Tisdagen den 21 februari (6 mars) 1917 satt den vänstermensjevikiske journalisten och politikern Nikolaj Sukhanov på sitt kontor i Petrograd och försökte arbeta. Bakom en skärm i samma rum satt två maskinskriverskor och pratade om vad som hände ute på stan: bristen på mat, i synnerhet bröd, de stigande priserna, strejkerna som brutit ut här och där, myndigheternas patetiska proklamationer om bevarat lugn o s v.
– Vet du, sade en av damerna plötsligt. Jag tror att detta är början på revolutionen!…
Sukhanov log för sig själv. Sådana unga damer förstod inte någonting av revolutioner. Sukhanov var inte den ende som var skeptisk. Alla som ansåg sig veta något om revolutioner menade, att i Petrograd vintern 1916-17 var inget särskilt å färde, mer än de vanliga strejkerna och kanske en och annan demonstration. Okhranan (hemliga polisen) var inte lika säker. De hade sitt folk ute överallt och lyssnade. Redan i januari kunde de leverera följande insiktsfulla rapport:
”Husmödrarna, som är utmattade genom det ändlösa väntandet i köerna och utpinade av att se sina halvsvältande och sjuka barn, är nu mycket närmare revolutionen än herrar Miljukov, Roditjev & Co [1], och betydligt farligare än de, ty de utgör den anhopning av brännbart material, vilket bara behöver en gnista för att råka i brand.”
Bolsjevikerna leddes vid den här tiden från sitt hemliga högkvarter i Petrograd av Alexander Sjljapnikov, med två betrodda medlemmar Vjatjeslav ”Molotov” Skrjabin och Petr Zalutski. Den 9 (22) januari 1917, på tolvårsdagen av massakern på Blodiga söndagen revolutionsåret 1905, hade de kallat arbetarna i Petrograd och Moskva till strejk emot kriget, dyrtiderna och bristen på mat. Polisen hade gripit in brutalt emot dessa och efterföljande politiska strejker.
Men oron lade sig inte. En månad senare, lördagen den 18 februari (3 mars), hade arbetarna vid de stora Putilovverken inlett en ny strejk. Den följdes på måndagen och tisdagen av ytterligare arbetsnedläggelser. Arbetsgivarna svarade med lockout.
”Början på en politisk rörelse . . .”
Onsdagen den 22 februari (7 mars) ägde ett märkligt möte rum på advokaten och dumaledamoten Alexander Kerenskijs kontor med en delegation av arbetare från Putilovverken. En av hans nära medarbetare Vladimir Zenizov tog emot dem och det är från honom vi har ett referat av vad som sades.
Arbetarna gav en detaljerad redogörelse för lockouten på Putilovfabriken. De ansåg det som sin plikt att varna för allvaret i situationen och de avsade sig allt ansvar för de konsekvenser som kunde uppstå:
”Sådana var deras ord bokstavligen. Mycket tydligt och mycket seriöst informerade arbetarnas delegater Kerenskij, att strejken som börjat inte är av intern natur, och att det inte gällde ekonomiska krav och inte heller livsmedelssvårigheterna – arbetare är medvetna om att det hela är början på en stor politisk rörelse, och de anser att det är deras plikt att förvarna Kerenskij om detta. Hur rörelsen kommer att sluta vet de inte, men om man får tro stämningen hos arbetarna, är det klart att något mycket allvarligt kan hända.”
Zenizov medgav senare att han först i efterhand insett betydelsen av deras besök:
”De var de riktiga budbärarna om nästa revolution. Deras framsynthet berodde förmodligen på att de befann sig i täten av en rörelse som hade börjat och kände av den upphetsade atmosfären i Petrograds arbetarkretsar.”
Delegationen var förmodligen partilös, möjligen med en övervikt av sympatisörer till socialistrevolutionärerna, det största av vänsterpartierna.
Otåliga arbetarkvinnor
Samma kväll var bolsjeviken Vasilij Kajurov (1876-1936) [2] på väg till ett besvärligt möte. Kajurov arbetade på LM Ericssons stora telefonfabrik i Viborgsstadsdelen, där han dessutom var ordförande för bolsjevikpartiets distriktskommitté. Nu skulle han till stadsdelen Lesnaja i norra Petrograd för att delta i ett möte med en av partiets kvinnokommittéer med anledning av ”kvinnodagen” kommande dag.
