Pogromen i Kielce i Polen den 4 juli 1946, 42 judar mördades kallblodigt, är inte den enda som begåtts mot judar efter andra världskrigets slut. Pogromerna och judeförföljelserna upphörde inte med Tredje riket och nazisterna.
Märkligt nog nämner inte svenska åsiktsproducenter, som den annars omdömesgilla, läsvärda Ann Charlott Altstadt i Bulletin och andra, detta. Stämmer det inte med ”narrativet”?
När de påstår att Hamas attack mot Israel 7 oktober var den värsta som judar utsatts för efter Förintelsen.
Men, som fallet Kielce visar, det stämmer ju inte vad efter beträffar. För Kielce skedde ju också efter Förintelsen. Men polska judar kanske inte är detsamma som judar i Israel? Förlåt oförskämd undran.
Eller kanske de åsiktsproducerande är okunniga om Kielce och andra pogromer? Siktet är felinställt, blicken ideologiskt förmörkad. Jag vägrar ju tro att antalet mördade är det avgörande för dem åsikter producerande.
Det är inte antisemitism att kritisera ockupationsmakten Israel – vilket automatiskt påstås så fort man gör det. Och det ena utesluter inte det andra, nästan pinsamt behöva framhålla det. Jag kan naturligtvis både fördöma Hamas 7 oktober-attack, som jag inte på något sätt relativiserar, och vara kritisk mot ockupationsmakten.
Jag noterar också – stor samstämmighet råder bland svenska debattörer i försvaret av Israels, ”Israel har rätt att försvara sig”, bombningar av Gaza med otaliga oskyldiga som försvarslösa offer – att de hätska ofta ”glömmer” att Västbanken måste inkluderas när man talar om Palestina.
Och man kan inte inkludera Västbanken utan att notera Israels pågående ockupation. Särskilt de israeliska bosättningarna som FN och det internationella samfundet gång på gång har fördömt. Men som fortsätter att breda ut sig genom att bosättarna berövar palestinierna deras mark.
Jag rekommenderar alltid den som blandar ihop eller sätter likhetstecken, inte ovanligt har jag förstått, mellan Gaza och Västbanken att bege sig till den senare för ett studiebesök. Det är omöjligt att ur insiderperspektivet inte få klart för sig hur Israel agerar där.
Checkpoints, jag har själv köat i Qalandia nära Ramallah och utsatts för förödmjukande behandling av soldaterna, och bosättningarna utgör ovedersägliga bevis. Och att Gaza har kallats ”världens största utomhusfängelse” är ingen tillfällighet.
Gaza är inte endast förvaringsplats för Hamas raketer. Där bor människor som inte vill ha med Hamas att göra.
Jag är inte blind, utan medveten om korruptionen inom de palestinska myndigheterna. Jag såg själv med egna ögon Abbas överdådiga hus under uppförande utanför Ramallah. Samtidigt som flyktinglägren från 1948 består. Bland dem det i Betlehem som jag besökte.
Jag försvarar självfallet inte det islamistiska Hamas 7 oktober-attack. Sympatiserar varken med islam eller Hamas. Men det undandrar inte mitt fortsatta stöd för palestinierna. Hamas är inte detsamma som palestinierna. De har inte hundraprocentigt stöd.
Alla dem, och de var åtskilliga, som jag mötte under mina sammanlagt sex veckor på Västbanken, under mitt gästföreläsande där, var vanliga människor, som du och jag. Många akademiker, knutna till Birzeit University. Inga terrorister.
Den högljudda ton som Altstadt och andra anlägger är affektivt spetsad. De tänker inte, och definitivt inte kritiskt. Därigenom riskerar de att tjäna ockupationsmakten. Och legitimera det förtryck som palestinierna utsätts för.
