Labyrinten

Kunskap om historien bygger på många pusselbitar. Några av de viktigaste är berättelserna av dem som själv varit med om skeendena. För kunskapen om nazismens framväxt i Tyskland är Sebastian Haffners bok En tysk mans historia, Norstedts 2002, en viktig källa. Nu kommer en annan ögonvittnesskildring, denna gång av en svensk, med nya viktiga pusselbitar.

Vilhelm Scharp föddes i Stockholm 1896 och skrevs elva år gammal in på Lundsbergs skola där han avlade studentexamen 1914. Studierna fortsatte på Uppsala universitet där han 1922 avlade filosofisk ämbetsexamen. Under studietiden engagerade han sig i det internationella studentarbetet vilket ledde till ett möte med Nordiska studentförbundet i danska Sönderborg 1920 och en fortsatt resa genom Tyskland som han beskriver i texten från Flensburg till München.

Scharp hade intresserat sig för tysk politik och läst mycket, både skönlitteratur och andra texter, och konstaterar att

… Det var ännu en sak som kännetecknade den svenska inställningen till Tyskland under denna tid och i all synnerhet den konservativa och dogmatiska: okunnigheten. Kännedomen om Tysklands inre politiska och sociala struktur om de många motsatta tendenserna, krafterna och spänningarna i det knappast femtio år gamla med blod och järn skapade riket var även bland de mest avgjorda Tysklandsbeundrare förvånande ringa…

Samma sak skulle vi idag kunna säga om de inbitna USA-beundrare som ser resultatet av presidentvalet som ett personproblem och inte som ett systemproblem.

Under sin resa 1920 får Scharp uppleva mycket som ökar och ändrar hans kunskap om Tyskland och han har förmågan att på ett intresseväckande sätt redovisa vad han sett och lärt sig. Färden går via Kiel, Berlin, Dresden och Jena till München. Endast två år har gått sedan krigsslutet och krigsinvaliderna är ett vanligt inslag i stadslivet. Samtidigt lever seden med fäktningar för att skapa mensurärr kvar i studentkretsar och Scharp får som åskådare bevittna en ”Bestimmungsmensur” där tjugofyra studenter åsamkar varandra ”die Schmisse” som sedan under hela livet utgör ett bevis på bärarens personliga mod och framför allt på deras sociala ställning.

Resan födde ett intresse för det moderna Tyskland och från den 1 april 1928 anställdes Scharp som lektor i svenska språket i Berlin. Där skulle han vara verksam till hösten 1933 då han uppsades från sin lektorstjänst men tillfälligt fick arbeta vidare tills han avskedades i juli 1936 och flyttade till Stockholm.

Scharp var som person utåtriktad och fick många kontakter såväl i yrkeslivet som privat. Han var en skicklig skribent som publicerade sig i olika tidningar och hade som projekt att ge ut en retrospektiv reportagebok Labyrinten från sin tid i Tyskland. Av okänd anledning gavs boken aldrig ut under 1940-talet. Men en kopia av originalet donerades till Kungliga Biblioteket vilket möjliggjort för Andreas Åkerlund, docent i historia vid Uppsala universitet, att förtjänstfullt ge ut en samling med Scharps texter som fått namnet Labyrinten, Kungliga biblioteket Stockholm 2016.

Boken inleds med texten Taverne som är en skildring av livet på restaurangen Taverne, driven av italienaren signor Sarocchi, som alltmer skulle utvecklas till en mötesplats för intellektuella och journalister. Hit tog alltid Scharp sina gäster, den första redan år 1928 och den sista år 1937, under ett kort återbesök i Berlin. Vid ett bombanfall 1943 jämnades sedan hela kvarteret med marken.
Ett exempel på de journalister som blev stamgäster på Taverne är London Times huvudkorrespondent i Tyskland Norman Ebbutt:

… Hans utomordentliga kunskapsrikedom och stora erfarenhet beträffande tyska förhållanden gjorde honom till självskriven doyen i den krets av huvudsakligen anglosaxiska journalister som så småningom fylkade sig vid hans bord, men det beredde honom också växande svårigheter i hans arbete, i den mån som den officiella engelska politiken gentemot Tyskland och därmed hans egen tidnings inställning allt tydligare präglades av motviljan mot att se sanningen i ögonen, och tendensen att undertrycka alla meddelanden som hårdhänt och sakligt erinrade om kravet på en aktiv illusionsfri brittisk politik till stöd för den hårt beträngda tyska demokratin. Han fick uppleva att hans rapporter i stigande utsträckning refuserades av hans egen tidning och tidigare och tydligare än någon annan jag mötte, förutsåg han de katastrofala följderna av den strutspolitik som i den småborgerliga bolsjevikskräckens anda bedrevs av de ledande europeiska kabinetten under det ödesdigra 1930-talet. Han blev bitter och förgrämd och när det 1937 äntligen lyckades de nazistiska myndigheterna att få honom utvisad var det föga tröst för honom att hans värsta farhågor började besannas…

Scharps texter är fulla av vardagsiakttagelser och storpolitiska ställningstaganden. Som detta karaktärsmord på Hermann Göring:

… En kontakt på högre nivå inleddes hösten 1930, då jag oväntat blev uppringd av den vid septembervalet nyvalde riksdagsledamoten Hermann Göring för överläggningar om en studieplan för en son till hans svenska fru Carin f. Fock – en före detta elev till mig. Det blev en rad samtal med den bredmynte paladinen och hans sköna, charmfulla och blint Hitlertroende maka. Inte så mycket om informatorsuppdraget som om vad som skulle ske med Tyskland och Sverige sedan den av Gud korade ledaren kommit till makten. Den absoluta tveklösheten i Görings perspektiv skrämde mig. Denne gemytlige sjörövarkapten med lejonkäkar och betvingande röstklang var lika litet som sin herre och mästare en löjlig person, som så många kulturintellektuella ville ha det till. Han var i stånd att låta huvuden rulla i rännstenen på sin väg mot toppen. Han hade många bakom sig, också i mitt land. Inte bara i sitt eget parti…

Eller detta porträtt av Adolf Hitler från ett framträdande i tennishallen vid Fehrbelliner Platz i Berlin före maktövertagandet:

… Till sist, sedan alla nerver under timslång behandling spänts till det yttersta, är han där. Fram genom mittgången kommer en grupp av dessa typiska grovkindade, kraftiga karlar med den ansträngda, stela beslutsamheten i blicken – och i deras mitt, klädd i en lång brun ulster en liten man med så att säga påfallande alldagliga anletsdrag, ett smått finurligt leende och skarpa blå ögon, plirande under lugg.
   Första intrycket är häpnad. Är detta kejsardömets arvtagare, republikens överman, det Tredje Rikets Caesar? Den lille haltande doktor Goebbels med sitt Mona-Lisa-leende tycks mig besitta mera av suggestiv demoni än den typ av driftig handelsresande, som här vandrar fram genom en skog av uppsträckta armar, hälsad med dundrande ”Heil” av ett par tusen av dem, som anser sig själva som sitt folks andliga elit.
   Men med ens slår det mig, vad en ung nationalsocialistisk student en gång sade mig på en fråga, vad som var det väsentliga i Hitlers makt över ungdomen: Han är ej en person, han är en idé! …

Ett år efter att Scharp lämnat sitt arbete i Berlin kommer han tillbaka på ett kort besök. Uno Willers, sedermera riksbibliotekarie, var i Berlin för forskning och berättar:

… Midsommarafton 1937 återsåg jag Scharp. I svenska kyrkans park uppförde man F. A. Dahlgrens Wermlänningarne, som jag av släkttradition kunde nästan utantill. Scharp hade valt att spela Löpar-Nisse och han stakade sig inte på ett enda ord. Men den festliga värmlandsluffarens förkunnelse om Napoleon Dundrapart och annat hade av den tillfällige komedianten formats till en svidande salva – mitt i Berlin – mot Tredje rikets herrar…

Tillbaka i Sverige arbetade Scharp som lärare vid Högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm. Först från 1960 antogs även pojkar som elever så som gymnasielärare undervisade han enbart flickor. Det kanske finns någon eller några av dem som har minnesbilder att berätta från Vilhelm Scharps vardagsliv som lärare?