Kulturfunderingar oktober 2019

Stäppbison i La Covaciella-grottan i Spanien (Foto: Wikipedia)

venska akademien ska i år dela ut två Nobelpris i litteratur, ett för 2018 och ett för 2019. “Det får inte gå till vita män” säger Gunnar Bolin i P1-kultur. Ja, så är det säkert. Det skulle vara politiskt omöjligt. En (1) kvinna är politiskt nödvändigt. Två vita kvinnor är förstås fullt möjligt, men alltså inte två vita män.

Identitetspolitik är idag så dominerande att den i valet av Nobelpris är viktigare än de litterära kvalitéerna. Är det vettigt?

Vad är egentligen konst?
Människan har i alla tider ägnat sig åt konstnärligt skapande. Grottmålningar i till exempel Lascauxgrottan i Frankrike är de äldsta kända, de kan vara 20.000 år gamla. Bildskapande i bred bemärkelse är en helt naturlig sysselsättning. Har man tid över sätter man lite guldkant på tillvaron för sig själv och för samhället runt omkring. Och man sätter spår i historien genom att bygga monument eller måla miniatyrer.

Fram till medeltiden var alla etablerade hantverk “konster”. I tyskan kallades ett väl utfört hantverk för “ein Kunststück” – ett konstverk. Konsten är i traditionen tätt förbunden med det goda hantverket. Med tiden upphöjs de som lyckas utveckla sina hantverks- och fantasiförmågor till oanade höjder till konstnärer.

Men konstbegreppet är sedan länge en mycket svårfångad fågel. I någon mening är konst fortfarande ett utsökt stycke hantverk som berättat något om sin samtid. Vad som berättas är förstås ibland svårt att förstå. Berättelsen kan ha upprört omgivningen till den grad att omgivningen förstört konstverken eller hotat med att förstöra dem. Detta hör till konstens väsen.

Den offentliga konsten
I alla svenska kommuner lägger man ner pengar och engagemang på att sätta kulturell guldkant på det offentliga rummet. Bland annat köper man in konst som placeras på strategiska platser. Länge har man kunnat sköta det här på ett ansvarsfullt vis, ofta genom att politiskt ansvariga utser en konstkommitté som sedan köper in den offentliga konsten. Politiker kan påverka kommittéernas sammansättning, men blandar sig inte i konstinköpen. Man kallar det att konsten har armlängds avstånd till politiken.

Men vad som är konst, eller snarare vad är lämplig konst för det offentliga rummet har politiserats. Lite här och var uppstår heta konstdebatter som slutar med att någon till slut sätter ner foten och säger att konsten ska inte störa eller uppröra skattebetalarna. Den ska vara vacker och uppbygglig. Punkt!

Vad som upprör är förstås ofta oönskade politiska signaler i konsten som emellertid ofta kritiseras med inlindade estetiska argument. Det ska åtminstone vara njutbart att se på! Alltså det får inte vara fult!

En stor skorstensliknande skulptur i Uppsala av Jan Svennungsson vållde stor debatt 2015. Följande rader är saxade ur en tidningsinsändare om saken:

“Kultureliten har inte oväntat fått sin vilja igenom, motsagda av ‘bara några närboende’. Vi vanliga dumskallar får försöka lita på att våra folkvalda förvaltar våra skattepengar på ett sätt som är till största möjliga nytta och glädje för oss, även om vi inte förstår det själva. Med tiden kanske vi till och med kan lära oss att uppskatta det fantastiska verket om vi intalar oss att upphovsmannen har en nästan obeskrivligt hög utbildning inom de sköna konsterna och följaktligen är utrustad med en förfinad smak som är vida överlägsen vad vi vanliga neandertalare ens kan komma i närheten av.”

Det var bara början. I Uppsala har debatten rullat på angående fler offentliga verk. En konstnär blev så illa åtgången att han rent av slutat jobba som konstnär. I Järfälla kommun har ett kommunalråd beslutat ta ner ett konstverk (i arbetarmålaren Amelins anda) som hon menar återspeglar “antidemokratiska värderingar” och alltså inte återspeglar majoritetens i Järfälla värdegrund. I Sölvesborg har kommunfullmäktige beslutat att offentlig konst i fortsättningen ska vara ”klassisk och tidlös” och man ska helt sluta köpa ”utmanande samtidskonst”. På så sätt tänker man sig slippa till exempel den så kallade “menskonsten”.

Frågan är om det i framtiden kommer att finnas annat än kommersiell reklam kvar i det offentliga rummet. Den ifrågasätter ingen.

