Så är det snart dags igen för Östhammars kommunpolitiker att försöka bestämma sig för om man vill ha en ny organisationsmodell. I slutet av september ska fullmäktige åter ta upp frågan. Vid junimötet blev det som bekant totalhaveri i frågan.
Bakgrunden är följande. I 90-talets Krissverige har de allra flesta kommuner för stor kostym. Det gäller att spara på utgifterna och inte höja skatterna, dvs inkomsterna. Går inte utgifter och inkomster ihop måste man låna, för att kunna betala sina utgifter, vilket ökar på utgifterna, som tvingar fram ännu mera besparingar eller ännu mera lån etc, etc. Det nya lösenordet blev marknad. Tillgång och efterfrågan skulle styra istället för planer och prognoser. Sjukvård, åldringsvård, daghem, skolor, bibliotek, ja allt borde privatiseras. Den offentliga (solidariska) skattesektorn var helt enkelt en felaktig tanke. Låt var och en få behålla sina löner, slippa en massa onödig skatt och sedan få konsumera vad de själva bestämde sig för, såväl tvålsort, skolprofil som canceroperation. Det kallades valfrihetsrevolution.
Samtidigt begravdes de gamla solidaritetsidéerna; att med skatt betala det vi alla anser som en samhällelig grundservice; det alla medborgare bör ha rätt till oavsett ekonomisk eller social bakgrund. Ingen kunde längre yttra farhågor för att samhällets service på detta vis skulle bli orättvist fördelad som förr i tiden, utan att bli överkörd som gammeldags, konservativ, bakåtsträvande, oxvandringstrampare. Kritiken tystnade.
Så har den nya tidens politiker fått härja fritt flera år och står nu här i Östhammar inför sin stora kommunrevolution. Beslut ska fattas som innebär övergång till beställar/uförar-koncept. Ekonomistyrda resultatenheter och bolag ska i denna samtrimmas till en effektiv marknadsorienterad kommunapparat.
På grund av något oförlåtligt misstag bubblade det ut en unken pust från den innersta maktkretsens brottning om hur skulden ska fördelas för det stora misslyckandet i juni. Internbråk om hur kommunens stora problem ska lösas kan inte längre hanteras. Man vet inte längre vad man ska göra när den stora organisationsreformen tycks vara i gungning.
Det som inte får ske skedde. Annkatrin Malmström inser att det kan vara lämpligt att utåt ta avstånd från Uno Jansson. Hon struntar i den borgerliga sammanhållningen och går sin egen väg i flera viktiga kommunfrågor: företagslån och bosnienflyktingarna.
Vi lever i Dårarnas Paradis!
I dag hörde jag på Radio P1 en familjen Glans hade skola i hemmet och det var väldigt bra, billigt också, för barnen behövde inte vara avundsjuka på andra barn med märkeskläder! HA HA! Skall man skratta eller gråta!
I Göteborg var det för ett tag sedan en judisk familj som inte ville ha sina barn i svensk skola, utan undervisa alla sju barnen hemma i Örgryte! ”Örgryte”, där är jag också född, men på det arbetande folkets sida – det är skillnad på folk och folk!
Det hade väl varit käckt om vi barn på 40-talet kunde undervisats hemma, ensamma för föräldrarna arbetade ju! På den tiden var socialismen på frammarsch, så rika och fattiga gick i samma klass, kolla med Ronny Ambjörnsson! Mitt namn är Ronny! På examensdagen var det bestämt att inga barn fick ha med sina dockor eller kramdjur – men prästens dotter hade med sig en stor Amerika-docka! Det var skillnad även då, att bry sig om vad lärarinnan sa behövde vissa inte bry sig om!