Biologi- och neurologiprofessorn Robert Sapolsky har inte bara hunnit studera babianernas sociala liv i Afrika under 30 år(!). Han har också samlat en encyklopedisk kunskap om människans socialitet. En faktatung tegelsten på 700 sidor med titeln Varför vi människor beter oss som vi gör – Biologin bakom människans bästa och sämsta sidor.
Biologi, evolution, hjärna, hormoner, gener, epigenetik, speciella delar av hjärnan etcetera formar oss. Liksom kultur, foster- och barndomsupplevelser, livserfarenheter (typ klass), samhällsmiljö och ekologi etcetera formar oss. Samtidigt som vi är föränderliga dubbelnaturer.
Vi är en av många hierarkiska (ojämlika) sociala däggdjur, och vi gynnar våra egna före De Andra (Vi mot Dom). Samtidigt har moral, rättvisa, empati, solidaritet, medkänsla, jämlikhet och liknande djupare rötter än den mänskliga civilisationen, avslutar författaren i sin epilog.
Trist är alla skildringar om den brutala kampen mellan forskare – om anslag, status, erkännande för den egna favoritdogmen. Till skillnad mot vad gäller klimatfrågan har ännu ingen majoritär konsensus uppstått om människans natur, som jag förstår det.
Då blir det svårt att praktiskt använda kunskapen om människan för att förbättra samhället. Det är väldigt mycket ”å ena sidan å andra sidan”. Och ”det där tror man inte längre på”. Och istället för att försöka enas pajkastar alltför många av forskarna på varandra – de mobbar, hånar, tystar, fryser ut, förstör varandras karriärer. Nya tankar lever inte sällan farligt…
Till sist ett citat ur boken: ”När människan uppfann socioekonomisk ställning uppfann hon en typ av underordning som ingen hierarkisk primat någonsin skådat tidigare”.
Det tolkar jag som att det ur vår sociala hierarki utvecklades regelrätta moderna klasser. Klassamhällets yttersta rötter finns alltså inte i den relativt nya mänskliga privategendomen, utan i den gamla ärvda däggdjurshierarkin.
”Klassamhällets yttersta rötter finns alltså inte i den relativt nya mänskliga privategendomen, utan i den gamla ärvda däggdjurshierarkin”.
Det tror jag var en mindre bra slutsats. Det finns massor av arter med däggdjurshierarki, men bara en med klassuppdelning, så vill vi begripa klassamhällets grunder så får vi nog leta bättre än så.
Människans stora steg från det rent naturliga livet var bofastheten/jordbruket och det var först då klasser kunde uppstå. Tidigare fanns ingen materiell grund för sådant och det förde med sig just privategendom i stor skala.
Sedan dess är vår historia fylld med lidande, krig och plundring. Arkeologin är ganska entydig på den punkten. Björn Hagberg och Martin Widman har rett ut detta i boken Att döda en människa. Paradoxalt nog bar allt detta den nya tekniken i sitt sköte och med den kanske möjligheten att i framtiden komma ifrån brutaliteten.
Sapolskys bok verkar intressant dock. Kanske blir jag tvungen att leta rätt på den.
Människan är en djurart bland andra, unik som alla andra djur. Vi kommer från förfäder som var djur och bär en del av det arvet med oss. Vi är evolutionärt skapade.
Solitära ensamlevande däggdjur konkurrerade (konkurrerar ännu) om mat, sex, makt, territorium (revir). Redan där föddes (och föds) ojämlikhet.
När våra djuriska förfäder blev sociala samarbetande djur levde konkurrensen om överlevnads- och fortplantningsresurserna förstås kvar. För att kunna arbeta fredligt ihop organiserades (organiseras än) ojämlikheten i sociala hierarkier, ett embryo till klassamhälle (=makt & resurser i toppen).
Med de nya mänskliga jägarna-samlarnas intelligens, socialitet, alliansbildning, språk och vapeninnehav störtades djurhierarkin i stenålderns stora jämlikhetsrevolution. Alltså den demokratiska urkommunismen.
Kvarvarande hierarki-tendenser bekämpades (bekämpas) hårt. Med det storskaliga jordbruket förlorade tyvärr folket makten över maktsökarna. Jämlikheten dog, moderna klasser föddes.