Som vanligt skapar stora byggen mitt i personflödenas starkaste forsar heta känslor. Vi hade i Uppsala den stora striden om konserthuset, som kunde beskrivas som ett monstrum, för inte så länge sedan. Där gick den yttersta av våra vänsterpersonligheter till våldsamt angrepp på allt vad kommunal demokrati heter och alla som eventuellt gillade idén med ett nytt och ändamålsenligt konserthus i staden. Förnuftet segrade den gången tack vare demokratin.
Något säger mig att striden om Slussen i Stockholm är lite samma sak. En samling synnerligen prominenta kulturpersonligheter säger stopp till det förslag som kommunala beredningen lagt fram och framhäver ett eget alternativt förslag som dom kallar ”KulturSlussen”.
Båda förslagen säger sig vilja lösa de stora problemen som den snart helt nedvittrade gamla slussen innebär. Alla ska få plats, fotgängare, flanörer, cyklister, bussar och bilar. Hur mycket det talas om den stigande vattennivån i saltsjön vet jag inte, men jag förutsätter att de har med det problemet också.
Varför skapa en stor konflikt om detta? Kan man inte vara överens om att varje lösning innebär ett stort ingrepp och en stor omvandling av det nuvarande stadslandskapet och låta de mest drabbade, kommunens experter, arkitekter och politikerna (och lagstadgade medborgerliga samråd) klara denna fråga? Nej, här gäller konfrontation! Till detta lånar sig alla dessa prominenta kulturpersoner.
Det här är ett fenomen. Jag har mycket svårt att inte se att det på många sätt är en drömskt skådande ”kulturelit”, som här jagar upp varandra i en slags meningslös symbolkamp. Trupperna från förr samlas för att åter få känna samhörigheten och sig själva som unga på nytt.
Den diskussion som blir av allt detta kan knappast föra något gott med sig. Tvärtom kommer den fina kulturflocken att framstå som parasiterande och världsfrånvänd, varpå klyftan mellan kulturen och vår surt förvärvade vardagsdemokrati kommer att vidgas.
Det är det här som Bengt Ohlsson känner i luften när han skriver sin fyndiga krönika i DN 2011-11-25. Det är på den krönikan Malin Ullgren reflexmässigt reagerar i DN 2011-12-21, som i sin tur får Bengt Ohlsson att skriva sin stora konfrontationsartikel När ska det röda rinna av kulturens fana i DN 2012-01-04. Och det är efter det som det står klart, åtminstone för mig, att kultureliten (inklusive Bengt Ohlsson) är ett stort demokratiskt problem.
Kulturpersoner bör inte röra sig som en flock. De borde istället med sina respektive konstnärligt personliga uttryck gestalta problemen de ser och eventuellt ansluta sig till politiska manifestationer de sympatiserar med. Tänk till exempel om vi haft ett liknande upprop från svenska kulturarbetare mot de svenska trupperna i Afghanistan? Eller mot Israels övergrepp mot Gaza? Eller mot Sveriges smyganslutning till Nato? Eller mot utförsäljningen av den offentliga sektorn? Eller mot Sveriges utrikesministers väloljade förbindelser? m.m. I dessa sammanhang finns en och annan, men där är de få. Men Slussens utformning i hemkvarteren blir plötsligt världens viktigaste fråga.
Bengt Ohlssons misstag är att han etiketterar KulturSlussen som vänster. Jag vill vara vän med många av dessa kulturutövare för att deras konst har berört mig djupt, men inte för att vi är vänster. Råkar de vara det blir jag glad, men det börjar inte i politiken. Jag läste Bengt Ohlssons Grigorius och fann den intressant, men alldeles för lång. Dr Glas var bättre i formatet. Även DN-artiklen ovan var för lång i min smak. Men han skriver bra.
Bengt Ohlsson startar nu ett kulturinternt storbråk, som väl kan ha sina poänger. Men baksidan är att SD:s kultur(kon)front genom detta kommer att flytta fram sina populistiska skansar. Det kommer att fungera som när Göran Hägglund försökte ta poänger med att appellera till vad han kallade verklighetens folk.
Än svävar kulturfrågorna fritt mellan verkligheten och drömmarna. Men, än känner jag också stor sympati för order folk i betydelsen ”icke överhet”. Och vad är det för fel på detta folk som befinner sig i verkligheten? – kanske man kan våga fråga. Samtidigt är vi många som fnissar åt ”kulturtanterna” med grå pagefrisyr och lösa gråa linnekläder och en färgklick av siden elegant draperad runt halsen. Jag känner flera och kan intyga att även de är människor. Glöm inte heller det.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bengt Ohlsson, KulturSlussen, Malin Ullgren, kulturdebatt, verklighetens folk
Jag har också grubblat på var all energi i denna debatt kommer från. 1971 kom energin i Almstriden från att det råkade vara platsen för Stockholms mest populära utomhusfik, som främst frekventerades av ungdomar. Jag kan tänka mig att energin i Slussendebatten kommer från att det är platsen för Stockholms mest populära musikställe. Många, särskilt kultureliten, vill ha kvar detta vilket är osäkert om man helt strukturerar om Slussen.
Jag var i Uppsala några gånger i slutet av förflutna årtionde, och varje gång passade jag på att kila iväg och titta på huset. Tycker inte fotot här ger en riktigt bra uppfattning om exteriören och storleken, men det är när man kommer in som det hela blir som en fin konfektask. Vet inte riktigt varför, men jag gillar färgsättningen därinne. För mig känns det faktiskt festligt.
Vad det gäller Slussen, som i sitt nuvarande skick är deprimerande, gäller det att få bättre genomströmning av vatten inifrån Mälaren, innan det blir en jätteöversvämning. Samtidigt gäller det att förhindra att Saltsjön tar sig in i Mälaren när det är torrtid (det har hänt i liten omfattning) och skadar en av Sveriges största vattentäkter. Samtidigt … det är många ’samtidigt’ att hålla i luften när man diskuterar Slussen … måste destruktiva exploatörer hållas kort.
Slussen i Stockholm, Musikens hus i Uppsala och många andra storbyggen i de stora folkströmmarna kan med fördel diskuteras. Men, jag diskuterade ovan problemet med kulturarbetarnas oreflekterade flockbeteende och högerpopulisternas allt starkare positioner på kulturområdet. Finns inga synpunkter på den saken?
I ett privatmejl har jag upplysts om att jag i slutmeningarna är otydlig om de medelåders kvinnorna som bär upp en stor del av vårt kulturliv. Hade jag varit kvinna hade jag säkert varit en av dem.
Suverän kommentar till Bengt O: 8 DAGAR