ytt nummer att Förr och Nu kom ut på nätet i dagarna med flera högintressanta artiklar. Den långa ledaren av Jan Käll är en grundlig genomgång av hur den från nordamerikanska abstrakta expressionimen spriddes över världen med pengar från CIA för att skapa kulturell glans åt kapitalismens segertåg över världen efter andra världskriget.
Per-Olof Käll avslutar i detta nummer sin långa essä om
Louise-Élisabeth Vigée-Lebruns porträttkonst. Hon rörde sig i kretsarna runt det franska hovet före revolutionen 1789, vilket vi får följa i förra delen. Nu följer vi henne i exilen i Italien, Tyskland och Ryssland innan hon återvänder till Frankrike när Napoleon kommit till makten. Denna fina dam hade först och främst en enastående förmåga att måla porträtt, vilket hon försörjde sig på i sin 12 år långa resa mellan Europeiska stormakternas societeter och hovkretsar.
Essän illustreras rikt med många exempel ur hennes imponerande tecknande och måleri. Artikeln har möjliggjorts tack vare konstnärens memoarer, Souvenirs (Minnen) som hon skrev i åttioårsåldern samt genom det stora antalet fritt nedladdningsbara (open domain) fotografier av hennes verk, som finns tillgängliga på nätet.
Man har också en artikel av fransmannen Julien Hach om aktuell politik. Rubriken är ”De Gula Västarna – fransmännens förkvävda revolt mot den ekonomiska nyliberalismen”.
Nämnas bör också två bokrecensioner, den ena av Svante Svensson om det knappast omtalade folkmordet på 200.000 judar under andra världskriget. Boken heter Vårt folk och är skriven av Ruta Vanagaité och Efraim Zuroff. Anders Persson recenserar så boken Moskoviten – Sverige och Ryssland 1478-1721 av Kari Tarkiainen som fördjupar och nyanserar bilden av Sveriges förbindelser med ryssen, som tydligen periodvis varit mycket goda.
Förr och Nu fanns i pappersform under många år med början på 70-talet, men finns nu endast på nätet. Detta är i sig intressant. Denna klassiska kulturtidskrift med sin speciella kulturprofil serverar nu nummer för nummer av hög kvalité på frivillig väg med tekniskt sett mycket enkla medel. Det är lättåtkomligt, gratis och möjligt att skriva ut, och kan förstås med tiden utvecklas mycket mer. Det är ett bra exempel på nätets goda sida och som visar att det alls inte finns någon motsättning mellan pappersprodukter och nätprodukter.
Men, naturligtvis kommer det ännu ta lång tid innan vårt kulturella etablissemang nedlåter sig till att ens ta del av detta material. För, tidskriften håller sig med med en politisk plattform med bland annat parollen – För en folkets kultur – som där uppe är mycket illa sedd. Det är alltså inte fråga om folklig i betydelsen enkel, utan en kultur som tjänar kunskap och bildning i en radikal tradition. Inget under solen ska vara någon främmande. Allt är värt att studera. Folkbildning alltså!