Efter att ha talat om kvinnorörelsen i allmänhet och om betydelsen av kvinnodagen i synnerhet, pekade han också på den nuvarande situationen. Stämningen bland massorna var mycket spänd och varje strejk skulle hota att övergå i öppen strid. Men eftersom partiet inte ansåg tiden mogen för militant handling – partiet var inte starkt nog och arbetarna hade ännu alltför få kontakter med soldaterna – hade man beslutat att inte uppmana till strejker, utan att förbereda revolutionära aktioner vid en senare tidpunkt.
Därför uppmanade han de otåliga kvinnorna att avstå från aktioner och handla enbart på partiets anvisningar. Kajurov lämnade mötet förvissad om att kvinnokommittén skulle följa partiets direktiv.
Döm om hans förvåning och ilska när han nästa dag, torsdagen den 23 februari (8 mars), från sin partikamrat Nikifor Iljin (1884-1957) vid ett hastigt tillkommet cellmöte i en av Ericssonfabrikens korridorer, fick veta att kvinnokommittén agerat självsvåldigt. De hade satt igång strejker i textilfabriker och skickat kvinnliga delegater till andra fabriksanläggningar och uppmanat dem att strejka. Textilarbetarskornas agerande innebar ett klart åsidosättande av partikommitténs direktiv. Kajurov ringde runt för att få dem att visa disciplin och hålla fast vid vad som beslutats dagen innan. Men ändå fortsatte de med strejken.
Kajurov och hans lilla grupp sökte upp mensjevikernas och socialistrevolutionärernas grupper på LM Ericssonfabriken. De hade varit lika tagna på sängen som bolsjevikerna. De hade dock inte kunnat motsätta sig protester och strejker som riktade sig emot bristen på livsmedel och bröd varför de motvilligt lovat stödja kvinnorna.
”Kosackerna är med oss!”
När nu de strejkande lämnar de relativt trygga arbetarkvarteren i Viborgsdistriktet och drog sig mot Petrograds centrum, inträffade den stora sensationen: kosacktrupperna de mötte attackerade dem inte, utan förhöll sig välvilliga! De tillät till och med att kvinnorna kröp under deras hästar för att komma vidare.
Detta har omnämnts i en del standardverk, främst Trotsikjs historik, men inte utretts närmare. Går man till mer bortglömd litteratur, som t ex Kajurovs minnen, eller förlitar sig på de talrika ögonvittnesskildringarna i Helen Rappaports bok Caught in the revolution. Petrograd 1917, visar det sig att kosackernas uppträdande var ingen lycklig slump eller stundens nyck. Det försiggick tidigt informella förhandlingar mellan kosackerna och demonstranterna. Kajurov berättar i sina minnen Februarirevolutionens dagar (1923, s. 250, 237, 244) hur kosackerna lät arbetarna förstå att de inte skulle bli attackerade om de i sin tur inte rörde kosackerna.
Arthur Ransome från Daily News hörde hur kosackerna lät folket veta, att så längre de bara krävde bröd skulle de få demonstrera i fred. Robert Wilton från The Times hörde dem säga: ”Nej, vi ska inte skjuta på er. Vi är lika hungriga som ni själva!” Självfallet kunde kosackerna inte stödja politiska krav mot kriget eller emot tsarfamiljen. Den brittiska sjuksköterskan Sybil Grey hörde att när en av polischeferna beordrat en kosackofficer att med sina soldater ingripa mot demonstranterna hade denne svarat:
– Jag kan inte utfärda en sådan order för människorna kräver bara bröd.
Strider mellan kosacker och poliser
Att kosackerna var så gott som på ”vår sida” hade självfallet en enormt elektrifierande verkan på demonstranterna och uppmuntrade dem att hålla ut och fortsätta. Torsdagen avlöpte relativt lugnt, mycket därför att polistrupperna, oftast beridna, tills vidare höll sig avvaktande. När det sedan på fredagen och lördagen börjar hetta till, så är det inte bara mellan poliser och demonstranter, utan lika mycket mellan kosacker och poliser. En kosack hugger armen av ett polisbefäl, en annan kosack dödar en av de högre polischeferna.
