Jag minns när jag vaknade upp med Åsa Beckman på 80-talet i en västerförort, fullt påklädd i samma säng som henne, med en dunkande huvudvärk. Det var en regnig novemberdag, och jag stapplade ut i köket med golv som var fläckade med rödvin bland krossade vinflaskor, och tömda askkoppar i disktratten. Fönstren var smutsgråa och inte putsade det senaste året. Och från vardagsrummets balkong syntes en invandrarkvinna med frysande dotter gå förbi, och frågade vad för musik vi spelat. ”Ebba grön”, svarade jag. ”Och jag som trodde att någon höll på att misshandlas”, svarade hon.
Själv hade jag haft ett tumultartat bråk med poeten Magnus William-Olsson, som då var odebuterad, men idag etablerad, och tagit initiativ till poesipodden Örnen och kråkan; kanske som motstånd mot den allt fattigare kulturpolitik vi fått.
De på festen var medvetna om att sjuttiotalet var förbi, vilket tidskriften 80-tal proklamerat med Mats Gellerfelt. Han gjorde rent hus med dåvarande litteraturkritiker. De blev helt enkelt anakronistiska efter att Olof Palmes löntagarfonder börjat ifrågasättas, och de hatiska mordhoten dök upp.
Jag gick tillbaka till Åsa Beckman, och vi fann en gemenskap i att vi båda gjort bort oss – jag med en smäll i bröstet på William-Olsson, hon av att ha blivit för berusad. På tunnelbanan hem talade vi om hennes far och syster Eva som ännu inte blivit kulturchef på SVT. Åsa själv frilansade på SvD, och hade fått en novell publicerad i DN som handlade om hur någon stympade sina kroppsdelar.
”Hade det varit möjligt utan Beckman som efternamn?” frågade jag där vi satt och skakade i vagnen.
Hon undvek frågan och berättade istället om en mardröm hon haft under natten – att jag styckade min kropp med en kökskniv och gaffel i samma ögonblick jag gav William-Olsson en råsop i bröstet.
Det kom sig av det hat jag kände över att han kunde koderna som krävdes i de litterära salongerna; det med hjälp av bakgrunden han kom från med en far som var stjärnkirurg på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Åsa Beckman var dotter till den berömda författaren Erik Beckman som skrev i DN-Kultur. Deras bord var som dukade.
Därefter dröjde det inte länge innan Beckman började engagera sig i kvinnlig poesi. En kväll hade hon en födelsedagsfest, bland de bjudna fanns poeten Ann Jäderlund. Tårtan avbildade värdinnans F-a, och vi dansade vilt. Och rätt snart kom Beckmans inträdesbiljett till DN-kultur, då hon ondgjorde sig över en kritiker i SvD som kränkt hennes väninnas diktsamling med sina sexistiska anspelningar. Nu startade en stor marknadsföring av Beckman. Vecka efter vecka fick hon skriva krönikor om manligt, och misogynt beteende i DN, fräckt använda bekanta och vänner som material, framskrivet i ett genusperspektiv. Det var aldrig tal om svensk historia eller hur industrialiseringen, skapat familjemönster vid förra sekelskiftet.
Men tiden går, och nyligen skrev hon om sjuttiotalshjälten, Suzanne Osten, men ställde samtidigt hennes kvinnokamp i genusperspektiv. Hon menade att Osten var motsatsen till vad en Kulturman är idag: alltför upptagen av sitt ego för att kunna tänka på dagisverksamheter eller på barn och ungdomskultur som Osten gjort genom att bygga upp Unga klara. Istället blir män skuggor av något förgånget, vilket hon ofta återkommer till som kritiker. Paradexemplet var när hon tog Stig Larsson i örat på en helsida efter att han hållit ett vulgärt tal på DN:s kulturredaktion, och fått många att må dåligt i flera dagar. Han beskrevs som en sladdrig, och ohämmad manschauvinist. Men Larsson jag själv talat med anser att Beckmans Kulturman har hennes far som förebild, något jag tycker är en enkel psykologism.
