Kullturdebatt …

På FiBs kulturkonferens i Uppsala den 12 mars 2016 väcktes många svåra och outredda frågor kring kulturkampen. Sedan lång tid har dessa diskussioner försummats genom att många har tagit svaren för självklara. Men mycket har hänt det senaste decenniet, inte minst genom att rasismen sökt sin tillflykt till och etnifierat kulturen. Jag bjuder nu in fler att delta och föra diskussionen om kulturkampen och folkets kultur vidare här på bloggen.

Folkets kultur (Foto: K Lindelöf)

Folkets kultur (Foto: K Lindelöf)

Som inledning kommer här mitt försök att samla ihop några lösa trådar runt diskussionen om parollen för en folkets kultur.

Kultur, vad är det egentligen vi talar om?
Kulturen är, om jag förstått Karl Marx rätt (och ingen – tycker jag – har förklarat det på ett bättre sätt), den överbyggnad som ofrånkomligen reser sig ovanpå de strikt materiella förhållanden som råder omkring en grupp människor (den ekonomiska basen). Denna överbyggnad blir med tiden så betydelsebärande att den återverkar på de rådande materiella förhållandena, alltså en reell politisk förändringskraft. SDs (och andra kulturnationalistiska partiers) framgångar med sin tydliga “svenska kulturprofil” är ett talande exempel.

Människan är en social varelse som verkar tillsammans med andra – på gott och ont. I alla samhällen finns motsättningar mellan grupper av människor, som har sin grund i ojämn egendoms- och maktfördelning. De mäktiga ser på samhället med andra ögon än de maktlösa. De tänker och handlar annorlunda och utvecklar sina kulturelle särdrag utifrån detta. På samma sätt utvecklar de maktlösa sina utifrån sina förutsättningar och perspektiv, och här finner vi grunden till en folkets kultur.

Men saken är mer komplicerad än så. Maktens kultur är alltid ledande och sprids nedåt till de maktlösa genom olika kanaler och integreras på så sätt nedåt i samhället. Tänk bara på sådana mäktiga institutioner som husförhörssystemet och senare folkskoleväsendet som rullats ut över landet från 1600-talet fram till idag. Genom detta växte en ganska bred samförståndskultur – en borgerlig kultur – fram som även varit till gagn för många maktlösa och som dämpat motsättningar under långa perioder som grund för ett växande välstånd. Men i kristider skärps motsättningarna och kulturkampen hårdnar.

En folkets kultur ser jag som allt som inte missgynnar de maktlösas intressen, som skapar sammanhållning och skänker civilkurage i samspelet med och i kampen mot överheten och dess i många delar nedlåtande kultur. En folkets kultur kan inte bestämmas eller definieras eller inordnas i några speciella uttrycksformer. Den kan i princip ta sig vilket uttryck som helst och finns överallt där människor lever. Den behöver inte vara militant eller ens socialt medvetet klassbunden, bara den inte skadar och bryter ner människornas (folkets) gemenskap.

Vilka är då folket?
Det bör framgå av ovanstående att folket är ett ganska luddigt och svåravgränsat begrepp. Folket finns i alla samhällen, i alla länder över hela världen. Det svenska folket är rimligtvis alla människor med svenskt medborgarskap. Men i det svenska språket finns en klang i ordet folk av underifrånperspektiv (ej att förväxla med ett underdog-perspektiv). Almqvist, Strindberg och Moberg avsåg med begreppet folk, de som står emot herrarna, makthavarna, kanske inte nödvändigtvis personligen, men med avvikande gruppintressen.

Alla människor kan vara folk, men alla kan inte vara herrar (makthavare). Att vara folk är alltså ett val – öppet för alla – ett mer eller mindre medvetet ställningstagande. Inte en sociologisk eller vetenskapligt definierad kategori. Det här är inte heller en klassanalys i marxistisk mening.

Idag är vi i FiB-kretsen nog ganska ensamma om denna syn på begreppet folk. Vanligt är att förknippa folk med en plats (ett geografiskt område); uppsalabor, hallänningar, svenskar … som inte ligger långt från den kulturella indelningen; fransmän, italienare, spanjorer, tyskar, danskar, tatarer, ryssar, japaner, eskimåer, judar, araber, samer, indianer … som mycket lätt snubblar in i den etniska (rasistiska) kategorisering; gula, svarta, vita och röda … Dessa olika folkkategoriseringar hamnar i slutändan alltid i någon slags mer eller mindre väl kamouflerad rasism. Allt det ändlösa snacket om mänskliga identiteter leder ofta också ut i etnisitetsträsket.