Prideflaggorna i Sölvesborg
Så var det också det där med prideflaggorna i Sölvesborg. Sedan 2013 har prideflaggan hissats på stadshusets flaggstång i samband med prideparaderandet. Det har nu SD/M-styret i Sölvesborg beslutet att upphöra med. Inga prideflaggor på kommunala flaggstänger i fortsättningen.

Det var kanske inte ett helt oklokt beslut. För, varför ska myndighetssverige flagga speciellt för prideparader? Det är ju en fråga där mycket starka åsikter bryts och där diskussionen måste få vara fri. Då bör myndighetssverige förhålla sig neutralt, på samma sätt som i politiska och religiösa frågor i allmänhet.

Det jag finner märkligt i denna sak är att det blivit praxis att prideflaggan hissas på offentliga flaggstänger lite varstans. Vem har beslutat det? Alla hänger liksom med i pridevågen, ingen vågar ifrågasätter lämpligheten i det. Kulturklimatet styr efter principen; är man inte för prideflaggande är man emot HBTQ-rättigheter.

Varför det offentliga Sverige ska ägna sig åt identitetspolitik på det här viset förstår jag inte, det förefaller i själva verket som synnerligen olämpligt. För många medborgare upplevs det som märkligt och för en del blir det rent stötande. Det göder dessutom politikerförakt och underminerar förtroendet för demokratin.

Att däremot köpa in konst som återspeglar frågan och placera på lämpligt sätt i det offentliga rummet är en helt annan sak.

Religionsfriheten och omskärelse
På Centerstämman röstades partistyrelsen ner i frågan om religiös omskärelse av små pojkar. Annie Lööf sa i radion att hennes tidigare uttalande som partiets integritetspolitisk talesperson var dåligt underbyggda och att hon nu kommit fram till en mer nyanserad hållning i frågan. Religionsfriheten väger nu tyngre.

En majoritet av ombuden ville emellertid annorlunda. Detta har skapat stor debatt. Ett förbud skulle rikta sig direkt mot judar och muslimer, som båda har denna sedvänja. Är det viktigt för dem, må de få göra det. Det är trots allt något helt annat än kvinnlig omskärelse, som i många fall är rent handikappande och har starka inslag av manlig kontroll av kvinnors sexualitet. Att jämställa dessa omskäreletyper är fel. Jag menar nog att det inte ska kunna utföras i den skattebetalda sjukvården. Det hör till den rent självvalda privata sfären.

Så är vi där igen. Toleransen sitter allt trängre numera i Sverige. Människor är olika, så har det alltid varit. Jag minns min judiske kompis i småskolan som var omskuren och som därför såg annorlunda ut mellan benen än vi andra. Någon upplyste mig om att så gjorde judarna av hygieniska skäl. Varför vi andra inte blev omskurna av hygieniska skäl fanns det inget svar på.

Det är dock ingen slump att denna fråga nu blossar upp. Vårt kulturklimats skadliga fixering vid identitetsfrågor manar fram jämförelser och betonar olikheter istället för likheter och vad som förenar. Religiösa sedvänjor liksom sexuella preferenser har alltid varierat kraftigt. Försvar av minoriteter och deras rättigheter att – inom lagen – odla sin särart är också en grundbult i en demokrati.

Men majoriteten ska inte ha lagen på sin sida i frågor om religiösa sedvänjor eller sexuella preferenser, utan respektera minoriteters rätt till sin särart. Därför är religionsfriheten så viktig. Särlagstiftning blir automatiskt konfrontativ. Därför var det oroande att majoriteten på Centerstämman ville lagstifta mot judars och muslimers sedvänja att omskära små pojkar. Det är ju likheterna i medborgarskapet som förenar människor och som möjliggör ett demokratiskt styre. Olikheterna ska respekteras och i minsta möjliga utsträckning regleras i lag.

Var blev folket av?
“Folket” är sedan många år ett ord/begrepp som är utmönstrat ur kulturdebatten. Det är nedsmetat med populistisk dynga. Förr kunde jag tala om “folket” och mena något bra. Nu måste jag skriva “de breda befolkningsgrupperna i vårt och i andra länder, de mindre privilegierade, de socialt utsatt, de utanförstående” eller någon annan förskönande omskrivning för att bli inte stämplas som brunmelerad. Men menar jag något bra med dessa omskrivningar? Nej de är till för att det ju är något fel på de man vill tala om. Alltså omskrivningarna speglar en samhällelig von oben-attityd.

De lever nämligen utanför “Kulturen” (med stor K). Hur de lever, tänker, tycker och handlar är inget som intresserar “Kulturen”, annat än om de kan framställas som udda identiteter med udda sedvänjor eller möjligen som ett akademiskt forskningsfält i sociologi eller kulturantropologi. “Kulturen” i denna mening, som nu dominerar helt i våra medier, är blivit blind för “folket” som en kulturell kraft.