En troligare tolkning är att hon velat skapa en nisch, en strategisk karriärväg med begreppet Kulturman. Ett välkänt efternamn har också gett henne gynnsam draghjälp.
En annan kvinna som använt feminismen till liknande, är Maria Sveland, vars debut Bitterfittan rönte stor uppmärksamhet. Den skildrade en semester på Kanarieöarna, och här skulle ett patriarkalt Sverige lyftas fram, kvinnan bli ett offer. Senare gjorde hon ett radioprogram där en idealälskare beskrevs dyka ifrån en klippa i ett exotiskt paradis. Han framstod emellertid som en docka, nästan som en Barbie, ett ideal i en kvinnlig fantasivärld, närapå kitschig. När trofén senare visade sig tillhöra ett högerextremt parti, togs det politiskt korrekta beslutet naturligt. Hon höll på att kräkas, men även jag över hur hennes syn på män såg ut. Han skulle vara en leksak för hennes behov; inte irrationell med djupa känslor som kunde bli eruptiva. En o-människa alltså.
Hon förfasade sig också över filmen Turist av Ruben Östlund, där en man överger sin familj inför en hotande lavin. Det hette att regissören träffat mitt i prick vad gäller hur det motsatta könet beter sig, trots att all forskning visar på motsatsen; att män haft den mest beskyddande rollen genom historien.
De här snedvridna genusperspektiven har ibland förvandlat kvinnors syn på det motsatta könet till närapå grotesk. Det har därtill med tiden nästan blivit en trend att hysa mansförakt hos många. Och trots att Me-too visat att det är de traditionella maktstrukturerna som är roten till det onda, så beskrivs vi ofta som kriminellt belastade på grund av våra gener.
Rox är ett exempel, andra finns hos den tidigare professorn i genusvetenskap i Uppsala, Eva Lundgren. Mannen har närapå fått en religiös dimension, blivit som djävulen själv.
Åsa Beckman skrev för inte alltför länge sedan att kvinnor numera stolt marscherar in på de viktigaste kulturinstitutionerna, som var de i krig: på förlag, teatrar och tidningsredaktioner. Undertexten är tydlig: de flesta män skall ut ur den mediala uppmärksamheten, för att kvinnor skall få plats i den. Inte undra på att de är i minoritet på den litterära marknaden idag. ”There is a war between the rich and poor, ”There is a war between the man and the women,…” som Leonard Cohen sjöng en gång.
Jag tror ju mest på den första strofen av Cohen. Men dramat tycks ändå sälja bra; kvinnornas revolution skall med spänning följas och medialt hyllas nu. Men att det krävs att några ägg knäcks för att få till en omelett, finns flera exempel på. Ta bara Benny Fredrikssons öde på Stockholms stadsteater. Där flockades medelklasskvinnorna vid hans dörr, sårade och skrikande av att de inte fick den uppmärksamhet de såg sig förtjänta av, och sedan var smutskastningen igång av en arbetargrabb. I det senaste numret av Flamman skrivs nu om hur feminismen exploateras av näringslivet. De blir gärna ledare, tar större ansvar, och är bättre som arbetskraft än sina ansvarslösa män. En frukt av en amatör-feministisk ideologi?
Det skulle i alla fall vara av intresse om statistiska centralbyrån tog reda på hur många kvinnor respektive män det finns inom kultursektorn idag. Kan det ha med genetik, utbildningsbakgrund, klass, eller bara med fenomenet Nepo-babys (”kort för nepotism baby – Redax) att göra? Det är hur som helst länge sedan Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink hade en chans på den litterära marknaden.
Idag lyfts kulturprinsessor som Åsa Beckman fram istället eller prinsar som Magnus William-Olsson.
Ekelöf är från en svunnen tid i våran postmoderna, kapitalistiska era. Ifall hon inte är en invandrarkvinna som jobbar svart, är underbetald och ändå har drömmen kvar om en bättre framtid.
