Landsbygden är ett demokratiskt haveri – och en krutdurk som kan explodera

Katarina Östholm

Katarina Östholm, kulturskribent i glesbygd…

Det finns ingen konflikt mellan stad och land. Egentligen. Det är landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och den parlamentariska landsbygdskommittén rörande eniga om. Men de är redan inne på minerad mark. Den svenska landsbygden är ett demokratiskt haveri och en krutdurk på väg att explodera.

Det är kommittéer, utredningar och locket på. Det är löften om att 10 000 statliga jobb kanske möjligen eventuellt kan flyttas från storstäderna ut på landsbygden. Det är prat om samförstånd och den svenska modellen samtidigt som landsbygden avlövas i rasande fart.

Vi har inte tid att vänta längre.

I ett avsnitt av Filosofiska RummetSveriges Radio säger landsbygdsminister Sven-Erik Bucht att det egentligen inte finns någon konflikt mellan stad och land. Att Sverige inte har råd med en konflikt, med “ett inbördeskrig” som han uttrycker det.

Så vad har vi råd med?
Har vi råd med att en svensk mjölkbonde om dagen lägger ned? Dagens mjölkpris ligger i dag på ungefär samma nivåer som på 80-talet samtidigt som böndernas utgifter har ökat, och ökat, och ökat. Dagens mjölkgård är digitaliserad, robotiserad och effektiviserad för mångmiljonbelopp till smärtgränsen för bönder belånade upp över öronen och en timlön som skulle få vem som helst att gå på knäna.

Ska vi i stället göra oss beroende av antibiotikakryddad mjölk, ost och kött som färdats från länder med en djurskydds- och miljölagstiftning långt sämre än den svenska? Ett sårbart och miljöbelastande transportnät som kan kollapsa snabbare än Sven-Erik Bucht hinner säga “oj då”?

Har vi råd med en kilometerskatt som kan innebära massdöd för landsbygdsföretagare, särskilt i Norrland? Visst måste vi sluta med fossila bränslen, helst i går, men vi kan inte börja med att straffa ut livsviktig nationell infrastruktur. Bara för Norrmejerier skulle kilometerskatten kunna innebära kostnadsökningar på 22,5 miljoner kronor.

Men kanske ska Sverige inte ha någon egen livsmedelsproduktion. Ska man tro den karta som varit i svang på sociala medier, en prognos över framtidens jordbruk inom EU, så kan det vara framtiden. Grönt på kartan är skogsmark, gult är jordbruksbygd. Hela Sverige är grönt, så när som på en liten gul fläck längst ned i Skåne.

Och det är klart – skogen är ju ett svenskt trumfkort. Det gröna guldet som en gång byggde välfärd och rikedomar för en hel nation. Numera dock mest för skogsägarna, tack vare en skattelagstiftning som gör det möjligt att nolltaxera tio år i rad, som SCA gjort.

Har vi råd med maten, när hela Sverige blivit skogsmark och vi ska försörjas av det sårbara, miljöbelastande, oetiska globala nätverk som kollapsar i skräck om Trump eller Putin råkar nysa? Har vi råd att vara utan den nationella infrastrukturen, har vi råd att vara utan det samhällskontrakt mellan stad och land som kan bli livlinan under kommande ofredsår?

Vi som bor på landsbygden är rätt trötta på alltihop. Vi är trötta på att betala samma skatt men få sämre tillgång till sjukvård, post, polis, räddningstjänst, bredband, butiker, jobb, samhällsservice, kollektivtrafik och annan infrastruktur. Vi är trötta på att utgöra exotisk fond till nya tv-serier. Vi är trötta på att våra broar stängs för trafik och att våra sjukhus hyvlas ned till lite och ingenting.

Vi är trötta på att se naturen exploateras, att vägarna körs sönder och att vinsterna försvinner någon annanstans. “I Norrland hava vi ett Indien, bara vi förstår att bruka det” sade redan Axel Oxenstjerna, grundaren av den svenska statsapparaten.

Vi är trötta på att några decimeter snö i Stockholm verkar vara en nationell angelägenhet.

Extra trött blir man när Sven-Erik Bucht säger att det egentligen inte finns en konflikt mellan stad och land. Det är bara majoritetens osynliggörande av minoriteten, ett försök att sopa missnöjet under mattan, en diplomati till döds. Vi har inte tid att vänta längre.