“Folket” eller “det arbetande folket”, som var ett ganska självklara begrepp på 70-talet, finns emellertid lika mycket idag. I verkligheten! Men att kalla de “verklighetens folk” sänder rysningar genom genom just “Kulturvärlden”. Nej, “Kulturen” flyter ovanpå och vill inte se ner på det man tycker är fult. “Kulturen” gör att de stora kulturella värden som finns förborgad i litteratur, konst, teater, film och musik nu och genom tiderna avskiljs ifrån de där nere. Ja här växer nu en kulturklyfta som utnyttjas på ett skickligt sätt av den nya högern med Sverigedemokraterna i spetsen. De pekar gärna ut “kultureliten” med sin “perversa värdegrund” som skyldig till snart sagt allt ont. Här har de faktiskt en poäng. Många håller med dem och känner av “Kulturens” medlåtande attityder.

Politik är att sälja värderingspaket
Men deras utgångspunkt är trots allt överhetens. De tror sig kapabla att ta ledningen och omvandla samhället uppifrån, skapa ett korporativt samförståndsklimat där de bildade samhällsklasserna ska implementera sitt “värderingpaket”, som ska leda Menigheten in på rätta vägar. Politiken går ju mest ut på att sälja in sina “värdringspaket”. Denna strategi skiljer sig inte från den förkättrade “kulturelitens” eller “etablissemangets”. Det är bara “värderingspaketens” innehåll som varierar.

Det är alltså det demokratihotet gömmer sig. Det avspeglar den politiska elitens (inklusive SD) och “Kulturens” i Sverige nedlåtande attityd till just det kulturbärande folket. De ser det inte ens. Här växker starka och äkta klassmotsättningar som tar sig politiska uttryck i flykten från politiken. På kultuens område har vi fått ett upstairs och ett downstairs som aldrig förr. Vi måste nog återuppfinna begreppet folket som något fint.

Svenska akademiens nye ständige sekreterare Mats Malm ville i radion nu på morgonen inte svara på frågan om en av årets pristagarna är kvinna. Mitt tips är ändå att identitetspolitiken är så stark att det blir en man och en kvinna. Har jag fel blir jag glad, vilket alltså inte betyder att jag är emot jämställdhet mellan könen. En timme kvar nu till dörrana öppnas…

  15 kommentarer for “Kulturfunderingar oktober 2019

  1. Dennis Zackrisson
    2019-10-10 kl. 13:13

    Ja, så har då täckelset fallit och den nye ständige sekreteraren kunde (kanske just för att han är ny) undvika det nära liggande jubelropet “Äntligen!” när han smög ut från de hemliga sammanträdesrummen för att möta det samlade pressuppbådet.

    Vi kunde direkt konstatera att den välkända Europacentreringen manifesteras än en gång. Polen och Österrike. Också en liten fläkt av den “gamla världen” kan förnimmas i atmosfären. Grattis också till Stefan Lindgren, som sedan länge haft Peter Handtke som sin favoritförfattare.

  2. Sixten Andréasson
    2019-10-10 kl. 20:43

    Rätt bra funderingar, som väl kan behöva utvecklas vidare. Redan i november.

  3. Karl-Johan Karlsson
    2019-10-10 kl. 23:30

    En lite konstig artikel. Vad gäller inledningen verkar Knut vända sig emot att individer skall behandlas utifrån den grupp individen identifieras som, vita män. Sedan verkar han anse att religionsfrihet inte gäller individen utan en grupp som andra identifierar individen i. Religionsfriheten i artikeln skall givetvis utgå från individens, barnets, frihet att välja religion (eller ingen) och ett nyfött barn kan inte välja. Därför bör tvångsanslutning till en religion av ett barn betraktas som inskränkning av religionsfrihet, inte tvärtom. Skillnaden mellan kristendomens dop och omskärelse är att den förra är reversibel till skillnad från den andra.

    När barnet är vuxet och kan välja är det rimligt att det får det men inte att påtvingas som barn och det på ett sätt som inte kan ändras om barnet väljer en annan religion.

    Att sedan bortskärande av kroppsdelar av icke medicinska skäl och utan individens medvetna val i sig är förkastligt är en annan sak.

  4. Jan Arvid Götesson
    2019-10-11 kl. 1:08

    Knut skrev: ”Mitt tips är ändå att identitetspolitiken är så stark att det blir en man och en kvinna. Har jag fel blir jag glad, vilket alltså inte betyder att jag är emot jämställdhet mellan könen.”

