Ja, vad säger ”vännen Knut Lindelöf, en gång i tiden drivande för en kunskapsskola, en riktig skola ingenting annat”. Det frågar Lasse Ekstrand i ett PS till sin artikel den 9 maj.
Det känns mycket länge sedan nu. De problem och svårigheter man idag ser med det som fortfarande kallas grundskolan kunde vi inte ens föreställa oss 1978-79 då jag drogs med i försvaret för en likvärdig kunskapsskola.
Min mentor, inspiratör och förebild blev Arne Helldén, introduktören av de franska filosoferna, med Denis Diderot som centralfigur, bland oss som då såg oss som den svenska vänsterkantens kämpande kulturfront. Hos honom förenades en klassisk kunskapssyn med en social radikalism; att studera är ett hårt arbete, som i längden är omdanande och fruktbart. Arbetet var grunden i skolan såväl som i samhällsbygget utanför skolan. Men skolan kunde ses som något för sig själv, där rollerna var tydliga för lärare och elever. Alla sådana idéer är för länge fullständigt förångade.
Dessa idéer fångade emellertid mig och gav mitt liv och mitt arbete i skolan en djupare mening, inte bara juni, juli och augusti och en ny bil då och då.
Varför jag blev så infångad av dessa idéer, samtidigt som hela sammanhanget i min borgerliga bakgrund rörde sig i annan riktning på 1960- och 1970-talen, har jag förstås försökt förstå. Men något klart svar har jag inte. Möjligen några ledtrådar. Men det var kanske inte det som var frågan.
Nå, att studera innebär läsning. Det har jag bittert själv fått erfara. Jag konstaterades ordblind redan som 10-åring, vilket gjorde mig annorlunda än alla andra (vilket var min oomkullrunkeliga upplevelse). Men jag kunde till slut läsa i min ensamhet, men långsamt och mödosamt. Rätt som det var visade sig textens innehåll som bilder och skeenden som på vilken spännande film som helst. Koden var knäckt.
Varifrån jag fått idén om att man måste läsa för att inte bli dum, vet jag inte. Kanske var det en nermyllad föreställning i kulturen där jag som liten planta grodde. Läsning var liksom en vardagssyssla, lika viktigt som att äta, därför måste också jag läsa. En överlevnadsfråga.
Det här har präglat mitt förhållande till böcker och läsning. Jag lånar sällan på bibliotek, jag vill kunna sätta upp varje läst bok i min bokhylla som en trofé.
Det här i kombination med mina medfödda förmågor att konstruera, meka med allt som går att skruva isär, snickra och bygga, blev jag som en slags hybrid, en händig intellektuell. Om jag förstått saken rätt är Lasse Ekstrand en helt annan sort i det här avseendet.
I alla fall söker jag förklaringen till mitt eget brinnande engagemang för en svensk jämlik kunskapsskola i mina egna erfarenheter kombinerat med upplysningsmänniskor som Arne Helldén och många andra jag stött på genom åren.
Jag är fortfarande helt övertygad om att upplösningen av den likvärdiga sammanhållna svenska grundskolan är en oöverblickbar katastrof. Det var kanske idealistiskt i överkant av oss att tro att en likvärdig skola skulle kunna finnas som en kulturell oas i det nihilistiska samhälle som utvecklats de senaste 35 åren.
Men jag vet att läsa måste man – på ett rent personligt plan – för man vill ju inte bli dum. Läsning är ett arbete som inte kommer till alla som en skänk från ovan. Kunskap är ju makt, så utan läsning – begränsad kunskap.
PS. Googel är en fantastisk resurs som jag ständigt nyttjar i mitt skrivande – trots att jag vet att den har kraftigt Västbias. Men vi som har fattat galoppen med läsandets bildande kraft närmar oss allt med kritisk distans, eller hur?
Knut L!
Du skrev ”Men vi som har fattat galoppen med läsandets bildande kraft närmar oss allt med kritisk distans, eller hur?”
Tyvärr är det tvärtom. Den flitige läsaren drabbas av övermod. Han TROR sig ha skapat en ”kritisk distans”. Men han har byggt sig en borg av det lilla och skeva urval av texter, som han har läst. I den borgen sitter han, påstridigt upplysande de fåkunnige.
Jan Arvid G!
Gäller det också dig?
