Kildén & Åsman kvar i galna tunnan

kilden-och-asman

Benny Åsman och Göte Kildén, Sveriges två ledande trotskister

Jag har väntat på vad Göte Kildén eller Benny Åsman skulle komma med nu efter tragedin den 21 augusti med en förmodad gasattack i Damaskus utkanter. Nu är de här, denna gång tillsammans till och med.

Summan av kardemumman blir dock som väntat:

”Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken.”

Vad som döljer sig bakom detta ”Därför” är att familjen al-Assads i generationer förtryckt Syriens folk. Så är det förvisso, men deras vulgärmarxistiska analys för dem rakt i armarna på USA & Co. De kan förstås inte skriva rakt ut att de välkomnar den kommande flygattacken, utan måste skruva till det och säga: ”Därför säger vi naturligtvis inte nej …”.

Vad de åstadkommit denna gång är verkligen inte skarpsinnigt. Det hela var en tröttande uppräkning i dunkelt maxistisk jargång av allt som kan sägas till al-Assads nackdel. Man avfärdar helt varje geostrategiskt tolkningsaspekt. Inte ett pip om kampen om råvaror mellan de stora politiska makterna i världen. Inte en viskning om likheterna mellan Irak, Libyen och nu Syrien. Totalt förakt för allt vad FN och folkrätten står för samt ett synneligen banalt förhärligande av några vänsterrevolutionära formler från en blogg som kallar sig ”Syriens revolutionära vänsterströmning”. Det dunkelt sagda är som så ofta det dunkelt tänkta.

Nej, som jag skrev i kommentarfältet på deras blogg: ”Jag tror inte ens ni begriper i vilka marionettrådar ni dinglar.”

_______
Tillägg 2013-08-29:
Som motvikt mot Kildéns/Åsmans “revolutionära” bottennapp kan man läsa en artikel av Pål Steigan på bloggen Sammenbrudd eller Kommunisme 5.0. Ta dig tid att noga läsa igenom hela texten. Norskan lyfter dessutom innehållet för oss svenskar upp ur vår svårt jargongartade ankdamm.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

... är läst 509 gånger!

  30 kommentarer for “Kildén & Åsman kvar i galna tunnan

  1. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska skriver:

    Konstigt – jag har undrat varför Kildéns röst har tystnat, han som var en så bra fackföreningskämpe på Volvo i Göteborg!

    För några dagar sedan sökte jag på Google efter Gamla visor som vid första Världskriget “Landstormen kallar och du skall vara med”! Min far, född 1904, sjöng hellre än bra, men med känsla! Jag har skrivit av texten som jag kommer ihåg den, men inte allt! Nu sökte jag alltså på Google och fick upp historien om Landstormen men också Åsman och Kildén! Jag skrev en lång kommentar, men när jag skulle sända den försvann både Landstormen och Kilden – och nu dyker han plötsligt upp igen efter alla år!?

    Att han, Kildén, hyllar en USA-intervention i Syrien kan jag inte begripa! Vad har hänt?
    Assadregimen kan naturligtvis inte försvaras i alla lägen, men den var/är i alla fall vänsterorienterad och har genom åren tagit emot massor av människor från flyktinglägren i Libanon där de fått en fristad mot Israels attacker!

    Israel/USA tänker med vapen lägga under sig hela Arabvärlden med diktaturer som Saudiarabien som huvudsponsor tillsammans med Israel! USA är ju bankrutt, så dom behöver allt ekonomiskt stöd dom kan få för att hålla de s k demokratierna under armarna!

    Hoppet står till Snowden i denna vansinniga värld vi lever i!

    Jag hoppas Kildén inte har kommit på villovägar!

  2. Persson skriver:

    Hej, jag vill bara säga att jag inte instämmer i påståendet att Kildén/Åsman är, citat, “Sveriges två ledande trotskister”.

    Dra inte alla trottar över en kam. I Sverige motsätter sig såväl Rättvisepartiet Socialisterna som Arbetarmakt imperialistiska bombanfall. (Jag skulle tro att detsamma gäller för Socialisten, även om de ännu inte publicerat något uttalande.)

  3. Anders Romelsjö skriver:

    Bra inlägg. Det är alldeles klart att de i praktiken hamnar i samma gäng som USA-imperialisterna och al Qaidaassocierade al Nusra-fronten i denna fråga. De visar helt avsaknad av förmåga till “konkret analys av konkreta förhållanden, och självrannsakan. Jag har i ett par omgångar debatterat med dem dels på deras blogg och dels på Anders Romelsjö på jinge.se (https://jinge.se). Saklig kristisk debatt ersätter de gärna med invektivliknande tillmälen.

    Glädjande att det finns flera trotskistiska organisationer i Sverige – och utomlands – som motsätter sig imperialistiska bombanfall.

  4. Kenneth Lundgren skriver:

    “Vi motsätter oss en USA-ledd militär attack mot Syrien.” Så har det låtit från den vänster som i stort sett stött upproret i Syrien och krävt Assads avgång. Att de motsatt sig en USA-ledd attack har varit det fikonlöv bakom de försök att dölja sitt reella stöd för ett redan pågående – ett genom ombud – USA-styrt krig mot Syrien. Alla från Vänsterpartiet till Arbetarmakt kräver att Assad ska bort.

    Arbetarmakt som vill “Försvara Syrien gentemot imperialister!” ställer samtidigt parollerna: “Stöd alla demokratiska oppositionella gentemot Assads nyliberala helvete! Störta Assad, för demokrati, för socialism!”.

    Det är som att man skulle ha krävt bort med Haile Selassie och klassförtrycket i Etiopien när Mussolini anföll landet hösten 1935.

    För att inte tala om de eländiga trotskisterna i Socialistiska partiet som hela tiden gått imperialisternas ärenden när det gäller Syrien.

    Nu är det inte alla trotskister som är lika eländiga som de svenska. Johannes SternInternationella kommittén för Fjärde internationalens hemsida World Socialist Web Site den 26 mars 2013 att de imperialistiska makterna – efter störtandet av diktatorerna i Egypten och Tunisien under 2011 – fortsatte Bushs och Natos nykoloniala politik för att behärska Mellanöstern. Med erövringen av Libyen, krig genom ombud i Syrien och det ständiga krigshotet mot Iran. I det sammanhanget skriver Stern apropå på olika vänstergrupper att de:

    “By promoting the NATO war against Libya and the bloody CIA intervention in Syria as ‘humanitarian’ interventions, or even as ‘social revolutions’, they have functioned as propagandists for the CIA and agents of imperialism.”

    Så alla trotskister springer inte imperialisternas ärenden som huvuddelen av de svenska trotskisterna gör.

  5. Jan Wiklund skriver:

    Sen tillkommer förstås den lilla nackdelen med NATO-angrepp att de tar livet av minst lika många som dör i det nuvarande kriget. Förmodligen många gånger fler. Så vad Kildén och Åsman hoppas på med sitt lilla bombkrig är något dunkelt. Men skrivbordsstrateger förnekar sig aldrig.

  6. Evert Larsson skriver:

    Information om det aktuella läget i Syrien är av intresse för att förstå vad som kommer att hända och därmed vad som kan göras.

    I denna video med Micheal Chossudovsky ges intressanta och delvis positiva besked om situationen i Syrien.

    De USA-stödda militära förbanden har förlorat kriget på marken. Deras gasattacker och försök att skylla dem på regimen är desperata åtgärder i en för dem hopplös situation.

    USA skulle naturligtvis som i Libyen vilja genomföra en flygförbudszon för att öppna upp Syrien från luften. Chossudovsky anser att Syrien idag har ett så modernt luftförsvar att denna väg i praktiken är stängd.

    För USA återstår så det alternativ de nu vill genomföra, att med kryssningsrobotar lägga Syrien i ruiner. Även här har videon ett svar vi måste möta, USA:s propaganda med motpropaganda.

    För detta har tagits följande initiativ. Upprop mot DN:s chefredaktör.

