som ett sammanhållet helt. Det finns ju andra handlingsalternativ här i världen än att omedelbart kasta sig över tangentbordet för att ”slå ner en gemen revisionistisk attack” (som Nils Holmberg skulle ha sagt). T ex är det ofta klokt, som jag påpekade, att hålla tand för tunga, åtminstone som omväxling.

    Några ambitioner att försvåra solidaritetsarbetet med Tjeckoslovakien har jag sannerligen inte haft. Jag deltog själv i detta arbete efter fattig förmåga och ångrar definitivt ingenting – tvärtom.

  7. Mats Parner
    2018-01-06 kl. 14:56

    Hans A!
    Några påståenden om att ”denna blogg är på väg mot att bli en plattform för ‘rysk propaganda'” existerar inte. I varje fall har inte JAG yttrat något sådant. En diskret gissning från min sida är att inte heller DU misstänker något i den stilen…

  8. 2018-01-06 kl. 16:11

    En av de intressantaste bloggarna. Fortsätt med denna öppenhet. Osäkerhet är en dygd.

  9. Bo Persson
    2018-01-06 kl. 18:53

    Mats P!
    Om du läser vad JM sa på den nu så omtalade konferensen i Moldaviens huvudstad nyss, finner du då också där ”uppfattningar på skuggsidan av allt vad sans och vett heter”?

  10. Mats Larsson
    2018-01-06 kl. 21:42

    Jag tror att Mats P som den matematiker han är, oroar sig för derivatan snarare än för integralen. Integrerat (summerat) över senare år finns på denna blogg inte i närheten så många Putin-vänliga artiklar som på den del andra bloggar.

    Rörelseriktningen, d v s derivatan, är en annan sak, och det är här jag uppfattar Mats P:s oro. Vilket inte är så konstigt eftersom jag haft precis samma funderingar själv.

    I den redaktionella kommentaren finns en länk till en artikel som inte går att läsa. Måste man registrerar sig eller göra något annat för att läsa den?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *