Maktkampen pågår nu för fullt i Kiev. Parlamentets valda (mer eller mindre demokratiskt) församling mot aktivisterna ute på Maidantoget (Maidan-rådet). Det faktum att tidpunkten flyttats för när ny regering ska meddelas är ett uttryck för detta. Det skriver Bo Inge Andersson på svt.se.
Nu blir det många namn att hålla reda på och vad de representerar.
Maidan-rådet lanserar nu sina kandidater. Dmytro Bulatov (”Automaidanaktivisten”), som organiserade bilkaravaner som protester utanför regeringsbyggnader och makthavares bostäder, ska bli ungdoms- och idrottsminister. Yevhen Nyschuk (känd som organisatör på den stora scenen på Frihetsplatsen – ett ukrainskt svar på John Seacrest (känd TV-producent i USA från Georgien, värd för American Idol m fl program) – ska bli kulturminister. Grundaren av Kyiv Mohyla Business School, rektorn för Kyiv School of Economics Pavlo Sheremeta ska bli ekonomiminister. Andriy Parubiy från partiet Batkivschyna (”Fäderneslandet”, tidigare lett av Yulia Tymoshenko), jurist och ”kommendant” för säkerhetsstyrkorna på Maidan, ska bli chef för ”den nationella säkerheten och försvarsrådet”. Mediekändisen, ”rättighetsaktivisten” och i ledningen för den militanta Högersektorn, Viktoria Siumar blir hans närmaste medarbetare.
De tre etablerade oppositionspartierna är knappat eniga om något, utom att de ville störta Viktor Janukovytj.
Ett av dessa, Svoboda (Frihet), är ett öppet ultranationalistiskt, antisemitiskt och antiryskt parti.
Boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytjkos parti (UDAR), demonstrationernas mest kända namn, vill att varje ministerium ska hängas på en överrock av representanter för allmänheten (Majdanaktivister). Majdan-rådet har diskuterat att tre allmänna representanter ska utses som ska diskutera med politikerna i parlamentet. Själv ställer Klytjko upp i presidentvalet 25 maj. Även Yulia Tymosjenko har signalerat det.
Samtidigt drar ryssarna ihop sig för något slags försvarsaktion på Krim. De mobiliserar försvarsstyrkor och demonstrerar sin avsky för de antiryska stämningar som blir allt tydligare från Maidanprocessen i Kiev. I det konstitutionella limboläge folken inom Ukrainas gränser nu befinner sig, och med tanke på alla de erfarenheter ukrainare, ryssukrainare och ryssar i området har av ultranationalisters oförsonlighet (Svt.se), är det knappast förvånande att man nu agerar på olika vis.
Och! Sevastopol är ju Rysslands enda fönster mot Medelhavet, alltså av enorm strategisk betydelse. Ett krig ligger snubblande nära. Är USA och EU beredda att pressa Ryssland in i denna krigiskt laddade återvändsgränd. Man har otvivelaktigt trumf på hand och en stor del av folket med sig, men är det värt att skicka människor ut i ett krig, som kan sprida sig och bli till en konfrontation mellan stormakter, för att ta över inflytandet i området från Ryssland. Omfördelningskrig kallas det också.
Situationen är inte olik den som rådde på Balkan då Tyskland erkände Slovenien och Kroatien 1991, strax efter att Slovenien och Kroatien utträtt ur Jugoslavien och förklarat sig självständiga. Sedan var det krig …
…
Här kan du nu sluta läsa. Men för dig som översiktligt önskar en repetition av övergrepp och summariska folkförflyttningar till och från Krim under de senaste 250 åren kommer här en kort, något redigerad, genomgång från Wikipedia:
Efter att de besegrats av Aleksandr Suvorov år 1777 kom krimkhanerna under rysk överhöghet. År 1783 annekterades Krim av Katarina II, ”från och med nu och för all framtid” detta erkändes av Osmanska riket i freden i Jassy 1792 (1791 enligt julianska kalendern). Den ryska svartahavsflottan etablerades i Sevastopol och krimtatariska lantegendomar konfiskerades och gavs till inflyttade ryssar vilket ledde till utvandring av krimtatarer, främst till Osmanska riket.
Halvön blev först en del av oblastet Taurien (Tavritjeskaja oblast). Tsar Paul I lät ersätta detta med provinsen Nyryssland (Novorossija) år 1796 eller 1797. Genom ett ukas utfärdat av Alexander I år 1802 skapades guvernementet Taurien (Tavritjeskaja gubernija), där förutom Krim även ingick ett större område norr om halvön. Omkring år 1805 började kolonister, kallade krimtyskar, invandra till halvön. Skotskt infanteri skjuter mot ryskt kavalleri under Krimkriget.
Krimkriget ägde rum mellan 1854 och 1856 mellan Ryssland å ena sidan och Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Sardinien å den andra. Det utkämpade till största del på Krim och innebar rysk förlust. Detta hade som följd att krimtatarerna i större utsträckning kom att emigrera till Osmanska riket. Rysk-turkiska kriget 1877-1878 startade en ny våg av utflyttning som kom att pågå till 1902. Utvandringen medförde brist på arbetskraft och regeringen var till slut tvungen att ta in arbetare från andra provinser. Många ättlingar till krimtatarer återfinns idag i Dobrudzja och Anatolien.
I samband med Ryska_revolutionen upphörde guvernementet att fungera och krimtatarerna utropade i december 1917 en självständig republik med Numan Celebicihan som president; området kom att bli del av den nya ukrainska staten då denna utropades den 22 januari 1918 men behöll en relativ autonomi. Redan samma månad kom dock kommunisterna till makten på halvön och den krimtatariske presidenten avsattes, sattes i fängelse och avrättades den 23 februari. Sovjetmakten föll dock temporärt och under ryska inbördeskriget var Krim ett fäste för den antibolsjevikiska Vita armén som där under general Pjotr Wrangel höll emot Röda armén till 1920.
År 1923 beslutade det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté att omlokalisera en stor del av judarna i Vitryssland och Ukraina till Krim. Detta möttes 1927 av protester bland invånarna på Krim och 1934 upprättades i stället en judisk region i Sibirien. Under 1929 genomdrevs en russifieringpolitik på Krim och krimtatarernas och deras språks ställning inskränktes. Under 1930-talet förekom avrättningar och deportationer av krimtatariska intellektuella och av det muslimska prästerskapet, varigenom många drevs i exil till Sibirien och Centralasien. Krim drabbades under det sovjetiska styret av hungersnöd, först 1921-22 och sedan igen 1931–33 drabbade stora delar av Sovjetunionen, särskilt Ukraina.
Under andra världskriget var den ledningen angelägen att erövra och kolonisera halvön som en del i planen att låta flytta in tyskar till Östeuropa. Det var tänkt att Krim skulle bli ett tyskt område under namnet Gotenland, anspelande på de germanska, och att sydtyrolerna, en grupp tyskar i norra Italien, skulle flytta dit. Stalin lät å sin sida deportera omkring 50000 på halvön, först till Rostov oblast och sedan vidare till. Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941 och under sommaren försökte de under svåra förluster avancera över Perekopnäset till Krim. Den tyska armén bröt sig igenom i september (i Operation Trappenjagd) och hade i oktober ockuperat det mesta av Krim, undantaget staden Sevastopol som höll ut till 4 juli 1942 (och senare blev en av de städer i Sovjetunionen som utnämndes till ”Hjältestad”).
Nazistiska Einsatzgruppe D under Otto Ohlendorf dödade under ockupationen omkring 130 000 människor, däribland samtliga judar (50 000 till 60 000) och romer på halvön, samt tiotusentals krimtatarer, och i april 1942 förklarades halvön vara ”judefri”. Den civila regeringen på Krim leddes av den tyske generalkommisarien Alfred Eduard Frauenfeld, som bland annat lät öppna krimtatariska skolor. Från 1 september 1942 administrerades halvön som Generalbezirk Krim und Teilbezirk Taurien (”generaldistriktet Krim och deldistriktet Taurien”). Distriktet upphörde den 23 oktober 1943 då Röda armén intog distriktshuvudstaden Melitopol. I april 1944 återtogs halvön av sovjetiska trupper.
Mellan den 18 och 21 maj 1944 deporterade sovjetregimen totalt omkring 194 000 krimtatarer från Krim, av en total krimtatarisk befolkning 1939 på 218 000, sedan de anklagats för att ha samarbetat med de nazistiska ockupationsstyrkorna. Även om det uppskattas att ungefär 20 000 personer hade ingått i de lokala frivilligkårer som tyskarna upprättade, hade hela omkring 50 000 stridit för Röda armén. Uppskattningsvis 42 000 av dem dog av svält och sjukdom då de i boskapsvagnar transporterades per järnväg till Centralasien och Sibirien. Många moskeer och andra krimtatariska byggnader stängdes och förstördes eller användes som stall, affärer eller lagerlokaler. Efter krimtatarerna deporterades runt den 26 juni 1944 även 14 500 greker, 12 000 bulgarer och 11 300 armenier. Den 30 juni 1945 ombildades den autonoma republiken till ett oblast inom Ryska SFSR. Ett dekret som stadfäste detta samt deportationerna av krimtatarer utfärdades den 25 juni 1946.
I Jalta på södra Krim hölls i februari 1945 Jaltakonferensen mellan de allierade ledarna Churchill, Roosevelt och Stalin i andra världskrigets slutskede.
Den 19 februari 1954 överfördes Krims oblast från RSFSR till Ukraina SSR, enligt Högsta sovjets dekret på grund av ”geografisk, ekonomisk och kulturell närhet till Ukraina”. Överlåtelsen presenterades av den i Ukraina uppväxta sovjetledaren Chrusjtjov som en gåva till Ukraina på årsdagen 300 år efter fördraget i Perejaslav 1654, då det kosackiska Ukraina övergick från Polen till Ryssland.
Överlämnandet bröt mot de dåvarande konstitutionerna för RSFSR (från 1937) och Sovjetunionen (från 1936). De instanser inom RSFSR som fattade besluten hade enligt republikens dåvarande grundlag inga befogenheter att göra detta. Enda sättet att ändra RSFSR:s territorium skulle ha varit en folkomröstning inom RSFSR, vilket inte genomfördes. Staden Sevastopol hade dessutom genom en ukas den 29 oktober 1948 klassats som underställt republikanskt styre (d.v.s. direkt under Moskva) och hade egen administration och budget. Enligt den ryska sidan idag omfattades inte Sevastopol av överlämnandetexten från 1954.
Krimtatarerna återfick gradvis vissa av sina rättigheter efter Stalins död 1953. Slutligen fick de den 5 september 1967 officiellt erkännande och var då inte längre att betraktas som förrädare. Då var flertalet bosatta i Uzbekiska SSR och de fick inte lov att återvända till Krim förrän den 14 november 1989. På fyra år återvände cirka 250 000 krimtatarer, vilket är ungefär hälften av det totala antalet i det forna Sovjet.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Jugoslanien, Krim, Sevastopol, Ukraina, EU, USA
Knut!
I onsdags kväll visade Rysslands kanal 1 (pervej kanal) en mycket intensiv debatt om Ukraina, där olika åsikter fick komma till tals. Sådana debatter i den kanalen är strikt styrda, och jag uppfattade den som en slags testballong från Moskvas sida. Nu vet vi att utvecklingen gått mycket snabbt.