  7. Göte Kildén skriver:

    Hej Ulla-Britt. Nej, jag har vare sig tystnat eller kommit på villovägar. Har i stort samma åsikter i dag när jag är 67 år som jag hade när jag var 17. En frihetlig revolutionär marxism. När det gäller Syrien utgår jag ifrån de förtryckta klassernas rörelse på samma sätt som under mina 27 år på Volvo Lastvagnar i Göteborg. Jag tar varken ställning för axelmakterna Ryssland/Iran eller alliansen USA/Saudiarabien utan ställer mig kategoriskt på det syriska upprorets sida mot en brutal kapitalistisk diktatur.

    Lindelöfs lilla opus tycker jag inte är värd att kommentera. Han lever i en politisk miljö med en stark odör av gammal sunkig stalinism. Det är bara att se på listan med hans vänner på nätet. Jag skulle föreslå att du i stället läser vad Benny och jag själva skriver om Syrien. Eftersom Lindelöf inte länkat till vad som sägs vara en alternativ analys gör jag honom här den tjänsten

  8. Knut Lindelöf skriver:

    Välkommen i samtalet Göte! Har du inget heller att säga om Pål Steigans artikel? Eller är det “guilt by association” som diskvalifiserar även honom.

    Tack för länken, men den finns visst i mitt “lilla opus”. Kan aldrig skada med en påminnelse.

    Glöm dock inte att du bara har två fötter att stå på. Står man inte på den ena hamnar man vare sig man vill eller inte på den andra. Om man nu vill stå upp.

    “Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken”. Allt vad ni skrivit faller platt efter att ha skrivit detta. Så enkelt är det med Benny och dig.

    Men du var inspirerande när du agiterade för stöd till FNL på KA4 (MUL 15) sommaren 1967.

  9. Kristoffer Larsson skriver:

    Här är ett nytt satyg regimen har ställt till med.

    Knut, det är dessvärre många andra som befinner sig i “galna tunnan”. Jag talar om alla dessa personer som förnekar/ursäktar Assadregimens massmord på sin egen befolkning.

    Resonemanget är följande: Eftersom vissa i USA vill se en intervention MÅSTE med nödvändighet allt negativt som sägs om mördarregimen vara lögnaktig propaganda och följaktligen MÅSTE rebellerna bära ansvar för dessa krigsförbrytelser. Assads brutala förtryck MÅSTE vara något som imperialisterna har hittat på som pretext för att genomföra sina planer. Och motståndet mot Assad består till 100 procent av helt irrationella utländska jihadister. Vanliga syrier skulle ju aldrig göra uppror mot sin underbara ledare.

    Jag betackar mig för dessa antiintellektuella resonemang. En del klarar uppenbarligen inte att se världen annat än i svartvitt.

  10. Göte Kildén skriver:

    Kul att du kommer ihåg sommaren 1967 ombord på vår minutläggare!

    För den eller de läsare av din blogg som inte vill läsa hela Bennys och min analys är här de två stycken vilka, från vilka du klippt din enda mening, ”Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken”. Sammanhanget klargör nog ganska bra hur vi resonerar:

    “Självklart kan oppositionen komma att dra nytta av anfallet. Assad kan försvagas militärt, men framförallt psykologiskt. Demoraliseringen och deserteringarna i de egna leden kan öka. Han hindras från att använda nervgas i mer storskalig omfattning.

    Som socialister är vi inga pacifister och vi förnekar därför inte oppositionens rätt att säga ja till attackerna och att militärt utnyttja dessa till sin egen fördel. Den har inte fått det den vill ha – egna vapen att försvara sig med. Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken.”

    Vår överdomare är vare sig den koalition man får ihop, FN:s säkerhetsråd eller en folkrätt som gör att varje diktatur kan göra vad som helst med sin egen befolkning.

    Internationella, geopolitiska och militära frågor, måste alltid bedömas från fall till fall. Vår utgångspunkt är det röda band av solidaritet som binder ihop alla de människor som kämpar för frihet, värdighet och rättvisa.

    Om FN:s säkerhetsråd i morgon skulle enas om att slå ner ett socialistiskt uppror i låt oss säga Chile, då skulle vi naturligtvis vara emot. Eller omvänt, skulle Jobbik i Ungern komma till makten och besluta sig för att gasa ihjäl alla zigenare. Då skulle vi vara för ett militärt ingripande från FN. På samma sätt som vi var för att vietnameserna gick in militärt och störtade den av USA och Kina stöttade så blodiga Pol Pot-regimen i Kambodja.

    Men samtidigt är detta inte det stöd som upproret har begärt och det är inget som vi ställer oss bakom. Det är vare sig vårt eller upprorets flyg som angriper. Vi vet lite om strategin för attacken. Kanske vet inte ens anfallarna, ett nätverk av imperialistiska stater, detta själva? Vad har Israel för egna planer? Nytt bombkrig mot södra Libanon? Ska nästa våg av flyg riktas mot Iran? Vi vet helt enkelt inte vad som kommer efter bombningarna.

  11. Knut Lindelöf skriver:

    Enligt min åsikt är det alltså som jag skrev tidigare att: “Allt vad ni skrivit faller platt efter att ha skrivit detta (att ni inte säger nej till flygattacken)”. Står man inte på det ena benet hamnar på det andra, d v s för mer dödande och ett islamistiskt kaos. Era drömmar om att en upplyst revolutionär vänster ska stiga fram ur detta kaos är just drömmar. Att ni föraktar FN och folkrätten är typisk för er politiska drömvärld. Jag ser istället USA:s uppenbara strävan att destabilisera Syrien som ett led i strävan att isolera Iran och till slut kunna ta över även där. Men detta perspektiv intresserar er av någon anledning inte. Därför hamnar ni i galna tunnan.

    Men, jag vidhåller med bestämdhet att du var inspirerande på KA4 1967.

  12. Janne Bjernfeldt skriver:

    Bombvänstern har talat. De som inte ser imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Stå på dig Knut! Det folkliga upproret i Syrien är kidnappat av USA genom olika fascistiska islamistligor. Detta vet alla människor i och runt Syrien och därför stödjer nästan alla Assad mot imperialismen. Precis som de flesta av oss skulle sluta upp bakom Reinfeldt ifall någon makt skulle hota oss. Hur svårt är detta att förstå?

  13. Dennis Zackrisson skriver:

    Till Göte!
    Eftersom du säger dig ha haft “i stort sett samma åsikter” under 50 år undrar jag om du någon gång reflekterat över att det ibland kan vara nödvändigt att ändra åsikt för att bevara sin ståndpunkt?

    Till Knut (och Evert)!
    Vad är det för upprop mot Wolodarski som avses. Har en länk försvunnit, eller?

  14. Benny Åsman skriver:

    Varför kan du inte läsa vad som står om FN och folkrätten? Nämligen att för oss står den internationella solidariteten med världens förtryckta högre än FN:s rätt och den existerande folkrätten (internationella konventioner). I stället blir det för dig att vi “föraktar” FN och Folkrätten.

    Inser du inte att det är ett gammalt trick, att pådyvla någon en uppfattning som inte finns uttryckt i den text som du kritiserar. Vi ger konkreta exempel på FN:s roll vid olika tillfällen. I Koreakriget var det ett verktyg för USA-imperialismen. I Kongos 60-tal var rollen en annan. Och på Cypern har freden bevarats.

    Däremot kommer du aldrig att få se oss rycka på axlarna åt en diktator som Assad och hans illgärningar mot landets befolkning med hänvisning till någon “folkrätt” som anses ge honom rätt att fortsätta sitt hantverk uppbackad av Ryssland, Iran och Hezbollah som redan för krig i Syrien.

  15. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska skriver:

    Det senaste ryktet angående gasattacken i Syrien är att diktaturen Saudiarabiens legosoldater som kallas Rebellerna “av misstag” fått tag i kemiska vapen från Saudiarabien som de inte begripit sig på!?

    Är det dags att USA vänder raketerna mot Saudiearabien?