Och nationalismen?
Men allt hänger ihop. Som man kan läsa hos Anders Björnsson på bloggen Det goda samhället är även nationell stolthet något vi bör slå vakt om. De europeiska nationerna är skapelser från 1800-talet, då gamla statsbildningar moderniserades för att lättare effektivisera sina produktionsförhållanden och kanske för ge de egendomslösa en smula inflytande. Störtandet av L’ancien régime (det gamla regeringssättet) i Frankrike stod modell. Nationer bildades och demokrati blev det styrelseskick som gällde. Nationsbildandet var en förutsättning för att demokrati skulle kunna etableras.

Först genom detta fick folket (de egendomslösa och den uppstigande borgarklassen) också ett ord med i laget. Så begreppet folk i vår mening och demokratin hänger intimt samman med den framväxande nationalismen under 1800-talet. Därför finns all anledning att känna lite nationell stolthet även idag, det var ett enormt framsteg och är fortfarande en förutsättning för bevarad demokrati.

det svenska folket (i meningen alla svenska medborgare) och folket (i franska revolutionens mening) överlappar och stöder varandra i många politiska sammanhang även idag, trots att chauvinisterna med sina mytiska och mer eller mindre etniskt färgade folkföreställningar idag kapat den nationella frågan. Bland många som kallar sig demokrater (och vänster) har nationalism idag blivit något mycket suspekt.

I kampen mot EU, i kampen mot USAs alla krig i Mellanöstern, i palestinafrågan … kan man väl säga att folkets intressen sammanfaller med det svenska folkets. Alla har ju rätt till nationellt oberoende.

Invandrarfrågan
Men i invandrarfrågan trasslar det ofta till sig. I den diskussionen får orden svenska folket och den svenska kulturen en etnisk klang. Men det går inte att ställa folk (i vår mening) födda i vårt land mot folk som råkar vara på flykt från andra länder. Då vrids tanken genast åt det mytiskt etniska synsättet.

Visserligen är det i Europas länder allt mer fråga om en kamp för att bevara sina staters nationella oberoende, vilket ju är en förutsättning för att inte förlora demokratin. Se på Grekland, Portugal etc. som inte längre har suveräna regeringar. Där bör alla greker och alla portugiser gå samman mot EUs allt tydligare övertagande av den reella makten. Men folket i Grekand, Portugal, Sverige … ska inte vända sig mot flyktingar, för det är inte de som hotar varken nationerna eller folkens kulturer. Flyktingarna har ju berövats sina egna nationer och bär nu med sig sina kulturer. Nej, det måste vara mot makten man ska rikta sin vrede, och den sitter i bankpalatsen och i EU-toppen.

I dessa dagar sätter man sig också upp mot den verkliga makten i Ungern och Polen, fast delvis med unket etniska, främlingsfientliga, antimuslimska och chauvinistiska argument. Det är illa, men det har faktiskt även en god sida. De ställer frågorna på sin spets och pressar tillbaka den verkliga makten. I många andra EU-länder växer sig partier starka med samma typ av politik som regeringarna i Ungern och Polen. I Frankrike, Belgien, Holland, Danmark och Sverige ser vi fenomenet tydligt. Att det etniska synsättet på folk och kultur vinner terräng är förstås helt åt helvete, men förklaringen är att, i brist på vänsteralternativ finner sig kampen mot EU och välfärdsraserandet ett annat uttryck.

Till sist, jag tror att kampen för en folkets kultur allt mer kommer att länkas samman med kampen för nationellt oberoende och kampen mot imperialismen. Jag slutar här och hoppas nu att fler vill haka på och hjälpa till att reda ut de här frågorna. Skicka ditt bidrag till info@lindelof.nu.

  13 kommentarer for “Kullturdebatt …

  1. Leif Stålhammer
    2016-03-22 kl. 10:46

    En utmärkt inledning till fortsatt diskussion om denna viktiga fråga: nation, demokrati och en folkets kultur i ett antiimperialistiskt perspektiv.

