Kristdemokraterna och den judisk-kristna värdegrunden

Ur Gustave Dorés Bibel

I en debattartikel frågar sig tre företrädare för Kristdemokraterna (KD) – utifrån domen mot Koranbrännaren Salwan Najem – varför man åtalar ”islamkritiker”, men inte deltagare i ”våldsamma Palestinademonstrationer”? Man säger sig ha noterat att ”fältet har lämnats fritt för antisemitism, islamism och radikalisering”, ”att det i demonstration efter demonstration skanderas antisemitism och stöd till terrororganisationer”, att ”politiska sammankomster har avbrutits, universitet saboterats och matbutiker stormats samtidigt som journalister som bevakar demonstrationerna hotas”. Att judar inte längre vågar gå ut på kvällarna.

Man kan naturligtvis mycket väl diskutera var gränsen går för religionskritik. Jyllandsposten publicerade till exempel karikatyrer av profeten Muhammed men inte erbjudna Jesuskarikatyrer – vilket gav en konstig signal – och i Riksdagen jämförde Carl Bildt fotokonstnären Elisabeth Olssons bilder av Jesus tillsammans med marginaliserade människor med en hyllning till de Röda Khmerernas ledare Pol Pot. Allt utan att (KD) veterligen stod upp för någon rätt till religionskritik.

Men våldsamma Palestinademonstrationer? Under de senaste 15 månadernas massakrer i Gaza har jag vid en enorm massa tillfällen deltagit i olika demonstrationer och andra manifestationer med krav på vapenvila och stopp för dödandet. Ingenstans har jag noterat det som (KD)-debattörerna påstår sig ha sett. Ett minimikrav borde väl vara att man kommer upp med åtminstone något exempel på det man påstår – speciellt som det skulle förekomma i ”demonstration efter demonstration”? Snarare är det väl fantastiskt att – med tanke på att deltagare i manifestationerna fått se anhöriga och vänner slaktade i Gaza – alla protester kunnat hållas så lugna och värdiga?

Dessutom. Mina judiska barn har aldrig haft några problem att gå ut på kvällarna, varken nu eller tidigare. Inte ens i Malmö som brukar pekas ut som särskilt problematiskt vad gäller antisemitism.

Ett definitivt problem är däremot hur (KD)-debattörernas inställning till människorna i Gaza präglas av total brist på empati och moral. Ingen har protesterat när israeliska ledare kallat palestinierna ”mänskliga djur”, hävdat att ”ingen i Gaza är oskyldig” och att man genom avbrytande av el-, vatten- och matleveranser planerat ”eliminera allting” i Gaza. När israelisk militär urskillningslöst bombar bostadshus, skolor, sjukhus, kyrkor och moskéer – och förtvivlade föräldrar samlar ihop resterna av sina söndersprängda barn i plastpåsar – väcker det ingen upprördhet. Varför är det så?

Kanske finns svaret i den ”judisk-kristna värdegrund” som (KD) säger sig basera sin politik på? Gamla Testamentet, den judiska Bibeln, är ju full av berättelser om folkmord och fördrivningar, hur det ena folket efter det andra utrotats av de utvalda – israeliterna, Guds ”egendomsfolk” (4 Mosebok 31:7-10):

7 De gick i krig mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön. 8 Tillsammans med andra som blev slagna av dem dödades också de midjanitiska kungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska kungar. Också Bileam, Beors son, dödade de med svärd. 9 Israels barn förde bort Midjans kvinnor och barn som fångar, och alla deras dragdjur, all deras boskap och allt deras gods tog de som byte. 10 Alla deras städer där de bodde och alla deras tältläger brände de upp i eld”.

5 Mosebok 2:32-34:

32 Sichon drog då emot oss med allt sitt folk för att strida mot oss vid Jahas. 33 Men Herren, vår Gud, överlämnade honom till oss, och vi slog honom, hans söner och allt hans folk. 34 Vi intog vid den tiden alla hans städer och gav till spillo alla män, kvinnor och barn i varje stad. Vi lät ingen komma undan.

Josuas bok 3:9-10:

Josua sade till israeliterna: »Stig fram och hör Herrens, er Guds, ord.« 10 Han fortsatte: »Av detta skall ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han skall driva undan kanaaneer, hettiter, hiveer, perisseer, girgasheer, amoreer och jevuseer för er.

Josuas bok 6:20-21:

Så intog de staden. 21 Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner.

1 Samuelsboken 15:3:

Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.

Någonstans efter ”Jobs bok” börjar hur som helst Herren uppenbarligen tröttna på mänskligheten och sin egen roll som ständig bödel – och försvinner stilla ur handlingen. I Nya Testamentet har Jesus tagit över huvudrollen med Bergspredikan om kärlek och fred mellan fiender, och den obönhörligt straffande Guden lämnar den Bibliska scenen – men alltså inte (KD):s värdegrund.

Folkmord är således, trots Jesu fridsbudskap, ingalunda främmande för (KD) – och möjligen är massakrerna på palestinierna i så fall bara en naturlig konsekvens av den tradition som (KD) vill slå vakt om? Men vi lever nu inte längre i Gamla Testamentets tidsålder, idag finns det internationell lagstiftning som förbjuder något folk – hur utvalt det än anser sig vara – att fördriva något annat folk, och israeliska ledare är följdriktigt efterlysta för krigsbrott och brott mot mänskligheten för sin folkmordspolitik mot palestinierna.

Så till sist. Kanske vore det bäst för (KD)-debattörerna att det på den ”Yttersta dagen” inte dyker upp någon rättvis Gud till att döma mänskligheten – det skulle ju kunna sluta illa i så fall.