  16. Tommy Sjöberg skriver:

    En uppmaning, lägg inte ner mer energi på Kildén/Åsman dom har inget att tillföra om ett stopp på aggressionerna mot Syrien. Lyssna istället på V.Putin i Rapport 19:30. Han verkar vara den ende regeringschef med förnuftet i behåll.

  17. Persson skriver:

    Kenneth Lundgren, du skriver:
    “Arbetarmakt som vill ‘Försvara Syrien gentemot imperialister!’ ställer samtidigt parollerna: ‘Stöd alla demokratiska oppositionella gentemot Assads nyliberala helvete! Störta Assad, för demokrati, för socialism!’.

    Det är som att man skulle ha krävt bort med Haile Selassie och klassförtrycket i Etiopien när Mussolini anföll landet hösten 1935.”

    Nej, KRÄVT eller KRÄVA finns väl inte med? Däremot förespråka? Och vore det automatiskt fel att förespråka Haile Selassies fall i Etiopien bara för att Mussolini anföll? Jag är faktiskt inte säker. Frågor som rör imperialism är inte alltid “eviga principer” utan får också avgöras från fall till fall. Minns t.ex. hur AKP i Norge stödde kosovarerna gentemot Jugoslavien, trots NATO-anfall.

    Yttre imperialistiskt tryck eller imperialistiska anfall kan inte alltid försvara inre förtryck. För min del är antiimperialismen (den seriösa) en demokratisk antiimperialism. Precis som nationella frågan i stort är en borgerligt-demokratisk fråga.

  18. Manfred skriver:

    Måste man egentligen bestämma vilken part man håller med? Det är ju ingen politiker som har frågat folket heller – de beslutar ju över sin utrikespolitik! Det vi vet, får vi veta av massmedia:

    Syrienkonflikten i massmedia:
    När de första oroligheterna i Syrien blev bekanta, så stod det klart för massmedia: Nu kommer den ”arabiska våren” till Syrien. Bara namnet av detta spöksubjekt, som föddes på Tahrir-platsen i Kairo 2011, tillhandahåller allt som behövs för att förstå det som hände! Ty med detta ord är det avgjort, att stater och regimer som rebellionen vänder sig emot, har förtjänat att störtas – likgiltigt om den stat det handlar om regerar som arabisk socialism, sekulär nationalism, västorienterad diktatur eller en redan före uppståndet s.k. ”failed state”. För att förstå och värdera upproren är det då också likgiltigt vilka krafter, med vilka skäl och med vilka trosbekännelser, som reser sig till motstånd emot makten i landet, och det är även likgiltigt, vilka delar av folket som måste vara rädda mera för rebellerna än för den härskande regimen. Och det gör heller ingen skillnad, att folk i de olika länderna i regionen som gör uppror, har olika orsaker att vara missnöjd med sina olika regeringar. För där den ”arabiska våren” är på gång, ska det alltid handla om samma sak: Folket, detta befogade och helgjutna kollektiv, som står upp mot överheten, är gripen av viljan till friheten att bli regerad på det sätt som ”vi” uppskattar här och som ”vi” demonstrerar för världen. Och det system som upproret riktar sig emot, är just därför en avskyvärd diktatur.

    Sedan den känsliga frågan har avgjorts, om ”vi” överhuvudtaget ska tillåta att gamla välförtjänta, västvänliga makthavare som i Tunesien och Egypten (i Jemen, Libyen och Syrien är det ju en annan sak) störtas, har den ”arabiska våren” blivit chiffret för i västlig mening önskvärt kaos vid Medelhavets södra och östliga delar: Att regimer störtas och en hel region blivit mogen för nyordning, uppfattar politikerna i de västliga huvudstäderna som en chans, och överlåter inte rebellionens framgång till rebellerna. För när det nu är klart, var friheten och var förtrycket är hemma, och för vem ”vi” ska ta parti, då skadar det inte alls, att man får reda på, att de upproriska folken för det första inte själva är eniga, och för det andra, att de som för kampen inte gör det med egna medel, utan med vapen och soldater, logistik och pengar från utlandet. För självklart behöver och förtjänar den ”arabiska våren” stöd från alla goda makter i världen!

    Krigspropagandan sköts om av massmedia – för att folk ska förstå vilken sida som förtjänar ”vårt” stöd och vilken sida som förtjänar döden. Utsorterade bilder och rapporter som visar dödsoffer på rebellernas sida och i civilbefolkningen, och de skyldiga som finns hos Assadregimen. Man bojkottar den officiella syriska nyhetsbyrån SANA (det kan ju bara vara propaganda) och litar på det som de upproriska sätter på nätet eller på det som Al-Jazeera och Al-Arabiya sänder (alltså Gulfmonarkierna). Åskådarna försäkras, att man nog vet om, att det i kriget är sanningen som dör först och att det är omöjligt att kolla upp materialets sanningsenlighet, för att den syriska regeringen gör det omöjligt för pressen att arbeta fritt i landet. Journalisterna känner alltså till, att de gör sig själva till språkrör för ett inbördeskrigspartis krigspropaganda. Alltså för att man ju redan har varnat för att informationerna inte är pålitliga, förblir denna opålitliga propaganda den enda upplysningen över krigspartiernas gärningar och avsikter som serveras till åskådarna. Och om den inte stämmer, så får Assad skylla sig själv – han skulle helst ha överlåtit sina yttranden åt västvärldens kamerateam.

    I denna mening klargörs det, vem som gjort sig skyldig till de ständiga blodsutgjutelserna:
    – I flera månader får man intrycket, att den syriska armén helt utan orsak skjuter på fredliga demonstranter; då det inte helt kan förbises, att massorna som stormar polisstationer och lynchar ämbetsmän inte kan vara obeväpnade, förklaras – med orubblig fasthet – rebellernas beväpning och dödande som en förtvivlad och upprörd reaktion på Assad-regimens grundlösa mördande: Att avhoppare ur Assads armé, som inte stod ut med detta, har tagit med sig sina vapen.
    – Sen visas bilder av Assads stridshelikoptrar och stridsflygplan som bombar stadsdelar. Bilderna som skulle tala för sig, gör inte detta: Det behövs tydligen en förklaring vem som angriper oskyldiga civilister: I detta fall ska man uppfatta det så, att regeringen som för striden där den erbjuds, godtyckligt bombar bostadskvarter, därför att den vill döda så många människor som möjligt.
    – Efter ett år fick publiken reda på att utländska soldater och islamister står främst i rebellernas front och bär in jihad (heligt krig) i Syrien. Det tycker massmedia inte är bra (man vet ju, Al-Qaida och sådär) men det kan inte rubba på den principiella sorteringen av vän och fiende. Som reaktion på en regering som dödar sin egen befolkning utan orsak, är t.o.m. den islamistiska omstörtningsviljan begriplig och en hjälp till den goda FSA (Fria Syriska Armén) tas gärna emot från vilken riktning som helst.
    – När det sedan blir bekant, att även anti-Assad-krafter begått massmord och brott mot de mänskliga rättigheterna, så ställs inte det på samma moraliska plan som Assadregimen, utan det ska bevisa hur långt förråelsen har gått genom att Assadregimen tvingat på dem en frihetskamp. Bestialiteten är hos rebellerna ett uttryck av obehärskad vrede, som under åratal av förtryck har ansamlats, även om gärningsmännen inte alls kommer från Syrien. Hos Assadregimen är samma sak uttryck för deras naturliga karaktär …
    – Under tiden hopar sig allt oftare rapporter, som inte bara berättar om syriernas kamp mot förtryckarna, utan även talar om ett krig som grannländerna Saudiarabien och Iran för om makten i regionen, och om ett krig som de båda världsmakterna USA, Ryssland med Kina för inom Syrien. Folket – som hittills varit den ”arabiska vårens” subjekt – spelar nu rollen att vara lidande manövermassa för en global maktkonkurrens. För fördömelsen av Assad spelar det ingen roll. Denne ska så fort som möjligt – återigen i den oskyldiga civilbefolkningens intresse – röjas undan så att världsmakternas konflikt kan biläggas så att det kan bli fred.