Samtidigt söker polisen bryta samförståndet mellan kosackerna och folket, genom att skicka ut ridande poliser iklädda kosackuniformer, som hugger in på försvarslösa demonstranter. Men de blev igenkända på grund av att polishästarna var större än kosackernas. Den amerikanske fotografen Donald Thompson igenkände bland några anarkister som slog sönder skyltfönster på Nevskij Propekt, en Ohkranaagent som bodde på hans hotell.
Bolsjevistiska historieskrivningar har kritiserat mensjeviker och socialistrevolutionärer för att de motsatte sig politiska paroller om ”Ner med kriget!” och ”Bort med tsaren!” Men just därför att protesterna riktade mot bristen på livsmedel, i synnerhet bröd, inte var politiska utan ekonomiska, kunde de få stöd både bland borgare och ordningsmakt, i synnerhet soldater och kosacker. Politiska paroller lyftes ibland med våld ut ur demonstrationstågen, till bolsjevikernas ilska. Vladimir Zenizov berättar i sina minnen hur demonstranterna motsatte sig, om nödvändigt handgripligen, att politiska paroller fördes in i demonstrationen:
”Några improviserade röda banderoller kom från någonstans – det är uppenbart att allt detta hände improviserat. På ett av plakaten såg jag bokstäverna RSDP [Ryska Socialdemokratiska Partiet]. På ett annat stod det ’Ner med kriget!’ Men denna andra orsakade protester från folkmassan och lyftes omedelbart bort. Jag kommer ihåg det mycket tydligt. Uppenbarligen hörde den till bolsjevikerna eller någon grupp som gränsade till bolsjevikerna och överensstämde inte alls med folkmassans uppfattningar.”
Detta var en mycket viktig iakttagelse som jävar vad som ofta hävdas, att demonstrationstågen innehöll paroller som krävde slut på kriget och tsarens avsättning. Det är troligt, att de som ville ta bort bolsjevikernas paroller gjorde så, genuint ogillade kraven. Men det är också möjligt att de inte ogillade dem, men ville minimera riskerna för splittring av enheten kring kravet på bröd. Dessa paroller skulle blir vanligare under våren, när folkets politiska medvetenhet, tack vare bolsjevikernas agitation, hade ökat. Men vintern 1916-17 var de opinionsmässigt ännu ”före sin tid”.
Enhetsfrontstänkande
Ni som var fackligt eller politiskt aktiva i Sverige på 70-talet känner igen er: ska man gå ut i en bred demonstration, som samlar så många som möjligt kring ett centralt krav, eller ska man inskränka sig till de redan ”medvetna” och ha mer långtgående paroller? Redan 1917 handlade det om ”enhetsfrontlinjen” även om ingen då var medveten om begreppet.
Några som 1917 definitivt inte verkat ha varit medvetna om enhetsfrontstaktiken var bolsjevikerna i Petrograd. De var därför skeptiska till hela proteströrelsen. Bolsjevikledaren Alexander Sjljapnikov lär vid ett par tillfällen ha hävdat att det inte förelåg någon revolutionär situation och att en lång period av reaktionärt styre låg framför dem: ”Ge arbetarna ett pund bröd vardera och hela proteströrelsen kommer att rinna ut i sanden.”
Sjljapnikov hade inte helt fel. Om inte tsarregimen hade bestått av en utlevad feodal klick och inte tsar Nikolaj II varit helt bortkopplad från verkligheten, så hade de kvickt kunnat lugna stämningarna. Det hade nog räckt med att på modernt vis offentligt avskeda några underordnade tjänstemän, delat ut mat ur nödförråden och inlett diskussioner med den borgerliga oppositionen om hur man skulle ”öka förtroendet för landets styrelse”. Men nu var tsarregimen en utlevad klick och Nikolaj II helt bortkopplad från verkligheten. Om å andra sidan bolsjevikernas mer politiska linje kommit till stånd, så hade den förödande skottlossningen på Nevskij Prospekt inte fått samma politiska genomslagskraft. De döda hade klassats som bolsjeviker.
