Skriver ut och skriver om sista jagboken. Söker skära upp och in ända mot kvicken. Blottlägga livspusslet. 70 sidor är utklarade. Men 160 skrivna sidor väntar. 19 eller 90 spelar ingen roll, den dunkande drivkraften samma liksom osäkerheten. Får se om och hur jag klarar detta.
Gråmulen småkall sydsvensk vinter. I går kväll öppnade en nästa stora arbetsuppgift sig. Bildkampen i Paris under skiftet 1814-1815. Gun och jag samlade mycket. Nu satt jag läsande Le Nain Jaune, alla numren från 15 december 1814 till 15 juli 1815. Den kom var femte dag. Den 15:e i var månad med en karikatyr av vilka vi hittat de flesta. Samlingen är rar och står högt i antikvariatsvärde men vi fann dessa två volymer i Köpenhamn för trettio år sedan till rimligt pris. Liksom vi då fann dess Vindflöjlars lexikon i Stockholm. Detta är de revolutionära liberalernas stora franska strid. Och nederlag. En uppgift lika viktig att synliggöra som den för de andra i serien som Fem år av frihet eller När gatan tog mediemakt. Att skriva ut om jag lyckas med den jagbokstext jag nu söker få form på. Lyckas jag inte med den är allt över för mig.
Två årsmöten i vår
Det blir två årsmöten denna vår som angår mig. FiB/K:s och Jan Myrdalsällskapets. Om det första finns naturligtvis sådant som borde skrivas. Ty det beslut vi protokollförde när jag satt ordförande på första ordinarie styrelsemöte hösten 1971 – att vi alla som deltagit i arbetsgruppen skulle skriva ner hur vi diskuterat och beslutat i principfrågor – genomfördes aldrig. Men det kan vänta, det är trots dess avdrifter åt allmänvänstern nog inte riktigt en ko på isen för FiB/K.
Men för Jan Myrdalsällskapet är det annorlunda. Det bibliotek vilket dess styrelse ansvarar för är huvudsaken. Det är sällskapets enda existensberättigande. Där skall vara årsmöte. Jag är inte medlem och gjorde fel vid bildandet, har alltså ingen förslags- eller ens närvarorätt. Motsättningar och personkonflikter är nu stora och ökända. Som i Vilhelm Mobergsällskapet eller Strindbergsällskapet. Men annorlunda ty jag ligger inte lik som de. Jag lever och arbetar. Vilket skapar själva problemet, ty jag skriver sådant som ledande styrelsemedlemmar med all kraft bekämpar och motsätter sig. De otrevliga skällebreven har lett till att medlemmar lämnat. Samtidigt har styrelsens ledamöter också gjort stora insatser, för biblioteksarbetet, för boken och utställningen När gatan tog mediemakt, för föreläsningar och framträdanden.
Och om jag plötsligt smällde av här vid skrivbordet nu på morgonen skulle frågan lösas. Minnesstund och tal med uppbåd av också allmänna vänstern och tyvärr var den gamle mannen sinnesförvirrad mot slutet och skrev sådant som Ett snorkigt oförnuft eller Elefanten står osedd bakom den nyfiknes rygg. Suck och tår i ögat men minnet av honom skall leva.
Men så lätt löses det nog inte. Visserligen vet inte ens änglarna dagen och stunden för döden, som Jesus påpekade, men det tycks som om jag lever vidare och arbetar och såväl de politiska som de privata svårigheterna i sällskapet kommer med var ny text alltså blott att tillta.
Lösningen är enkel. Medlemmarna som samlas till årsmöte bör enas om att lägga ned Jan Myrdalsällskapet som onödigt och samtidigt som biblioteksförening överta det bibliotek jag skänkt. Namnet är likgiltigt. Jan Myrdal kan störa. Thorild kan man ta. Han representerar i vart fall ett förnuft i svensk litteratur. Hade Tore Browaldh levt hade jag menat han borde bli ordförande. Han hade nypor och kontakter. (Gammal vän var han, bidrog till att FiB/K kunde få bankförbindelse och överleva.) Planera för att verka under långa tider, överblicka minst femtio mörka år. Arbetet med biblioteket då som hittills folkligt traditionellt frivilligt och oavlönat. Men nu ett intensivt insamlingsarbete och kontroll över huset.
Fortsätta och utveckla de seminarier som inletts. Både om bilders betydelse och om varför populism. Trots att styrelsen hållit sig borta. Jag arbetar vidare på annat håll i riket. Kommer förbi ibland till Varberg för böcker att slå upp i eller bilder att reproducera. Om medlemmarna på årsmötet kan enas om detta och väljer en styrelse beredd att arbeta i den riktningen då finns en förnuftig och viktig framtid för biblioteket.
Det vore onekligen ett mod som är ovanligt numera, kändisar som går orädda emot döden. Det vore fint om Myrdal kunde gå i bräschen emot ett problem som jag uppmärksammade för en tid sedan. Många gubbar sträcker sig efter odödlighet, det är stiftelser, fonder och föreningar. Det betyder att mer och mer av vår samtid kommer domineras av döda människors vilja, uttolkad av tjänstemän.
Skrev denna varning.
Beware of Zombies in the age of necromancy.
Ni vet Bill Gates, Soros och de andra killarna i det som heter Corporate Social Responsibility, det är en sammanslutning superrika välgörare med en förment progressiv och socialistisk agenda. Men de är i själva verket varje progressivs värsta fiende, de är det minst onda som kan ta ondskan så mycket längre. De lever enligt ett antal levnadsregler som ni kan kolla upp på nätet, de skäms inte för dem eller försöker inte dölja sin sammanslutning, de är ju de ”goda”.
En av deras goda levnadsregler är att de skall dö fattiga. En ”sanning” med modifikation, det är inte som om de bara kommer elda upp sina pengar och sedan lägga näsan i vädret och lämna världen att sköta sig själv. Nej, de skapar stiftelser och organisationer, exempelvis Bill Gates foundation, de lämnar alltså inte bara företag efter sig, de skapar redskap för att propagera sin politiska ambition för världen tills långt efter sin död. De håller på att skapa zombier av sig själva, giriga zombier som lever för att ackumulera, men syftet är inte ackumulation i sig själv, utan det är ackumulation för redistribution. Dessa zombier kommer kämpa för sin överlevnad. Behovet att ackumulera och redistribuera kommer vara något dessa zombier vaktar. Det är så när en nekromancer försöker väcka de döda, ”They never come back quite right”.
Vår framtid kommer vara en nekrokrati där mäktiga stiftelser med döda människors ambitioner som mål, kommer att ha mer och mer makt. Tills all makt är beroende av dessa zombier för sin existens. Vi kommer alla vara slavar som arbetar med att ackumulera åt de odöda, odöda som inte har någon inbyggd mekanism för att dö ut, vi dödliga lever i en tidsrymd som gör att vi inte kan förstå eller se hotet från de odöda, från de med evigt liv. De har en evighet att kuva oss med.
Zombieapokalypsen är i antågande, därför får man inte glömma vad denna apokalyps kräver av oss, vi måste döda de käraste zombierna först. Zombieapokalypsen börjar alltid med att vi sätter den dubbelpipiga hagelbössan emot en älskad väns skalle och blåser huvudet av dem. Denna zombieapokalyps är på inget sätt annorlunda.
Jag håller med Jan Myrdal om att det finns en inbyggd motsättning i Jan Myrdalsällskapet.
Att förvalta Jan Myrdalbiblioteket är ett jobb för bokmalar och sådana finns i alla politiska läger.
Att vara med och kora de årliga vinnarna av sällskapets båda litterära priser – Lenin priset och Robespierrepriset – lockar människor som hänger med i den dagsaktuella kulturkampen och där på dess vänstra sida.
Så jag stöder Jan Myrdals förslag.
JM har missat att förslag till upplösning av sällskapet skall ske skriftligt till styrelsen senast tre månader före årsstämman.
Hur tänker Jan Myrdalsällskapets styrelse när man gett Mikael Nyberg, som nyss kallade Jan Myrdal för brunröd, i uppdrag att hålla tal vid årets prisutdelningsceremoni på Varbergs teater den 8 april. För mig verkar detta vara rena rama krigsförklaringen från styrelsens sida.