Jag satt i Minsk för en dryg vecka i sedan i ett långt möte med de högsta företrädarna för Vitrysslands vetenskapsakademie och forskningsråd. Självklart kom Ukraina upp till diskussion, ett par av deltagarna i mötet känner ju dessutom min ukrainsk/ryska hustru personligen (hon var inte med). Men att utvecklingen på Krim skulle eskalera så snabbt var ingen som nämnde.
Du kan notera att en viss omsvängning äger rum just nu, som jag uppfattar det, se Romelsjö på Fibs hemsida.
Jag tror att Putin gjort ett chack-matt drag med att tillförsäkra sig militära muskler från Duman och att visa militär närvaro utanför Sevastopolbasen. USA, EU eller FN kan förstås inte ingripa, det är det inte värt. Spelet från deras sida har nått vägs ände. Ukrainas folk skiter man i. De har bara utnyttjats för att kapa åt sig inflytandet över Ukrainas ekonomi och i världen. I ett slag ändras maktbalansen och människorna i Ukraina riskerar att hamna i ett inbördeskrig. Oerhört cyniskt!
Du har helt rätt i din slutsats, Knut. Som Erich Koch sa (även på en nazi-skala stående på den lägsta stegpinnen): ”om jag träffar en intelligent ukrainare måste jag omedelbart avrätta honom”
Situationen i Charkov är just nu mycket kritisk.
Men intressant att Bildt nu börjar tala om folkrätten. När gjorde han det senast? Ja, i alla fall inte 2003 då USA invaderade Irak. För ryssarna gäller folkrätten men inte för amerikanarna. Vill han ha med oss i ett krig mot Ryssland?
Varför inte ordna en folkomröstning på Krim? Sådant har skett vid enstaka tillfällen i historian förut. (Åland efter första världskriget). Idag diskuteras synen på Ryssland på https://jinge.se
Janukovitj är väl numera lika politsikt gångbar som Kuusinen i februari 1940.
Vi naiva och med hål i huvudet saknar just nu vägledning från Putins språkrör pro bono i Skarpnäck. Men det är klart, det krävs en hel del grävande för att förklara för oss varför en rysk ockupation av Krim är förenligt med folkrätten.
Jag undrar vad som kommer att hända i Charkov.
Knut!
Jag tycker detta är ytterligare ett uttryck för den ryggmärgsreflexmässiga reaktion många i din generation och med din politiska bakgrund (där även Peo Österholm ingår) har att varje åtgärd som USA vidtar i sin säkerhets- och försvarspolitik per automatik är förkastligt och allt som Ryssland, Syrien m.fl. gör i motsvarande situation med samma automatik är försvarligt. Jag kanske i viss mån lider av samma fenomen åt andra hållet.
Krim är ukrainskt territorium. Ryska trupper har besatt flygplatser, parlamentsbyggnader, satt upp vägspärrar m.m. inne på ukrainskt territorium. I Syrien tycker du, om jag inte missminner mig, att det är en intern angelägenhet som utländska trupper ska hålla sig utanför. Varför ska inte den folkrättsliga suveräniteten över sitt eget territorium gälla även här?
Skillnaden här är möjligen att det INTE pågår ett inbördeskrig och att civilbefolkningen på Krim INTE utsätts för systematiska övergrepp.
Mats Ö!
Jag gillar inte Rysslands anspråk på sina grannar. Jag har inga illusioner om att Putin och hans gäng har euroasiatiska storplaner som i sina mest storslagna perspektiv innefattar hela Europa. Att de nu slirar på folkrättsprinciper och agerar militärt i Ukraina är inte särskilt förvånande. Det borde man (USA, EU) kunnat räkna ut för länge sedan. Att USA och EU ändå underminerar den i o f s korrupta regeringen i Ukraina är oansvarigt och krigsriskhöjande.
USA och EU har också storslagna planer för sitt inflytande österut och tar ännu lättare på folkrättsprinciper än Ryssland på senare tid. Man anför andra motiv för sina ingripanden – men lika cyniskt falskklingande som Putins.