”Regeringen lägger grunden för revolutionen”
Vid denna tid skrev tsarens svåger och rådgivare, storfurst Alexander Michailovitj (1866-1933) till honom:
”Kära Nicky, vi går igenom det farligaste ögonblicket i Rysslands historia. […] Sammanfattningsvis vill jag säga, hur konstigt det än må vara, att regeringen själv är det verktyg som förbereder revolutionen. Nationen vill inte ha en sådan, men regeringen gör allt som står i dess makt för att skapa så många missnöjda människor som möjligt, och det lyckas den helt och hållet med. Vi bevittnar ett skådespel utan motstycke med en revolution som kommer ovanifrån och inte underifrån.”
Genom att natten mellan lördagen och söndagen den 25–26 februari (10–11 mars) ge order om våldsmedel emot demonstranterna, begår tsarregimen just en sådan dumhet som storfursten varnat för. Efter att poliser, och sedan vettskrämda och oerfarna soldatynglingar, nästa dag skjutit ner ett hundratal demonstranter, både kvinnor och män, på Nevskij Prospekt, övergår hela proteströrelsen från att ha varit inskränkt ekonomisk till att bli fullt ut politisk.
Nu utbryter myteri bland soldaterna, kosackerna ansluter sig och plötsligt är det polismännen som jagas och dödas i hundratal varhelst de påträffas. Inom några dagar är Petrograd utan professionell ordningsmakt.
Borgerlig statskupp
För att ytterligare ”skapa så många missnöjda människor som möjligt”, utmanar tsar Nikolaj samtidigt den borgerliga oppositionen genom att inte bara ignorera deras inviter om överläggningar, utan även genom att låta stänga duman i två månader. Den borgerliga oppositionen inser nu, bortom allt tvivel, att om Ryssland ska kunna segra i kriget, så måste tsaren föras åt sidan.
Under veckan som följer på den andra blodiga söndagen den 26 februari (11 mars), genomför den borgerliga oppositionen sin statskupp genom att helt sonika och utan våld avsätta tsaren och bilda en provisorisk regering, medan vänsterpartierna, fackföreningarna och soldatklubbarna organiserar sig i sovjeten. Och resten är historia, som det heter.
Nej, inte riktigt. När bolsjevikerna från och med 1918 kom att inneha den fulla statsmakten, lade de ner viss möda på att förklara vad som hänt under revolutionsåret 1917. Här utgjorde början på februarirevolutionen ett problem. Under 1920-talet kan man möjligen förnimma en strategi att ligga lågt med partiets passiva agerande för att istället, utan några överdrifter, framhäva kvinnornas agerande på ”deras dag” [3].
Ombytta roller
Det är i den revision av historieskrivningen som genomfördes i slutet av 1930-talet, bland annat i boken Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) historia, som den numera allenarådande myten om den 23 februari (8 mars) som ett förutbestämt datum för manifestationer på en ”internationell kvinnodag”, organiserade av bolsjevikerna, etablerades:
”På Internationella kvinnodagen, den 23 februari (8 mars), gick arbetarkvinnorna på uppmaning av bolsjevikernas Petrogradkommitté ut på gatan för att demonstrera mot hungern, kriget och tsarismen. Arbetarkvinnornas demonstration understöddes av arbetarna genom en allmän strejkaktion i Petrograd. Den politiska strejken började växa över i en allmän politisk demonstration mot det tsaristiska systemet.”
Rollerna har som synes blivit ombytta. Istället för att militanta kvinnor först engagerar männen och att de sedan tillsammans får med sig de tvehågsna bolsjevikerna (samt mensjeviker och socialistrevolutionärer) är det i den av Stalin sanktionerade historieskrivningen partiet som är den ledande och drivande kraften. Inte bara kommunister skulle komma att köpa denna historiebild, utan också borgerliga och rena antikommunister, ja till och med anti-stalinistiska trotskister. Och så hamnade ytterligare ett indicium som pekade på den ryska revolutionen som ett folkligt uppror i skuggan av Det stora partiet.
…
Noter
1. Frågan är på grund av bristande källmaterial inte helt enkel att reda ut. En intressant analys finns i Paul D’Amatos Spontaneity and revolution. A critique on the nature of the February 1917 revolution in Russia i International Socialist Review, nr 78.
2. Finns också omtalad på engelska Wikipedia, men med förnamnet Benyamin, vilket troligen är fel. Men biografin är korrekt.
3. Pavel Miljukov och Fedor Roditjev var ledande liberala (kadet) politiker, som under februarirevolutionen skulle gå i bräschen i den borgerliga falangen för att avsätta tsar Nikolaj II.
