Att läsa och skriva deckare, eller ”krim” som det heter nuförtiden, är populärt. Många av våra duktiga författare har gjort sig en god slant på den genren: Sjöwall – Wahlöö, Mankell, Persson, Eriksson för att inte tala om Läckberg och Marklund. Men har ni tänkt på att det också funnits och finns en stor utgivning av krim för barn? Jag tänker på Åke Holmbergs Ture Sventon, eller Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist? Ja, till och med i Bertil Almqvists Barna Hedenhös får vi träffa detektiver. När familjen Hedenhös reser till London är det självaste Sherlock Holmes som dyker upp och reder ut.

John Kattsson detektiv
Yvan Pommaux
Karneval förlag, 2023

Själv var jag och äldste sonen förtjusta i Carl Johan de Geers och Håkan Alexanderssons sunkige och finurlige Privatdetektiven Kant från 1983.

En fransk detektiv
Häromdagen damp det ned en riktig pärla från Karneval förlag. En fransk detektiv gjorde entré i mitt liv. Det rör sig om John Kattsson, detektiv, eller som han heter på originalspråket, John Chatterton, Détective. Kattson har sin detektivbyrå i källarplanet. Utanför leker råttorna bland soptunnor och skrot. Det finns med andra ord en lätt doft av bakgård i sagan. En dag sitter detektiven och läser dagens tidning, Le Matinal; boken om ”Berömda kriminalfall” ligger halvläst på skrivbordet. Då ringer det på dörren! En tjusig dam i stor hatt och skräddarsydd gul dräkt är förtvivlad. Hon berättar att hennes dotter har försvunnit. ”Snälla, ni måste hitta henne!” Den lugne och stabile detektiv Kattson ”tar det från början” och får reda på att dottern möjligen har gått till mormor. Vid försvinnandet var hon klädd i rött – ”Allt var rött”.

Lilla Rödluvan
Det är alltså en parafras på den kända folksagan om lilla Rödluvan som ska gå till mormor med en fikakorg. Men här rör vi oss i en urban miljö. Personen som ska rädda Rödluvan är inte en jägare utan en detektiv, närmare bestämt John Kattsson. I sin långa fladdrande rock drar han ut på stan på jakt efter den försvunna flickan. Där skiljer sig sagorna åt, men det finns också likheter. I denna saga, liksom i originalet, är den onde verkligen ond, han är en ruskig varg som inte drar sig för att kidnappa, kräva lösensumma och hota med att äta upp flickan. Otäckt är det. Men räddaren John Katsson är skicklig. Han lokaliserar ganska snart brottsplatsen, tar upp en stor tegelsten och kastar den i skallen på vargen som stupar. I originalet fyller jägaren vargens mage med stenar.

När John Kattsson, med hjälp av sin Victorinoxkniv lossar på repen som hållit flickan bunden säger han: ”God dag fröken! Låt mig presentera mig: John Kattsson detektiv.” Varpå den nu befriade flickan svarar: ”Angenämt!” Det där är fransk artighet det! Trots att flickan varit kidnappad, bortförd, bunden och levt under hotet att bli uppäten gör hon inte avkall på att vara artig. ”Angenämt!” En helt underbar scen.

Flickans roll
Boken liknar originalet i sin brutalitet men den skiljer sig åt beträffande flickans egen roll i dramat. I folksagan beskrivs hur Lilla Rödluvan får noggranna förhållningsorder från mamma innan hon beger sig ut på sin farliga vandring till mormor: ”Håll dig på stigen. Prata inte med främmande människor och när du kommer fram, var inte så nyfiken på vad mormor har i sina skrymslen och vrår”. Dessa förmaningar är förnuftiga. För Lilla Rödluvans mamma vet att Rödluvan är röd, men liten, att hon är intresserad av det vuxna livet och att hon lätt kan låta sig förföras av opålitliga och farliga män/vargar. Men Lilla Rödluvan gör inte som mamma har lärt henne (då skulle det ju inte bli en bra berättelse). Hon låter sig i stället betuttas av den farlige vargen som dyker upp, och följaktligen råkar hon minst sagt illa ut (det här hände alltså innan vi fick den viktiga lagtexten om samtycke). Men i den här versionen gör flickan inte några avsteg alls, vad vi då vet – hon råkar bara illa ut.

När brottet blivit löst styr detektiven John kosan tillbaka till sitt källarkontor. På vägen dit hejar han på sin råttkompis Charlie som spelar saxofon i gränden. Väl hemma puttrar perkulatorn och John Kattsson kan avnjuta en välförtjänt kopp svart kaffe.

Film noir
Ja, det här är en perfekt krim-historia för barn från tre-fyra år och uppåt. Bilderna och inte minst färgsättningen är perfekta för en saga i film noir stil. Den ligger i gränssnittet mellan folksaga och privatdetektiven Kant. Att läsa och bläddra sig fram med hjälp av ledtrådarna är ett sant nöje. Och för den som har möjligheten att göra det tillsammans med barn och barnbarn är det en stor läsupplevelse.

Lämplig för barn?
Är då deckare rent allmänt en lämplig genre för små barn. Jo, det är det verkligen. Barn måste få möta berättelser som tar upp vad som är rätt och fel och ont och gott. Hur skulle de annars kunna bygga upp funktionella överjag. Och i sagan är ju slutet alltid gott, åtminstone för brottsoffren, de små barnen. För gärningsmannen, vargen är det annorlunda.

Yvan Pommaux heter författaren och tillika illustratören. I sitt hemland Frankrike är han känd och läst. Han har givit ut över 70 titlar sedan debuten 1972.

Föregående artikelNej till Nato – Ryssland ut ur Ukraina!
Nästa artikelLåt mig bada i lite sannolikheter
Leif Strandberg
Leif Strandberg är pensionerad skolpsykolog, introduktör av den ryske pedagogen Lev Vygotsky, författare och skribent.

2 KOMMENTARER

  1. Agaton Sax klipper till m fl böcker av Nils-Olof Franzén icke att förglömma.

  2. Bengt S!
    Nej precis. Agaton Sax ingår också i traditionen. Sedan finns ju Tvillingdeckarna för de lite äldre barnen. Och mer finns det…

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.