Vad som gäller för dem båda är att erövra marknader och uppfylla tomrummet som uppstått efter Sovjets fall. Omfördelningskrig kallas det ibland.
Det förefaller mig alltså som USA/EUs höga insatser i Ukraina (inkl. intimt samarbete med öppet fascistiska krafter), där man utnyttjar det ukrainska folket, är ett oerhört cyniskt spel.
Att det kan se ut som en reflex för oss i vår generation är nog en illusion Mats. Du råkar känna Peo, mig och några till, som har försökt förstå och ta ställning mellan supermakternas växlande inflytanden efter WW2. Men de flesta i vår generation är bestämt på din sida. Och det ser jag som ett problem. Därför diskuterar jag.
Uppskattar dina inlägg mycket!
Knut!
Krim är redan i ryska händer, så en folkomröstning där blir bara en tom gest. Frågan är väl närmast hur krimtatarerna kommer att reagera, de har inte glömt 1944.
Att jag nämnt Charkov ett par gånger beror på det intellektuella kapital som finns där. Putin har stora planer även inom vetenskapen (Sovjets paradgren nr 1), och Charkov var Sovjets tredje vetenskapliga stad efter Moskva och Leningrad. Jag har i mina projekt haft stor nytta av kunnandet i Charkov. Jag tror alltså att om, jag säger om, Putin tänker sig ett nytt drag efter Krim, så är det Charkov.
Jag ordnade i november 2012 en intressant men i omfång ganska blygsam workshop i Stockholm. Till min överraskning dök många ryska forskare upp (givetvis mycket välkomna). Putin har planer på vetenskapliga mega-projekt, precis på samma sätt som sådana projekt drivs i Kina och Indien, och naturligtvis inom EU och USA (även Sverige försöker i den riktningen, ESS i Skåne är paradexemplet).
Hittills har utvecklingen i Ukraina varit lika omöjlig att bedöma som vädret kring midsommar. Jag kanske har helt fel om Charkov.
Mats!
Tack för uppgifterna om Charkov. Vår okunnighet är stor.
Östra Ukraina hyser stora industriella centra där ryssar haft stort inflytande. Jag läser på nätet att industrin domineras av tung verkstadsindustri och kemisk industri och att Ukraina är bland världens tio största ståltillverkare. Stämmer detta idag? Är det inte detta Putin vill behålla kontrollen över?
Knut!
Nu vet jag inte vilka folkrättsliga principer du menar att EU ”tar ännu lättare på än Ryssland”, men skillnaden mellan EU:s eventuella stormaktsplaner och Rysslands faktiska dito är att EU utvidgas genom samtycke och byggs med fredliga medel, medan Ryssland ogenerat invaderar grannar vars regeringar man inte gillar. Att ens nämna EU:s expansionsplaner i samma mening som Rysslands våldtäkt på suveräna stater är att ha för stor styrka på de ideologiska läsglasögonen, vilket visas ytterligare av valet av uttrycket ”slirar på folkrättsprinciperna” för ett av de mest flagranta folkrättsliga övergreppen sedan Saddam gick in Kuwait.
Baltstaterna kan tacka sin lyckliga stjärna att de hann gå med i Nato, då tröskeln för Putin att glufsa i sig dem därmed är avsevärt högre.
Aftonbladets ledarsida gör en pudel och undrar hur så många kunde ha så fel om Rysslands intentioner. Jag kan inte se hur detta kunde komma som en överraskning efter Georgienkriget 2008. Den intressanta frågan är vem som står näst på tur? Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afganistan 1980, Georgien 2008, Krim/Ukraina 2014. Om Vitryssland kastar ut sin diktator får de se upp.
Mats Ö!
Det är väl känt att USA slirat på (brutit mot) folkrätten i flera fall. Irak, Kosovo, Libyen, drönarattacker … som jag kommer på här i en hast. För att inte tala om USAs inblandning i statskupper och annat i Latinamerika. I övrigt svarar jag kanske på dina frågor i ett dagsfärskt blogginlägg ”Vett och sans ur balans”
Mats Ö!