    Motståndet mot globaliseringen har i dag i Europa överlåtits åt reaktionära krafter. Dessa fångar upp frågor som människor oroas över och får allt mer stöd. Den reella vänstern har inte förstått vad som händer, förmodligen p g a brist på kontakt med arbetarklassen och så akllat vanligt folk. Vänstern är isolerad från folket. Det har varit mycket lättare att sätta etiketter, som rasist och främlingsfientlig på folk. Att Soros, miljardären, är för nationernas upplösning är talande för hur den globaliserade, oligarkiska makten tänker.

    Bilden på vedtraven är utmärkt!

  2. Christer Strandberg
    2016-03-22 kl. 15:25

    Kultur är resultatet av det som uppstår i människans kamp emot naturen. Svensk kultur eller det märkliga begreppet “folkets kultur” är den kultur som sker och utövas i Sverige. Alltifrån kebab, Povel Ramel, Alicia Wikander och hedersmord.

  3. Martin Kullberg
    2016-03-22 kl. 16:35

    Kan rekommendera boken Floder, av Jevgenij Grisjkovets. I boken söker han efter den sibiriska kulturen, den nationsbärande kulturen för ett Sibirien som annat än en stor tom landmassa. I sitt sökande efter denna så tycker jag han avslöjar tomheten i de nationella identiteterna och de nationella kultursärarterna på ett lysande sätt.

    Motsättningen nu handlar i mycket om förändringen av de materiella förutsättningarna för kultur och för individen. Det är som jag ser det en motsättning mellan ung generation och en gammal, mellan de som tog till sig de nya materiella förutsättningarna och de som inte gjorde det. Döende fenomens sista strid på många fronter.

    Jag ser gapande TV-generation som vill ha allt serverat, som inte förstår att kultur är något man praktiserar, inte konsumerar. Med den insikten kommer att min kultur aldrig kommer dö så länge jag praktiserar den och vad som händer efter min död, det har jag inget med att göra.

  4. Erik Skogh
    2016-03-23 kl. 11:07

    Pizza, Kebab och kändisar är trivialiteter! Hedersmord, könsstympning och barngiftemål är inte det. Börjar “vänstern” resonera som att allt som förekommer i dagens Sverige är svensk kultur kommer vänstern att helt förlora inte bara arbetarklassen utan resten av “folket” också. Kvar blir några kulturliberaler som Petter Larsson på AB och några likasinnade. SD är idag det största partiet bland LO-medlemmar. Orsaken är vänsters oförmåga att vara vänster. Vänstern har tagits över av liberaler som är toleranta mot allt som underprivilegierade invandrare har med sig i bagaget, tolerans mot intoleransen är måttot!

    I AB skriver en vänsterpartist som vågar avvika från partilinjen idag en läsvärd artikel.

  5. Martin Kullberg
    2016-03-23 kl. 15:02

    Erik Skogh!
    Allt du nämner som inte är trivialiteter är redan förbjudet i lag. Att skrika om dubbellagstiftning för vissa grupper, det vet du nog vad det är för något om du tänker. Jag vill att du nämner en förhatlig kulturföreteelse som inte redan är förbjuden, då kan vi snacka om att det finns en problematisk kulturliberalism, annars är det bara en önskan om särlagstiftning för vissa grupper.

  6. Bo Persson
    2016-03-23 kl. 17:31

    Erik Skogh!
    Jag håller med dig. Som jag ser det finns det idag ingen annan vänster än den som är för en liberal invandring och ingen annan kommer att finnas i morgon heller. Så att vad vi har att välja mellan är å ena sidan en restriktiv invandring. Och å den andra ett SD som bara blir större och större.

  7. Bo Persson
    2016-03-24 kl. 22:55

    Knut!
    Jag har läst ditt inlägg (”Kulturdebatt…”) fram och tillbaka flera gånger och ändå inte blivit klok på det. Men det tycks mig som du menar att om vi undviker vissa ord eller åtminstone vissa användningar av det ena eller andra ordet, så vore vi av med SD. T ex om vi slutar att använda ord som ”svenskar” och ”muslimer” så är vi det.