För det är landsbygdens stora problem – vi är för få för att göra skillnad. Åtminstone när det är dags att gå till valurnorna. Den politik som förs är urban och global och tycks i första hand rikta sig till samhällets röststarka majoritet och den medborgarrätt som heter pengar.

Jag har använt det här citatet förut, och gör det igen. “Syftet med demokratin är inte att majoriteten skall bestämma över minoriteten utan att så många som möjligt skall bestämma över sig själva.”

Fundera på det ett tag. Att så många som möjligt ska bestämma över sig själva. Det rimmar inte med det jag ser när jag tittar ut genom fönstret. Här, i byn där Stefan Löfven växte upp, får folk vara dubbelt så kreativa och kämpa dubbelt så hårt för att göra det.

De får kämpa mot en politik som fortsätter gynnar urbana strukturer. De får kämpa mot ett samhälle där ett liv i storstaden är synonymt med framgång, oavsett hur många timmar du får tillbringa på tunnelbanan eller hur mycket du betalar för en sunkig etta i förorten.

Men på landsbygden finns ett jävlaranamma utan like. Det borde Sven-Erik Bucht ta med i beräkningen.

För vi som bor här gör det inte bara för att vi älskar landsbygden. Vi vet att människan inte kan leva utan naturen, vi vet att alla samhällen är beroende av naturen för att överleva. Vi vet att naturen lägger grunden för ekonomin. Inte naturen på andra sidan jorden utan vår natur. Här hemma.

Utan fungerande landsbygd blir städerna rotlösa pjäser i ett globalt roulettespel där vinnaren plötsligt kan dra hem alla cashmarker till sitt bo. Game over för en hel nation, liksom.

Men jag lovar, då får Sven-Erik Bucht också komma och värma sig vid elden i den öppna spisen. Fast bara om han hjälper grannen med mjölkningen först.


Krönika publicerad i vlt idag.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  3 kommentarer for “Landsbygden är ett demokratiskt haveri – och en krutdurk som kan explodera

  1. 2016-11-22 kl. 15:52

    Vi ska hålla isär två saker. Konflikten mellan stad och landsbygd och konflikten mellan metropol och periferi.

    Den senare hänger ihop med finansialiseringen av ekonomin, säger Saskia Sassen. Finansbranschen – FIRE, som det kallas på engelska – samlas oproportionerligt på ett ställe i varje land, och förstärker denna metropols normala tendens att dra till sig resurser via sin kontroll av ekonomi, politik och kultur.

    Den förra hänger samman med att jordbruk normalt äger rum i form av småföretag som i perfekt konkurrens säljer råvaror till monopsonister och därmed enligt all ekonomivisdom inte kan göra någon vinst. Dessutom har råvaruproduktion stordriftsnackdelar och kan inte effektiviseras i någon nämnvärd grad. Se kapitlet Stad och land.

    När man radar upp det så här framstår det också tydligt vad man kan göra åt saken. Krossa finansbranschen och led ut resurserna i produktion. Samt organisera lantbrukarna så att de får kontroll över förädlingen och inte blir slavar under en kooperation som för länge sedan gått dem ur händerna.

    Det senare är vad Via Campesina försöker. Tyvärr har Via Campesina nästan ingen organisering i Sverige. Det borde man försöka få till. Jordens Vänner försöker tillsammans med några spridda bönder runtom i landet; några kontaktpersoner finns här.

    Det förra återstår helt att göra.

  2. Björn Nilsson
    2016-11-22 kl. 19:52

    Hur skulle en explosion se ut? Är inte risken snarare att folk ger upp eller bara gnetar på så länge de orkar utan att göra så mycket motstånd? Visserligen finns det lokala rörelser där det kämpas för sjukhus, bibliotek, skolor etc., men de verkar ju vara just lokala och utan några större återverkningar utåt. Kanske snarare än sista suck i stället för en livgivande explosion – eller är jag för pessimistisk?

  3. 2016-11-23 kl. 9:39

    Björn N!
    Så kommer det att vara så länge som folk litar på att “nån annan” ska göra något. Men förr eller senare inser man att man är utlämnad till sig själv och folk i samma situation som man själv. Och då!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.