    Förutom med den moraliska värderingen av krigsparterna förser medierna publiken med bedömningar om regimens manöver och rebellernas effektivitet, och då får “de goda” inte bara bra betyg.
    – Man får veta att Assadregimen försöker dämpa ner missnöjet i landet med reformer: den har upphävt det hittills gällande undantagstillståndet, genomfört nya val och tillåtit nya politiska partier, förbereder en ny grundlag och ekonomiska reformer. Om sådana förändringar ska kunna stilla det syriska folkets längtan efter en demokratisk regering eller kunna avskaffa fattigdomen i landet, och kunna avskaffa syriernas bevekelsegrunder för protesterna. Det anser västliga medier inte vara värt ett bedömande. Man genomskådar Assads reformer som skenbara medgivanden, för att kunna vara kvar vid makten, och klargör därmed vad som skulle tillfredsställa ”våra” krav på reformer och vara ”äkta”. Inte bara US-utrikesministern Clinton upptäcker en ”avledningsmanöver”, för att kunna undvika det som egentligen vore nödvändigt, nämligen att avgå; hela den västliga offentligheten presenterar sig som rebellionens uppdragsgivare; man bokstaverar för de rebelliska syrierna vilket resultat man skulle vara nöjd med och vilket inte kommer i fråga.
    – Därför är synvinkeln som massmedia intar när den betraktar den lokala folkvilja som ska stödjas mycket kritisk: De politiska krafter i landet som avvisar utländsk inblandning och som vill förhandla med Assad om landets framtid stör enbart bilden och får i västliga medier ingen plats. Massorna som demonstrerar för Assad tas inte på allvar. De har bara blivit ditbeordrade för att hylla regimen.

    Men även regimens fiender lämnar mycket övrigt att önska. Politiska ledare som sedan årtionden vistats i utlandet har inget inflytande över rebellernas ledare. FSA kan inte bestämma över lokala miliser (hemvärn) och jihadisterna och alla beväpnade tillsammans koopererar inte med med de politiska krafterna i landet. De olika krafterna har ingen gemensam inriktning utom den negativa; att Assad måste bort. Det är inte alls bra för ”vårt” krig som de ju måste föra ordentligt. De uppmanas till en enighet som de varken har eller anser vara nödvändig.

    Så blir tidningsläsaren inte bara inviterad att teoretiskt ta parti för den riktiga sidan, så att han kan hålla tummen för den. Därutöver blir han insatt i att han själv tillhör en intresserad krigspart. Att det också måste vara hans sak att Assad störtas. Läsaren måste inte veta vem den syriska presidenten stör och vad som stör ”oss” och varför det angår ”oss” – om han bara vet på vilken sida han står. Men det borde han faktiskt veta!

    Mr. Gates (dåvarande utrikesminister) sa det så: ”Syrien är inte Libyen, USA reagerar inte i vartenda fall på samma sätt” utan anpassar tillvägagångssättet ”efter respektive land och förhållanden”. Men detta yttrande avslöjar att skeendet i Syrien måste höra till USAs befogenheter precis som Libyen. Ingen annan makt ska tro att den kan ta hand om saken i egen regi utan att åberopa USA. Denna lapidariska jämförelse med Libyen är inget mindre än tillkännagivandet att även denna delen av den arabiska oordningen ska annekteras till USAs fördel. Med den utgångspunkten försäkrar USA för sig själva och resten av världen att de är flexibla när de går till verket. I klartext: De bestämmer över tillvägagångssättet i varje våldsangelägenhet på globen.

    I Syriens fall betyder det att USA har befogenhet att bestämma. De beslutar, att Assad har spelat bort sin rätt att regera. För ur amerikansk synpunkt stör Syrien deras ordning i regionen. Sedan ca. 50 år retar det USA, att Syrien vägrar att uppfylla de amerikanska fordringarna på utrikespolitiken och inrikespolitiken. Med sin ”arabiska socialism” har Syrien under Baath-partiets välde avvisat krav på att öppna landet för västliga intressen och trots att många kompromisser kommit till stånd, aldrig reviderat detta. Syrien har aldrig velat tolerera Israels överlägsenhet, USAs ”unique ally”, och därmed dess rätt att efter eget godtycke flytta gränserna på de kringboendens bekostnad – att Israel ockuperade Golanhöjderna 1967 och annekterade området 1981 – anser Syrien vara en krigsakt som består än idag. Syrien ser det som ett gemensamt arabiskt intresse att kämpa emot den. Därför har Syrien understött militanta palestinier och andra ngo-krigare emot Israel och USA. Denna ledarroll i kampen mot den ”sionistiska fienden” har sedan Assad senior samtidigt varit den syriska titeln för försöket att bli ledande makt i den arabiska världen emot pro-amerikanska konkurrenter som Egypten och Saudiarabien och i alla fall utan USAs licens. Dessa överträdelser räcker i princip för att dra åt sig USAs fiendskap. Det som har gjort världsmakten ännu mer förtretlig är inte bara att Syrien därmed och för detta syfte även lyckades få tag på hjälpmedel, utan framför allt av vem.

    Med sitt “panarabiska” och anti-israeliska uppförande har Syrien inte bara ställt sig emot USAs vänner i den arabiska världen och i regionen, utan har framför allt sökt sig en vän, som är den värsta fienden till USA i Mellanöstern – Iran. Att Iran är en bundsförvant till Syrien, sedan den schiitiska revolutionen 1979, och numera är strategiskt allierad, tillför den amerikanska hållningen till Syrien en dimension som går långt utöver det som annars gör Syrien så obekvämt. Iran, som strävar efter att bli en anti-amerikansk regionalmakt och som har strategisk styrka att komma med, är för USA för det första en mycket större störningsfaktor än Syrien, som trots sin ohörsamhet inte skulle kunna uträtta mycket utan Irans understöd.

    Att bekämpa Irans teokratiska statsprogram är USAs avsikt och deras främsta målsättning i sin ordningspolitik i Mellanöstern. De vill ju dra regionala frontlinjer och förplikta staterna i regionen till detta mål. Det är en sak som de syriska makthavarna motsätter sig och försöker undgå genom en allians med skurkregimen Iran. Det kan USA inte tillåta och därför måste Assad störtas.

  19. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska skriver:

    Hur skall det bli fred i världen om inte ens Vänstern kan enas i olika frågor? Enade vi stå, söndrade vi falla! Lika sant idag som igår!

    Men det gäller inte bara Syrien, utan alla krigshärdar. Så är det Israel/USA som är angriparna tillsammans med gamla kolonialländer som inte släpper taget utan fortsätter utsugningen och förtrycket i Guds och Kristendomens namn!

    Utan en lösning av Palestinafrågan skapas ingen fred!

    I Syrien hade Hamas och Palestinska flyktingar en tillflyktsort! Syrien stödde Vänstern i Libanon! Varför är det tyst om Libanon idag? Vad pågår där? Israel har inlett en storoffensiv mot Egypten och stängt tunnlarna där Palestinierna hade en livlina för att överleva!

    Muslimska Brödraskapets röst har tystats – ingen nyhetsrapportering! En vald president avsätts av en militärjunta! Vem har stött juntan genom åren? Israel, USA! Detta kallas demokrati!

    Vilka är rebellerna i Syrien? Giftattacken kommer naturligtvis från diktaturen Saudiarabien. I ett nyhetsmeddelande sades det att rebellerna av misstag fått giftet från Saudiarabien men inte klarat av hanteringen!

    Vilka är Rebellerna? En samling legosoldater från olika länder, lejda av USA/Israel och övriga kolonialländer, främst Frankrike!

    Förhoppningarna står till Putin och den blivande Nobelpristagaren Snowden!

    Alla ni som är ute på villovägar samla er för en gemensam kamp mot fascismen och nyliberalismen!

    Kalla mig gärna Stalinist – hellre det ät Fascist!

    Varför finns det inga kvinnor i debatten? Det råder Gubbvälde
    även på Debattsidorna!