    Men även om vi lyckades med detta så har vi ändå inte kommit någonstans. För religionernas värld och etniciteternas finns ju där ändå. Och det bästa beviset på det är väl alla de krig i historien som utkämpats i religionens namn och/eller etnicitetens.

    I den moderna staten – nationalstaten/territorialstaten – har dessa världar blivit allt mindre närvarande. Politiken har handlat om höger eller vänster som – i sin tur och åtminstone i en marxistisk analys – är ett uttryck för motsättningen mellan dem som säljer sin arbetskraft och dem som köper denna.

    Och det är alltså denna moderna konsensus som SD utmanat genom att dra in såväl religion som etnicitet i politikens värld. Och för detta uppskattas man i dagsläget av runt 20% av de röstberättigade till riksdagen.

  8. 2016-03-30 kl. 12:30

    Bo Persson!
    Detta har också konstaterats av t ex Marie Demker i ett flertal artiklar på vanstrastranden.wordpress.com, och från en annan vinkel av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (se t ex referat på gemensam.wordpress.com). Nämligen att när man avstår från att sortera politiken utifrån underklass mot överklass så kommer andra in och sorterar utifrån olika härstamning.

    Motsättningen mellan franska revolutionens (eller bondekrigens) folkbegrepp och nazisternas alltså!

    Något “vi och dom” är oundvikligt att hålla sig med. Sedan den traditionella vänstern har gett upp, och försökt bli catch-all-partier, blir det betydligt skummare krafter som fyller tomrummet.

    Exempelvis att, som Erik Skogh ovan, göra gällande att könsstympning och barnäktenskap är typiskt för icke-svenskar. På så vis bidrar man till att lägga gränsen mellan “oss” och “dom” på ett perverst ställe.

  9. Erik Skogh
    2016-03-30 kl. 19:41

    Jan W!
    Förvånad över din oförskämda dragning! Jag reagerade på Christer S uppräkning där CS bland mer triviala uttryck för svensk kultur tillför hedersmord. Du pådyvlar mig något som inte står i min kommentar, läs igen! En ursäkt vore lämplig, tack!

  10. Jan Wiklund
    2016-03-31 kl. 9:23

    OK, eftersom du tar tillbaka dina oförskämda dragningar kan jag gärna be dig om ursäkt också. Jag har inget intresse av bråk för bråkets skull.

  11. Bo Persson
    2016-04-01 kl. 14:25

    Jan W!
    Nu när (S) och (M) utan att använda sig av SD:s svenskhetsargumentering köpt deras restriktiva invandringspolitik bör det rimligtvis bli mindre attraktivt att rösta på dem. Å andra sidan finns det ju andra områden där svenskhetsargumentering fortfarande kan fungera.

    Jag tänker på den pågående utförsäljningen av Sverige till EU och Nato. Och jag tänker på den dåliga artikuleringen av motsättningen mellan arbete och kapital. Och jag tänker på den mångkulturalistiska ideologi som skapar etniska enklaver av olika slag.

  12. Jan Wiklund
    2016-04-04 kl. 10:54

    Bo P!
    Givetvis kan man alltid argumentera för att kontrollen bör ligga så nära en som möjligt. Men det är ett demokratiskt argument, inte ett nationellt.

    Hur ska man t ex bedöma det faktum att svenska företag är värst i världen på att kontrollera utländska tillgångar, och att Sverige är värst i världen (i förhållande till folkmängden) på att utöva ekonomisk imperialism? Mycket av det aggressiva svenska beteendet i Lettland och Ukraina kan förklaras därav. Är det inte bättre att argumentera utifrån demokratiska värderingar än att argumentera utifrån nationalistiska?

    Beträffande de etniska enklaverna håller jag med dig. Men jag argumenterar också här hellre utifrån ett demokratiskt perspektiv – “bort med konstlade gränser mellan människor som hindrar dem från att samverka”. Även om det också kan missförstås och överdrivas; minoriteter i underläge behöver alltid ett självförsvar så länge de kan betraktas som minoriteter i underläge.

  13. Bo Persson
    2016-04-05 kl. 7:50

    Jan W!
    Talar vi om samma sak? Jag spekulerade lite kring SD:s framtidsutsikter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.