    Så här redogjorde Svenska Dagbladets nätupplaga för nyheten någon minut efter att ständige sekreteraren klev ut genom dörren: ”Just nu: En man och en kvinna fick nobelpris i litteratur”.

    Inte ”Just nu: Handke och Tokarczuk fick nobelpris i litteratur”.

  5. Bertil Carlman
    2019-10-11 kl. 8:50

    ”Rätt bra funderingar, som väl kan behöva utvecklas vidare. Redan i november.” skriver Sixten A. Fast Sixtens försiktighet ”rätt bra” är fel. Det arbete som Knut L. gör på denna blogg är utmärkt, liksom det lyft han åstadkommit som webbredaktör (?) för Folket i Bild/Kulturfront. En sak är dock mycket dålig. Om vi säger att det är något tusental (?) personer som, liksom jag, regelbundet läser lindelof.nu och/eller fib.se, varför kommer det så få kommentarer/synpunkter på det som skrivs. Det kan inte vara så att bara glappkäftade jag och några få andra har synpunkter på hur det som sker i världen speglas på dessa nätsidor. På fib.se är det bara enstaka kommentarer till inläggen, men ok det är en ny möjlighet som kanske inte satt sig än. Eller är det blyghet som gör ”att lilla jag” inte törs kommentera? Eller att det kan bli obehagligt hett som mellan mig och Leif Holmgren i början av månaden?

    Det svenska folket, liksom många andra folk på jorden, måste mobiliseras för att komma ur den tankeförlamning som Imperiet med vasaller försatt dem i med hjälp av sina MSM. Då behövs det diskussion. Mer och mer ser vi hur Public Service underställer sig det västliga synsättet, och därmed hindrar det svenska folket från att se hur fler och fler krafter växer som kan motverka den kapitalism/imperialism som genom krig, ödeläggelse av jordens resurser och tankefördumning hindrar att jorden kan få en bättre framtid.

  6. Knut Lindelöf
    2019-10-11 kl. 9:36

    Karl-Johan K!
    Intressant, men enligt min mening också ett “lite konstigt” svar. Hur religionsfriheten ska tolkas varierar förstås. Även i Sverige tvångsdöps små barn in i den kristna kyrkan. Inte kan de välja. Visserligen väljer man ofta att senare bekräfta dopet med en konfirmation, men nog har föräldrar eller den omgivande kulturen i form av en religion stort inflytande över det valet. Ska det förbjudas? Nej knappast. Här väljer föräldrar för sina barn. Alltså förhållandena varierar omkring detta, och så måste det få vara.

    Det är (fortfarande enligt min mening) i sådana här diskussioner som de uttalat “religionsfria” (ateisterna) ofta blir intoleranta. Då hamnar de inte sällan i fyrkantigt juridiska resonemang och i krav på lagstiftning. Ett harmlöst litet ingrepp, inte värre än självvald piercing, förstoras till ett fysiskt övergrepp med stora risker och livslånga men.

    Upprördheten över kosher- respektive halalslakt känner vi till. Den är av samma uppskruvade sort. När kommer rörelsen för ett förbud att märka renkalvnarna med morakniv i öronen?

  7. Bertil Carlman
    2019-10-11 kl. 10:18

    Jan Arvid G:s kommentar var intressant. Den visar hur lätt man/jag tappar tankeskärpan. Inte tänkte jag på att ständige sekreteraren klev ut genom dörren och sade ”Just nu: En man och en kvinna fick nobelpris i litteratur”. Att könsfrågan var viktigare än kvalitetsfrågan. Han skulle också ha kunnat säga ”två européer” fick priset. Men det är klart hur skulle Svenska akademien ha kunnat frigöra sig från ”det västliga” synsättet på vad som är viktigt, och att Europa är en liten del av världen, både befolkningsmässigt och kvalitetsmässigt? Stackars alla kvinnor i länder som Sverige som får något sorts pris i fortsättningen. Det måste tänka ”har jag fått priset för vad jag åstadkommit eller för att jag har en snippa?”

  8. Karl-Johan Karlsson
    2019-10-11 kl. 10:50

    1: Helt harmlöst är det inte, varje år till och med avlider barn som resultat av manlig omskärelse även om jag inte känner till nåt fall just i Sverige, däremot i Norge.

    2: Jag har resonerat principiellt, vad som juridiskt bör tillåtas eller förbjudas är en annan fråga. Principiellt bör religionsfrihet i detta fall utgå från barnets rätt att i vuxen ålder välja religion.