  20. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska skriver:

    Sverigedemokraterna gick fram i det senaste kyrkovalet! Aftonbladet skrev att Jesus var en Socialdemokrat! Fanns det en Jesus, vilket jag vill tro, så var han den förste socialisten – en man som ville dela lika! Därför måste han som sina efterträdare Che Geuvara och andra socialister mördas av fascister – Israel/USA!

    Sverige har kommit i dåligt sällskap!

    Idag var jag på en Manifestation mot Vinster i Välfärden på Gustav Adolfs Torg i Göteborg! Bollen skall sättas i rullning – Vinster i Välfärden blir den stora frågan i valet 2014! Den ideologiska kompassen skall riktas mot Rött!

    Hjälp till att sätta bollen i rullning – klockan är fem i tolv!

  21. Tommy Sjöberg skriver:

    Var också på manifestationen mot “vinster i välfärden”. Aktivister från (v), (s) och trotskister. Kommunistiska Partiet fick inte vara med, varför framkom inte. Mina erfarenheter av trotskister är att man ska se upp med deras hemliga agenda.

    Det hela får väl betraktas som start på (v:s) valkampanj med sin hjärtefråga inför valet 2014. Det gick runt folk med plakat med texten “fler aktörer i välfärden men nej till vinster”. Tyckte det var en märklig formulering med “fler aktörer”, dessa aktörer var stiftelser. Men enligt min kompis är stiftelser bara ett smart sätt att hålla anställda borta från inflytande och insyn och inte bättre än vinstdrivande företag. Nuförtiden är det vänstern som tagit över liberalernas roll som kluvna.

  22. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska skriver:

    Vem är denne Tommy Sjöberg som vet så mycket?

    Det fanns inte bara folk från V och S på manifestationen, det fanns också Moderater – Folkpartisterna står i en klass för sig och medverkar inte i något som inte hyllar privatiseringar, Nato, upprustning, krig och att vi skall införa den nya populära valutan Euro! Det är livet på en pinne!

    Mänskliga rättigheter för Romer har dom rekommenderats stå för av sin partikollega Maria Leissner, men henne vill dom inte lyssnat på! Folkpartister står för nyliberalismen, som sprider sig över världen och som går i armkrok med fascismen – Israel/USA!

    För ett par år sedan kastades Romer ut ur Frankrike. Cecilia Malmström sa då att det var för djävligt – nu skulle Frankrike sparkas ut ur EU! Det tog inte mer än två dagar så hade hon tystats av övrige EU-länder bl a Sverige! Nu är det Ungern som sätter Agendan!

    Du Tommy Sjöberg som räds Kommunister och Trotskister bör istället akta dig för Nyliberalismen den nya Fascismen!

    USA går på knäna men har ändå råd att föra krig över hela världen i Demokratins och Kristendomens namn!

    Egyptens militärkupp är det tyst om! I demokratins namn har den valda regimen från Muslimska Brödraskapet tystats och förbjudits! Människor mördas i Kristendomens namn! Aljazeera har tystats, inga protester kommer ut!

    Syrien som hade ett väl fungerande samhällssystem med sjukhus och skolor har bombats tillbaka till stenåldern! Vem är revoltörerna som inte kan enas om vad dom vill –
    samma revoltörer som reser runt i Arabvärlden – legosoldater inhyrda av diktaturen Saudiearabien och Israel USA! Saudiearabien stod för giftattacken – sanningen kommer fram! Israel och USA borde rikta sina vapen mot diktaturen Saudiearabien!

    Vad försigår vid Golanhöjderna? Vad händer i Palestina med Hamaz? Hamaz hade en fristad i Libanon och Syrien! Vad händer där?

    Nickedockorna Sverige står bredvid utan att agera! Bildt åker runt med en pärm under armen! Persson, Bodström och Rosengren leder vapenförsäljningen i EU! Varför räds alla Julian Assange och Edward Snowden?

  23. Tommy Sjöberg skriver:

    Till Ulla-Britt!
    Min person är inte intressant i sammanhanget. När jag kom till mötet hade jag försökt att rädda en ung människa som är sjuk, arbetslös och bostadslös från att ge upp, d.v.s sådana som
    varken (s), (v) eller trotskister startar några nya folkrörelser för att hjälpa, utan det är lärare och sjuksköterskor som relativt välavlönade med arbete och bostad som medelklassvänstern vurmar om.

    Kom försenad och frågade hur manifestationen hittills avlöpt av en ledande person i KP, då
    fick jag beskedet att det i första hand var (v), (s) och Trotskister som varit aktiva. KP får inte vara med i denna nya Folkrörelse, extremister gör sig icke besvär sa en Clartéist. Jag räds inte kommunister, samtalar gärna med dom som jag bedömer som förnuftiga. Du kallar alltså (v) för kommunister, intressant då dom flesta i det partiet tar avstånd från den beteckningen. Jag kan bara berätta vad jag såg och hörde, bl.a att Trotskister samlade in pengar, det såldes av tidningarna Anti-Kapitalist och Offensiv.

    Tycker du inte det är märkligt att dom är emot “vinster i välfärden” men anser att aktörer
    som stiftelser är OK. Jag träffar mest människor som har drabbats av den nyliberala praktiken och försöker stötta dom efter förmåga.

    Kan du höra av dig när det skall startas någon ny folkrörelse av och för dom längst ner i
    samhällspyramiden.

    George Orwell sa att: “Det svåraste som finns är att se det som är mitt framför näsan.”

  24. Manfred skriver:

    Gick USA verkligen i knäna?
    Har Lavrov besegrat Obama? Det nya läget i Syrien – en ”fredlig lösning”?
    Med varningen till Assad, att en insats av kemvapen nödgar och berättigar USA till direkt vapeninsats, hade en ny ”röd linje” skapats, som genom ett giftgasangrepp med kemvapnet sarin numera anses har överskridits av Assad-regimen – även utan bevis ska Assadregimen vara den skyldige till giftgasangreppet. Därför skulle Syrien ”straffas” med amerikanska bomber.
    Ryssland krävde bevis för att det var Assad-regimen som använde giftgas. Nu finns det tydligen inga bevis för det, men det gör ingenting: Efter att USA och Ryssland hade gjort upp, att Assad-regimen måste förstöra sina kemvapen, var det lätt för säkerhetsrådet att kunna ena sig om en FN-resolution som har kvar hotet om ett amerikanskt militärslag, om Syrien inte uppfyller alla villkor. På det viset är det klart, att det tills vidare handlar om, hur genomförandet av kemvapen-förstörelsen kan tolkas – för USA har ju inte gett med sig och övergivit sitt mål i Syrien, att avsätta Assad-regimen.

    Sant är, att det var Ryssland som övertalade Syrien att ställa sina kemvapen under internationell kontroll och tillåta deras förstörelse. Men sant är också, att det var Amerikas hotelse med militärt våld i Syrien som fick Ryssland att övertala Assad-regimen. Den diplomatiska framstöten hjälper tvärtom USA att komma vidare med planen att störta Assad. Och det betyder ju att ryssarna är beredda till eftergifter i världsmaktfrågan, nämligen om Ryssland kommer att förlora sin sista maktbas i regionen.

    USA har redan tillkännagivit, att de inte tolererar någon medbestämmanderätt från Rysslands sida, som kan förhindra avsikten att röja undan Assadregimen. Men det är inte bråttom med ett militärslag, så länge hotelsen med krig har samma verkan!

    Inbördeskriget i Syrien är skådeplatsen för världsmakternas konkurrens om inflytande i regionen: Mr. Gates (dåvarande utrikesminister) sa det så: ”Syrien är inte Libyen, USA reagerar inte i vartenda fall på samma sätt” utan anpassar tillvägagångssättet ”efter respektive land och förhållanden”- men detta yttrande avslöjar att skeendet i Syrien måste höra till Amerikas befogenheter precis som Libyen. Ingen annan makt ska tro att den kan ta hand om saken i egen regi utan att åberopa USA. Denna lapidariska jämförelse med Libyen är inget mindre än tillkännagivandet, att även denna delen av den arabiska oordningen ska annekteras till Amerikas fördel. Med den utgångspunkten försäkrar USA för sig själva och resten av världen att de är flexibla när de går till verket – i klartext: enligt sina avsikter -, och tillkännager att de bestämmer över tillvägagångssättet i varje våldsangelägenhet på globen.