Utifrån principen att inte alliera oss med vare sig det ena eller det andra stormaktsblocket har vi lyckats hålla oss utanför krig i Europa sedan 1814. Det har hela tiden funnits de som velat ge upp denna princip och aldrig har vi väl under de här två hundra åren varit så nära att dras in ett europeiskt storkrig som i samband med Krimkriget på 1850-talet.
På mig verkar det som du idag vill ge upp den ifrågavarande principen och förordar att vi skall gå med i NATO. Är det rätt uppfattat?
Bo!
Sverige ingår inte i den omedelbara ryska intressesfären, så för Sverige finns inte samma motiv för NATO-medlemskap som för baltstaterna. Det sagt, så får man ju bestämma sig: Antingen sköter vi vårt försvar själva eller så förlitar man sig på Nato. Med dagens försvarsanslag gör vi ingetdera.
Mats Ö!
Bra att du går med på att diskutera i intressesfärer. Vad det handlar om när det gäller Ukraina är ju om det ska ligga kvar i den ryska intressesfären. Eller om det i likhet med hela det gamla sovjetiska Östeuropa skall infölivas i den amerikanska. Och nu har tydligen ryssarna bestämt sig för att sätta ner foten. Och vi får väl se hur det går. Men på vilket sätt gör detta ryssarna till den offensiva parten i sammanhanget.
När det gäller frågan om vi skall gå med i NATO eller inte får du gärna för mig resonera hur du vill. Men det var inte hur du tänker som jag frågade om, utan hur du ställer dig till ett svenskt medlemskap. Hur du skulle rösta i en eventuell folkomröstning. Ja eller nej?
Bo!
För att förtydliga. Jag är medveten om att intressefärer finns och att detta påverkar vår och våra grannländers säkerhets- och försvarspolitik, men det betyder inte att intressesfärer på något sätt är en legitim bevekelsegrund för en stat att invadera eller på annat sätt militärt intervenera i en annan stats inre angelägenheter.
Mats Ö!
Nej det är klart att det inte gör. Men vet du inte att stormakter bara är intresserade av folkrätten när de kan använda den i informationskriget.
Inte brydde sig USA om folkrätten 2003 (Irak) och inte bryr sig Ryssland om folkrätten idag (Ukraina). Så är det i den geopolitiska världen.
Putin vet förstås vad Obama vill göra. Men han tror inte att Obama kan göra det han vill.
Putin kan ha fel. Men USA idag – alltså efter Irak och Afghanistan och Libyen och Syrien och Iran – är inte USA för femton år sedan. Så Putin kan också ha rätt. Realpolitik kallas det. Välkommen till verkligheten Mats.
Bo!
Jag är inte säker på vad din poäng var med det sista inlägget? Menar du att vad Ryssland gör på Krim är förkastligt och i strid med folkrätten, men eftersom USA också har brutit mot folkrätten i andra sammanhang och stormakter i gemen ändå struntar i folkrätten när det passar så ska vi
a) låta Ryssland hållas.
b) låta bli att kritisera Ryssland.
c) läxa upp de som kritiserar Ryssland med att andra också minsann gjort och gör fel.
d) något annat?
Mats Ö!
Jag kan bara upprepa vad jag redan sagt: Du far omkring i ett rättstänkande som om vi levde i en överstatlig värld. Men det gör vi ju inte. Vi lever i de suveräna staternas tid. Och det vare sig du gillar det eller inte. Folkrätten är bara ett slagträ i informationskriget. Alltså än en gång: Välkommen till verkligheten!
Och i den verkligheten har vi vad jag förstått helt motsatta uppfattningar: Du tycker att Bildt gör ett bra jobb. Jag tycker han skall ta en time-out. Jag vill inte att vi skall dras in i ett krig.