    3: Jag nämnde dop som också är en tvångsanslutning men skillnaden är, bortsett från att mig veterligen ingen har dött av det, det är reversibelt.

    4: Min poäng var dock att medan början av artikeln var riktad mot identitetspolitik, grupp kontra individ, vändes detta i denna fråga där individen ju är barnet, inte föräldragruppen.

    5: Det förefaller mig besynnerligt att värnande om barnets rätt betraktas som intolerans.

    Vi har uppenbarligen skilda åsikter men jag tänker inte gå in i någon diskussion om renkalvar utan nöjer mig med detta.

  9. Leif Stålhammer
    2019-10-11 kl. 12:19

    Handtke var överraskande! För övrigt kan väl folk få skära av sig vad de vill när de är vuxna och vet varför. Oskuret är bäst, emellertid, tycker jag.

    PS. tänk på den industri som uppstår när folk så småningom ska ta bort sina tatueringar. Kommer sjukvården stå för kostnaderna?

  10. Jan Arvid Götesson
    2019-10-11 kl. 13:14

    Bertil C, det var nog bara Svenska Dagbladet som talade om ”en man och en kvinna”. Men fenomenet att sådant alls kan skrivas är ju intressant. Expressen.se har publicerat ett stapeldiagram där de räknade antalet kvinnor och män som fått nobelpris i år. Det stod 9–0 till männen före litteraturpriset.

    Jag såg på ständige sekreterarens tillkännagivande i efterhand, och han nämnde bara litteraturpristagarna vid namn. Däremot iddes ständige sekreteraren inte lära sig att uttala Tokarczuk. Ständigt får man skämmas för Sverige.

  11. Knut Lindelöf
    2019-10-11 kl. 13:17

    Karl-Johan K!
    Ja vi har olika uppfattningar om hur religionsfrihet ska ses i förhållande till “barnets rätt”. Diskussionen om det får ha sin gång.

    En sak som jag vill påpeka m a a det du skriver om att “identitetspolitik” står emot individens (barnets) rätt. Det är mycket tveksamt. Motsatsen till identitetspolitik ser jag som “medborgarpolitik”, alltså där alla myndiga individer åtnjuter samma medborgerliga rättigheter (oberoende av egen upplevd identitet). “Barnets rätt” är av annat slag och lika självklar som att ingen… har rätt att skada någon annan människa, som i vår kultur slås det fast med olika formuleringar i t ex 10 Guds bud – en slags allemansrätt.

  12. Bertil Carlman
    2019-10-11 kl. 17:09

    Aj! Nu gjorde jag bort mig. Tack för påpekandet, Jan Arvid.

  13. Bo Persson
    2019-10-11 kl. 18:29

    Häromdagen la jag undan två böcker, som jag tänker läsa senare i höst. Den ena var ett nytryck från 1974 av August Strindbergs Svenska folket och den andra var Bengt Jacobssons Nils Månsson Mandelgren – en resande konstnär i 1800-talets Sverige från 1983. Alltså den Mandelgren som ibland sägs ha upptäckt ”det svenska folket”.

    I enlighet med den EU-logik, som idag gäller i Sverige, kommer jag förstås för detta att stämplas som ”brunmelerad” som Knut Lindelöf uttrycker det. Men den logiken är falsk. Att använda begreppet ”svenska folket” är inte alls samma sak som att som SD förorda en etnifiering av politiken.

  14. Bertil Carlman
    2019-10-12 kl. 9:44

    Den som ständigt strävar efter att till varje pris uttrycka sig ”korrekt”, är illa ute. Hen kommer också att tappa förmågan att känna av vad den mindre språkligt bevandrade verkligen menar när denne kanske använder ”fel” ord som neger, kärring eller liknande. Jag får regelbundet småkonflikter med närstående som agerar språkpoliser. Fast ibland har de naturligtvis rätt.

    Rädslan för att använda SD-ord och SD-uttryck anser jag mest speglar dessa räddhågades oförmåga att kritisera den politik SD för. Och det i sin tur beror mest på, att dessa räddhågade inte heller är säkra på sin egen politiska linje. Jonas Sjöstedt är ett bra exempel. Kanske röstade han för svenskt deltagande i kriget mot Libyen endast för att SD röstade mot? Eller varför inte den debatt som varit här på bloggen ”Kommunistiska partiets inre strider fortsätter”, där just SD-stämpeln, snarare än argument, ibland verkar vara det viktiga.

    Ordet folk är bra. Sverige behöver ett riktigt FOLKPARTI!

  15. Örjan Wedin
    2019-10-12 kl. 11:58

    Det var i alla fall inte helt oförargliga personer som fick priserna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.