    I Syriens fall betyder det att USA är befogade att bestämma: De beslutar, att Assad har spelat bort sin rätt att regera, för ur amerikansk synpunkt stör Syrien deras politiska ordning i regionen.
    • Sedan ca. 50 år retar det USA , att Syrien vägrar att uppfylla de amerikanska fordringarna på utrikespolitiken och inrikespolitiken. Med sin ”arabiska socialism” har Syrien under Baath-partiets välde avvisat kraven på att öppna landet för västliga intressen (varför ska överhuvudtaget något land göra det?) och trots att många kompromisser kommit till stånd, aldrig reviderat detta. Syrien har aldrig velat tolerera Israels överlägsenhet, Amerikas ”unique ally”, och därmed dess rätt att efter eget godtycke flytta gränserna på de kringboendens bekostnad: Att Israel ockuperade Golanhöjderna 1967 och annekterade området 1981, anser Syrien vara en krigsakt som fortfarande är på gång. För Syrien är det ett gemensamt arabiskt intresse att kämpa emot den. Därför har Syrien understött militanta palestinier och andra NGOs mot Israel och USA. Denna ledar- roll i kampen mot den ”sionistiska fienden” har sedan Assad senior samtidigt varit den syriska titeln för avsikten att bli ledande makt i den arabiska världen – mot pro-amerikanska konkurrenter som Egypten och SaudiArabien, och i alla fall utan USAs licens. Dessa överträdelser räcker principiellt för att dra åt sig USAs fiendskap. Det som har gjort världsmakten ännu förtretligare var inte bara att Syrien för detta syfte även lyckades få tag på stöd, utan framför allt: från vem.
    • Med sitt „panarabiska“ och anti-israeliska agerande har Syrien inte bara ställt sig mot Amerikas vänner i den arabiska världen och i regionen, utan har framför allt sökt sig en allierad, som är den värsta fienden till USA i Mellanöstern: Iran. Att Iran är en bundsförvant till Syrien, sen den schiitiska revolutionen 1979, tillför en ny dimension, som går långt utöver det som annars gör Syrien så obekvämt. Iran – som strävar efter att bli en anti-amerikansk regionalmakt och som har militär- strategisk styrka att komma med – är för USA en mycket större störfaktor än Syrien, som trots sin ohörsamhet inte skulle kunna uträtta mycket utan Irans understöd.

    Att bekämpa Irans teokratiska statsprogram har USA utnämnt till sin huvuduppgift i Mellanöstern.

    De syriska makthavarna söker kringgå Amerikas isoleringspolitik genom alliansen med skurkstaten Iran. Å andra sidan bidrar de till att hjälpa Iran att bryta upp sin ekonomiska och militär-strategiska isolation. Det kan Amerika inte tillåta – och därför måste Assad störtas.

    Men detta är inte det enda skälet till att Washington så ivrigt bekämpar Assad – för Iran är ju inte Syriens verkliga skyddsmakt.

    • Det är nämligen Ryssland: Därmed är den aktuella eskalationens världspolitiska karaktär komplett. Syrien är nämligen inte enbart av gammal tradition en nära, utan framför allt dess sista bundsförvant i regionen, utan den sista strategiska inflytandesfären i regionen. Omvänt är det amerikanska synsättet, att det handlar om att få bort ryssarna ur regionen och att så minska Rysslands makt. Ryssland med sin flottbas i Tartus, är ett hinder för USAs och NATOs anspråk att ha monopol på att kontrollera och licensera våld och utöva skyddsmaktgarantier i regionen. Sett utifrån den synvinkeln är bekämpandet av Assadregimen ett strategiskt viktigt bidrag till att underminera ryska anspråk på att delta i den strategiska kontrollen över regionen och så försvaga den ryska världsmakten.

    Ryssland ska alltså vara världsmakt nr. 2 – men å andra sidan märks det, att försvaret förs från en underordnad position i jämförelse med världsmakt nr. 1:

    • Att ryssarna stöder Syrien ekonomiskt, för att lindra skadorna som väststaternas sanktioner har förorsakat (krediter och handel), och att de har kvar sina militära rådgivare och militärbasen Tartus i landet visar att Ryssland håller fast vid Syrien. Trots västlig kritik slutar man inte att skicka vapen till regimen och hotar med militär insats om handelsfartygen skulle angripas. Samtidigt förvägras alla resolutioner i FN som skulle föra till folkrättsligt militärt ingripande genom USA och dess allierade.

    Den ryska regeringen betonar alltid, att Ryssland har ”lärt” sig av erfarenheterna med 20 års amerikansk interventionspolitik i hela världen, särskilt i Främre och Mellersta Östern: USA har skamlöst missbrukat varje tillfälle och varje FN-resolution för sina egna egoistiska syften. Med andra ord, ryssarna märker inte enbart det obevekliga världspolitiska tillkännagivande som den amerikanska politiken innehåller, utan ser sig tvungna att svara på just denna nivå: de insisterar på att bli beaktade i varje vålds-angelägenhet som de själva anser vara relevant, och kräver att USA slutar uppträda som global våldsmonopolist. Detta anspråk på ett likvärdigt status som världsmakt underbygger Ryssland genom att uppträda som skiljedomare och förmedlare mellan de fientliga syriska parterna. Med sina demonstrativa förhandlingsbud till Assad och oppositionen vill Ryssland uppnå, att det ensidiga amerikanska fördömandet av den syriska regimen inte bedyder, att alla stater måste pariastämpla den.

    De övriga BRICstaterna ställer sig också hittills på Rysslands sida i den saken.

    Moskva hävdar att vapenexporten till Syrien, ju bara tjänar landets försvar och bara uppfyller kontrakt som ingåtts tidigare. Därmed dementerar den ryska regeringen, att den skulle forcera en beväpnad konflikt, där Ryssland figurerar som USAs motståndare inom landet.

    Ryssland uppträder å ena som den världsmakt, som står över alla partier och representerar den internationala folksrätten; men om Moskva får medvind i det, beror å andra sidan på om USA tillmäter detta betydelse eller ej. Den ryska utrikespolitiken har i praktiken bara ett alternativ kvar: Att undvika att ta ställning mot den amerikanska världsmakten.

    Den avgörande frågan som Ryssland konfronteras med, besvaras inte: den ryska utrikespolitiken demonstrerar hur det står till med rangordningen mellan de båda världsmakterna – det kan inte vara tal om rysk jämställdhet med USA.

    Ryssland vill insistera på sitt medbestämmande i regionen, och försöker samtidigt att skilja det från konfrontationen, som USA sätter på dagordningen; vill undvika utmaningen, utan att frivilligt vilja dra sig tillbaka som regionalmakt i Mellanöstern, och i synnerhet inte som världsmakt.

    Den här världspolitiska konflikten mellan Ryssland och USA har definitivt inte avslutats än.

    Den handlar principiellt om USAs världsmakt: Även den näst mäktigaste konkurrenten för världsmakten, Ryssland, ska erkänna att USAs roll som världsordningsmakt – att aldrig ta hänsyn till andra staters intressen och avsikter, att alltid lösa ”problem” genom att förstöra stater och byta ut makthavare – är fastspikad.
    Något sånt som medbestämmande tolererar USA endast i meningen, att deras tillkännagivanden om vem som är fiende eller vän i världen, ska accepteras; på den basen får man göra konstruktiva bidrag. Den stat som inte accepterar detta som grundval för sitt eget maktbruk, är för Amerika tendenciellt ett problem, som måste inringas och steg för steg undanröjas; det tydliggörs gentemot Ryssland och Kina.

    De regulära och irregulära soldater som hetsas mot varandra i landet, behöver inte veta något om den amerikanska mer-dimensionala imperialistiska uppfattningen om uppror, och likaså inte allmänheten i den västliga hemisfären. Massmedia ser hellre den amerikanska Syrien-politikens ”återhållsamhet”, som de upptäcker, för att USA hittills inte har ingripit i kriget med egna trupper (som i Libyen).