Knut L!
En underhållande fråga om logik! OM utsagan gäller även mig, då blir ju min utsaga OCKSÅ ett exempel på spridande av ”onödig visdom”, vilket man enligt Fallstaf, fakir skall ”spara, tills man råkar själv i fara”.
Att nagelfara varje text i grammatisk mening eller annan praktiskt uppbyggd konstruktion är nog så bra, ty det är detaljerna som håller ihop helheten.
Nog så gott att göra så, men en alltför ensidig detaljgranskning får aldrig styra bort avsikten med textens innehåll som den försöker visa, eller hantverkets uppbyggda värde i sig och dess mening. Om frågetecken uppkommer under en muntlig eller textad kommunikation eller varför något är konstruerat på ett visst sätt, ja då kan ibland ett samtal leda till något klokt och omdömesgillt.
Våra nådegåvor är ju olika genom det genetiska arvet vi bär med oss och därtill inte att glömma bort den sociala miljö som formar oss till den vi blir. Det är utifrån den sammansatta bilden och miljön av olikheter vi försöker forma fungerande jämlika samhällen och skapa moraliska koder för det bästa, i ett sammanhållet kitt.
Och i den kontexten kan barnen beredas möjligheter till lärande och därmed bilda sig en uppfattning genom att kommunicera med orden som innebär; skriva, läsa, därtill inte minst våga tala, för att med dessa medel bli en del i den så viktiga samhällsgemenskapen.
Vi närmar oss snart en 200-årig tradition av den obligatoriska folkskolan – 1842 – och det är på den vägen fortsättningsvis vår kunskap om världen och framtiden måste ske utifrån jämlika möjligheter. Detta i en tid då dom gemensamma målen om goda livsbetingelser och frågan om fred måste bli kunskapens försvar mot varje ansats som talar och verkar för krig med ordens hjälp på dom svåra utmaningar världsordningens framtid står inför.
Inte minst vad avser den ständigt överhängande miljö och klimatfrågan vi alla vet är en ödesfråga som måste få ett ganska omedelbart svar. Det är denna omistliga kunskapsinhämtning genom formell och likvärdig skolundervisning som är lösningen samt en allmän folkbildning där ordet är fritt med möjligheter att alltid kunna uttala.
Jan Arvid G!
Angående: ”Den flitige läsaren drabbas av övermod. Han TROR sig ha skapat en ’kritisk distans’. Men han har byggt sig en borg av det lilla och skeva urval av texter, som han har läst. I den borgen sitter han, påstridigt upplysande de fåkunnige”.
Allt beror på hur man läser. Från 16 till 25 års ålder läste jag enligt sektmodellen, d v s jag läste allt som styrkte mina redan bestämda uppfattningar. Efter Iraks invasion av Kuwait insåg jag hur lätt det är att bli grundlurad. Inspirerad av Chomsky började jag läsa mer brett, d v s allt från extrem vänster till extremhögerpress. Idén var att Makten aldrig lyckas täppa igen alla hål samtidigt, överallt utan att sanningen nästan alltid lyckas passera filtret någonstans. Chomsky hade således lyckats (med hjälp av sitt enorma nätverk) hitta en artikel i en tidning från Australien som avslöjade USA:s roll bakom kulisserna före Iraks invasion.
Misstro är ett annat verktyg. T ex så frågade jag mig tidigt om vi verkligen serveras sanningen om den underbara enhetsfront bestående av USA och f d kolonialmakter som plötsligt efter århundraden av invasioner plötsligt blivit troende anhängare av FN-stadgan.
Olle Pålsson!
Klokt skrivit. Att ägna sig åt att ett extremt närsynt kritiskt granskande utan att förmå se helheten är oftast inte fruktbart och leder därmed inte heller någon vart. Bättre att försöka bidra till ett fruktbart samtal. Det tjänar vi alla på.
Sven A!
Läsarens livsstadier är nog dessa: 1) ungdomlig sektläsning. 2) misstro. 3) bredare men fortfarande otillräcklig läsning. 4) nya livslånga trossatser, som sitter så mycket fastare, eftersom vi var och en tror oss vara visare än andra.
Självfallet måste vi samtala ändå. Där finns inget att välja på. Men om man städse betänker läsarens levnadsöde (1–4 ovan) varder samtalet mer givande.