  25. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska skriver:

    Hej Tommy Sjöberg!

    Karl Marx sa “Förändra världen medan du lever i den”!

    Jag är förtvivlad över alla dessa människor som vill förändra världen men som gör det omöjligt genom att kalla sig för Trotskister, Kommunister r:are och gud vet allt!

    Det är bara genom enighet det går att förändra, stretar alla åt olika håll står vi stilla och tystas av motståndarna! När målet är nått kommer den starkaste fraktionen att vinna!

    Onda krafter vill se en splittrad Vänster som irrar hit och dit!

    Jag är 77 år och har hela mitt liv, genom min far född 1904, stått på Vänsterns sida vad dom än har kallat sig!

    Min far upplevde två världskrig och var hela sitt långa liv, han blev 93 år, trogen Vänstern. Han hade efter första världskriget och ryska revolutionen möjlighet att emigrera till Ryssland! Som 13-åring började han arbeta på Sävenäs Brädgård, det var på Träpatronernas tid! Vid femton år hade han fått nog av alla orättvisor och överhetens förtryck över arbetarna och startade en strejk för 10 öre mer i timmen! De äldre gubbarna var rädda om sina jobb och kallade pappa för en “pöjkdjävel” som riskerade att dom skulle bli arbetslösa och inte kunna försörja sina stora familjer! Det blev en strejk och arbetarna fick 10 öre mer i timmen! Min far blev uppkallad till Patron som sa åt honom “Det är du din slyngel som har förorsakat strejken, nu får du välja mellan att “få lappen” eller “gå i åa och dra upp möser!” Jag tar lappen svarade, pappa! Att “dra upp möser i åa” innebar att gå ner i ån där SKF nu ligger och dra upp rötter!

    Pappa klarade livhanken ändå! Min far var stor och välväxt, talade som en general och bad vem som helst dra åt skogen! Jag har i en bandupptagning hans röst, när han närmade sig 90, där han berättar om händelser i sitt liv! Jag frågar honom hur han som är kommunist kan vara Öisare? Han svarar att han i sin ungdom spelade med och ibland emot Sven Rydell, som han alltid ansåg vara Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare!

    Pappa spelade bandy, fotboll och schack, men mest av allt var han elitcyklist. Hemmet var fullt med pokaler och priser. När det var bråk hemma rev han ner pokalerna i en säck och gick hem till morsan med stort M. Det var hon som inte kunde jämföras med någon annan! Mamma kallade henne för “Den lea” – det var hon som kunde fostra barn bättre än någon annan, baka och sticka som ingen annan! Fött fem pojkar och tre flickor! I GP stod det på den tiden (eftersom alla de fem pojkarna idrottade på elitnivå) att alla fem pojkarna var föredömen för all idrottande ungdom!

    Pappa var det svarta fåret som inte gick att styra in i det socialdemokratiska ledet som sina syskon! Mina två bröder spelade med ÖIS och den yngre med Västra Frölunda Hockey! När vi satt framför radion (före TV:ns tid) och lyssnade på hockey höll pappa på ryssarna! Hur kan du sitta och heja på ryssarna, frågade mina bröder?

    “Vänta bara, sa pappa, snart kommer pojkarna”, det var Ryssarna!

    Hur kan man bli annat än vänster med en sådan far? Allt han sa och förespådde har slagit in! Hur många gånger berättade han inte om andra världskriget och nazismens intåg i Ryssland och vad Stalin sa när ockupanterna närmade sig Stalingrad; “Hit men inte längre” och där sattes de så kallade Stalinorglarna in!

    Pappa växte upp vid Vidkärrs Herrgård, där dom hyrde tillsammans med Göteborgs f d kommunalråd Thorsten Henriksson! Pappa och Thorsten, som var socialdemokrat,
    träffades vid olika tillfällen när han var kommunalråd. Ofta bad han min far komma till pensionärsföreningen som höll till i Vidkärrs Herrgård. Han brukade säga: “Gunnar, du som har talets gåva, kan inte du komma och berätta om hur vi hade det här i början av seklet?”
    “Nej fan heller, sa pappa, jag vill inte stå där inför gubbarna och käringarna och tala om hur fattigt och eländigt vi hade det.”

    På äldre dar skämdes mamma över honom och att han jämt ville prata med Gud och alla människor! När de åkte spårvagnen från stán till Vidkärr kupade han handen och ropade med sin grova röst “Så fortsätter vi framåt i vagnen!” Kärringar och gubbar knödde ihop sig i mittgången! Ibland sa han när han steg på vagnen “Det var biljettkontroll här!” Kärringarna började leta i sina väskor. Mamma låtsades att hon inte kände honom. Han gillade att prata med kvinnor – ibland sa han: “Hej lilla nåden, har inte vi varit skolkamrater?”

    Min far vá allt socialist och humorist. Kanske också lite alkoholist (nej det var han inte, han jobbade alltid, eget åkeri m m) men spottade inte i glaset. Han hade talets gåva, så han behövde inte dricka, men gjorde det ändå. Det var den tidens män. När han klädde sig i kostym och skulle på någon match, för det var det ju alltid, då satt jag och mamma i fönstret och tittade hur han försvann bortåt gatan! “Va härligt sa mamma, nu gick han och kommer inte hem förrän sent ikväll – nu kan vi göra va vi vill – kanske gå ner till Frälsningsarmén och höra på kårmusiken? “Äktenskapet varade från 1935 och så länge dom levde! Att min far hade en son i ett tidigare äktenskap fick jag veta när jag var femton år. Han kom in i köket, jag låg i rummet: “Idag har jag träffat alla mina tre pojkar”, sa han. Tre? tänkte jag, vem är den tredje? Allt om tidigare förhållanden skulle hållas hemligt! Jag fick tala med min bror i telefon, men strax därefter dog han!

    Hur kom jag in på allt detta? Det var den där Sjöberg! Ha, ha, ha …

  26. Janne Bjernfeldt skriver:

    Här skriver Tommy S. OM något jag länge har försökt säga. Den s k politiska vänstern vurmar för dem som redan är inne i värmen och facken har blivit ett särintresse utan solidaritet med de egna som hamnat utanför. Dem som rätt och slätt sparkats ut. Nuvarande regler – som SAP stödjer och V håller tyst om – skyndar dessutom på resan mot fattigdom och misär åt dem som blivit utan arbete.

    Hundratusentals vuxna svenskar står idag utanför det samhälle som är officiellt. Möjligen nämns de ibland som någon sorts statistisk uppgift. Om SAP, V och LO hade brytt sig om dessa, utanför samhället ställda, då hade SD inte ens existerat. Nu utgör de istället en enorm väljarbas åt Åkessons parti. Alltmedan övriga partier inbillar oss att stödet till SD handlar om rasism. När det egentligen handlar om vänsterns totala avsaknad av klassanalys.

    Ingen missunnar en lärare eller en sjuksköterska en bra lön, men man skall inse att en lön på ca 25.000kr är en astronomisk summa för den som skall få t ex 5000 kr att räcka till allt: Hyra, el, telefon, mat, kläder – ja, allt!

  27. Tommy Sjöberg skriver:

    Janne!
    Arbetarklassen har ju inget parti i riksdagen fast det kallas representativ demokrati, partiernas kamp om plats i parlamentet är ju en angelägenhet för olika eliter med medelklassen som den mest aktiva delen.

    Dom jag har kontakt med säger att dom får ca. 3500kr/mån efter att hyran är betald. Alliansen satsar ju på skatteavdrag för dom som har arbete och den nya folkrörelsen organiserar offentligt anställda med arbete, bostad och tid och ork för engagemang.

    Att leva är att välja vilka man solidariserar sig med. När medelklassen drabbas av det nyliberala projektet då ljuger ju inte intresset för vänsteraktivister.

    Blev vittne till “klassanalys” på KP:s bokhandel en lördag för några år sedan när ett par kom in och ville höra sig för om medlemskap, det p.g.a att deras arbetskamrater intog
    rasistiska uppfattningar m.m. Kommunalarbetare i LO-kollektivet skulle dom alltså distansera sig från genom medlemskap i arbetarklassens parti framför andra – KP. Tankeväckande.

    Hur skall man förhålla sig till högavlönade läkare, kommunala chefer och andra med höga offentliga tjänster som går i 1:a-majtågen och ropar klass mot klass, hur tänker dessa människor?

    En av mina favoriter Bengt Göransson säger att politikers främsta uppgift är att bygga samhällen. Det är ju precis vad Alliansen gör, med medelklassen som motor. Ibland tänker jag när jag lyssnar på dom som är längst ner i pyramiden. Hur skall dessa människor kunna bli en del i samhällsbygget inför alla problem dom inte varit med att orsaka, arbetslöshet, miljön m.m.

  28. DZ skriver:

    Kloka tankar, Tommy och Janne!

    Och fint skrivet, Ulla-Britt. Skulle nog platsa i FiB/K med lätt redigering!

    Men inte är det väl så att en massa i “vänstern”, denna förunderligt mångtydiga företeelse, kallar sig för en mängd saker som “trotskist” och “kommunist” t ex. Vanligtvis är väl detta beteckningar som vissa, i dagens läge ofta de ideologiska meningsmotståndarna, klistrar på några andra.

    Tänk om vi kunde lyssna på vad andra säger och (vid behov) kritisera sakinnehållet i detta i stället för att rycka fram med klisterburk och etiketter i högsta hugg!

  29. Ulla-Britt Niklasson skriver:

    Jag är misstänksam mot att alla som kallar sig Vänstersympatisörer istället är infiltratörer som egentligen söker splittring! Vad har hänt med ärligheten inte bara i Sverige utan i hela världen??

    Varje dag hör vi om flyktingar som försöker ta sig till Europa
    och man beklagar och ömkar, vem är skyldig frågar man sig – jo det är de människor som tjänar pengar på flyktingarna. De verkligt skyldiga är ju de som plundrar och bombar land efter land! Muslimer kallas för militanta terrorister – de verkliga terroristerna är ju de som plundrar och lägger land efter land i ruiner för att själva roffa åt sig rikedomar och mineraler – Israel USA!

    Nyliberalismen och kolonialmakterna är de verkliga terroristerna!

    Cameron skriker ut sin vrede över landets invandrare som kommer och snyltar på Englands välfärdssystem.
    Vem är det som snyltar?

    Alla genom kolonialismen förtryckta länder borde ge ockupanterna respass. Åk hem till England Frankrike, USA och låt era landsmän ta hand om er och låt länder ta hem sina vinster och fördela över folken!

  30. Maggan skriver:

    Hej Ulla-Britt!
    Jag tror det är sakliga argument vänstern behöver, för att bli eniga – det måste alltså diskuteras noga, vad som händer i världen och hur det ska uppfattas!
    Att så mycket människor inte klarar att överleva i sina hemländer, beror på att näringslivet – de västliga koncernernas överlägsna konkurrensmakt – har ruinerat deras traditionella sätt att leva. Detta för med sig, att t.o.m. de uslaste lönerna ter sig vara ett attraktivt erbjudande för människor från Afrika, Sydamerika och Öst- och Sydeuropa etc. Sådana medellösa fattiglappar vill ingen stat i Europa eller USA släppa in i landet. Dom ska hållas borta från deras territorium. Nu för tiden tar man till med alla militära medel för att säkra gränserna. Därför dör tusentals varje år vid sina försök att komma över statsgränsernas murar, taggtråd och hav. Konsekvensen för statsmakterna blir att de försöker trimma upp gränsskydden, som ska verka avskräckande för flyktingströmmen. Då behövs det inte längre några omänskliga uppsamlingsläger mera i Grekland och annorstädes, i varje fall inte inom Europa. De som trots detta klarar av att komma över en statsgräns, blir tolererade ett tag – allt eftersom vilken kalkyl en statsmakt gör. Papperslösa människor, dvs illegala invandrare, kan t.ex. vara intressanta för arbetsgivare, som ju alltid uppskattar vrakpris på arbetskraft. Om dom har tur, kan de t.o.m. legaliseras. Eller också fångas de och hamnar i fängsligt förvar som om de vore förbrytare och blir sedan deporterade.

    De ledande kapitalistiska makterna – som inte vill släppa in de fattiga som vill överleva, utan håller dem borta med våld – kan inte få nog av ett visst slag av invandrare: sinsemellan konkurrerar de om att dra till sig så många specialister och vetenskapare och andra kvalificerade ur den globala poolen som möjligt till sitt territorium, för att få detta “human capital” till den kapitalistiska ekonomin. Människor som man väntar sig bidra till teknologiska försprång eller åtminstone ett bidrag till sin produktivitet, rekryteras med lockande erbjudanden och kan invandra utan mycket pappersexercis – “vi“ vill ju inte bli “migrationsförlorare”. Dessa statsmakter utnyttjar globaliseringen till att roffa åt sig konkurrensens elit; de dirigerar om sina utbildningsresurser så att den gynnar det egna näringslivets tillväxt.

    En annan sorts utlänningar beviljas uppehållstillstånd av politiska skäl och erhåller passande förmåner.

    Välsedda är “dissidenter”, som blir förföljda i ett land som anses vara fiende till “oss”. De får asyl, för att det understryker regimens illegitima karaktär. Andra kommer från områden där det är krig eller inbördeskrig och den egna nationen är inblandad där med sin militär eller har “vitala” intressen. Då kan man ge enstaka personer därifrån, som hör till den sidan man själv satsar på, tillstånd att lämna dödandet och döendet och komma i säkerhet. Med sådana humanitära aktioner demonstrerar makten att den avser vara skyddsmakt åt de krafter den stöder. Flyktingarna erbjuds uppehållstillstånd, så länge som det passar till de imperialistiska beräkningar man har – självfallet bara i enlighet med laglig fordran, t.ex. arbetsförbud; så kan förhindras, att någon kan bli bofast där.

    Så snart regeringen fattat beslut, att kriget är avklarat för deras egen del eller enbart att man förlorat intresset av det, så är även de politiska flyktingarna enbart ett besvärande problem. Statsbudgeten lider nämligen av bördan att finansiera flyktingarnas existens i landet. Problemlösningen är naturligtvis: Dom skickas tillbaka till sitt av inbördeskrig förstörda land, likgiltigt om nöd och/eller förföljelse väntar dem där – för nu duger de inte längre att vara instrument i nationens utrikespolitik. För det är ju i alla fall deras hemland och dit ska de ju vilja, eller hur?

    På det här viset sorterar politiska makter världens utlänningar som sig tillhöriga eller icke – beroende på den fördelaktiga eller ofördelaktiga funktion de har tillerkänts. Statsmakterna behandhar dem som en handelsvara, som en global tillgång för sin egen ekonomiska och politiska makt. De betraktar det som ett privilegium de delar ut, när de ger utlänningar tillstånd att leva på sitt område – och det gäller mer än någonsin som en gunst – att arbeta och t.o.m. uppnå medborgarskap. Den som får vara kvar i landet, måste förtjäna det status han ges – med det förbehållet förstås, att han motsvarar alla krav som “värdfolket” påfordrar.

    Ett är i varje fall klart: Invandrare måste komma klara alla levnadsvillkor som föreskrives. Hur dom klarar av det är – som alltid i ett fritt samhälle – deras privatsak. De måste klara sig, ty misslyckas de, är inte bara inkomst och sociala förmåner i fara, utan omedelbart rättigheten att leva där de lever. Om de trots allt klarar av att motsvara alla anspråk som ställts är det galet igen: de flyttar naturligtvis till stadsdelar där andra av samma nationalitet redan lever, de håller ihop, har en inofficiell ekonomi och tyr sig till seder och bruk från det gamla hemlandet i diasporan. Därmed väcker dom anstöt: de bildar ett “parallelsamhälle”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.