Längtan från landet

Som bekant för många här kommer då och då en julberättelse av Henrik Linde, som han genom åren skrivit till sina syskonbarn. Ett urval gavs ut av författaren på eget förlag som en hyllning till Folket i Bild/Kulturfront på dess 30-årsdag 2001. Den 23 april är det FiB-stämma och 50-årskalas.

Fria bilder i urval av författaren från nätet.

Till Björn julen 1992

BJÖRN STÖTER ILSKET dynggrepen i backen och torkar svetten ur pannan med avigsidan av handen. Flugorna surrar envetet runt huvudet på honom och för varje kliv med stövlarna hörs ett ljudligt klafs. Fårens vinterbädd, bestående av med fårlortar och urin rikligt uppblandad halm, verkar inte ha minskat i storlek. Ändå ser högen utanför lagårn redan respektingivande ut. Den något förvirrade fårskocken stirrar fånigt på Björn och bräker ibland uppgivet. Den är emot varje förändring och undrar vad framtiden har i beredskap.

Det undrar också Björn som är definitivt för förändringar. Här har han nu gått i ett par år i den mest menlösa idyll. Det mest dramatiska som inträffat är jakten på några förrymda får och när grannens hund en gång tog en höna. Ska det vara ett liv för en karl. Han känner ju att han har storstadens rytm i blodet, att hans plats är där neonljusen blinkar som intensivast och där allt spännande och nytt händer.

Men i själva verket får han nöja sig med att åka in till disco på ungdomsgården i Strängnäs och riskera att bli retad för att vara lantis. Sist klarade han sig med ett nödrop när en tjej han försökte få ihop det med märkte att han luktade får. ”Det är min nya tröja, äkta lammull rätt igenom, från Färöarna förstår du”, chansade han och det gick konstigt nog hem. Tjejen ville sedan känna på kvalitén i tröjan hela kvällen och de hade det jättemysigt.

Men nästa år är det nog kört om Maud får sin vilja igenom och skaffar en ko. För hur skall man kunna bortförklara att man luktar lagård. Riktig äkta lagård med stora komockor. Genom att säga att skärpet är äkta oxhud kanske? Nej den gubben går bara inte. Då blir det att försöka se livets mening i potatiskupning och fårklippning. Ska det vara ett liv för en karl med egen elgitarr och rytmen i blodet.

Nu börjar den trådlösa telefonen surra till råga på allt. Han vill inte kalla den Yuppienalle, det skulle ju vara som ett hån mot hela hans situation. Som vanligt har han telefonvakt medan Göran är på jobbet och Maud gud vet var. Och som vanligt skall det bara vara någon som ville tjattra med Maud om några nya höns eller extrapris på hö eller så.

”Björn speaking, hold on please!”, svarar han. För att kunna höra något måste han först peta bort det mesta av fårskiten som fastnat i luren. När han fått den nödtorftigt rengjorda luren mot örat hörs först ett konstigt smattrande men sen kommer det:

”Hello Bjorn, Stan speaking, Stene du vet. Har gjort dunder-karriär i staterna. Hemma på snabbvisit. Turnerar i hela countryt. Parken i Eskilstuna i kväll. Nytt band. Kallar det POLICE. Tufft namn va?. Har hamnat i trouble. Gitarissten justerad. Ställer du upp? Landar framför ditt house in one minute. Egen helikopter. Inga dåliga grejer va? Snabba dig. Vi måste sticka med en gång. Glöm inte plankan. Hälsa Benny”.

Sen hörs bara det konstiga smattrandet ett tag och så bryts förbindelsen. Björn bara står och stirrar på telefonen. Tänk att det var Stene som gick ett par klasser över i Finningeskolan och sen stack till staterna där det gott spikrakt uppåt för honom. Och nu behöver han Björns hjälp. Det gäller bara att få tag på elplankan utan att Maud misstänker något.

När han smyger in genom köksdörren hör han att grammofonen går för fullt med den där tjatiga barnskivan medan Maud klinkar på pianot och Maria och dagbarnen sjunger med gälla röster. De bör inte höra något och det gör de inte heller. Inte ens smattret från den stora helikoptern som nu hovrar ovanför gräsplanen framför jordkällaren.

Mycket riktigt, det är Stans helikopter. Det står POLICE på den med stora bokstäver och den väntar bara på att Björn skall signalera att allt var klart för landning. Björn bestämmer sig för att göra en rusning i bästa kommandostil längs staketet ned mot jordkällaren och där kasta sig i skydd. Maud klinkar fortfarande på pianot och skall inte hinna se honom.

Väl bakom jordkällaren trycker han sig andfått mot marken och signalerar klart till helikoptern samtidigt som han håller ett vakande öga på farmors hus. Det skulle ju vara snopet om Ingegerd kommer på honom nu när han klarat av Maud så bra. Han vinkar frenetiskt mot helikoptern men den tycks inte fatta någonting. Vickar bara på kroppen och står kvar på samma ställe. Skall han ta risken att vinka med elplankan. Det gäller verkligen att inte missa den här chansen att komma loss från Sörgården och komma ut i the real life.

Han är så upptagen att han varken märker polisbilen som stannar bakom honom eller de kpistbeväpnade poliserna som hoppar ur den. Det är först när den stora schäfern nosar honom i nacken som han märker att något är på gång.

”Okey Al Capone. Vi vet vad du har i gitarrfodralet. Bort med tassarna från det och placera dem bakom nacken i stället. Spelet är förlorat för din del”.

Björn inser att det ligger mycket i det, men han vet inte riktigt varför och hur. De här poliserna verkar helt riktiga. De är knappast medlemmar av Stans band och helikoptern har nu försvunnit. Björn börjar undra om den någonsin funnits. Då skrapar det till i högtalaren på polisbilen:

”Lystring, lystring. Rånet vid bensinmacken i Barva är uppklarat. Alla tre rånarna har gripits. Hela insatsstyrkan återgår till ordinarie uppgifter. Helikoptern fortsätter trafikövervakningen av E20 mellan Strängnäs och Eskilstuna. Klart slut”.

En av poliserna har just öppnat Björns gitarrfodral och halat fram hans elplanka. ”Det här är ju en vanlig gitarr. Vad är det för skoj du håller på med pojkvasker. Försök inte driva med Strängnäspolisen. Dig kommer vi att hålla ögonen på”.

Sen kastar sig poliserna in i bilen, gör en rivstart och försvinner medan Björn står kvar mitt i den lantliga idyllen med sina brustna förhoppningar. Sakta lunkar han tillbaks mot fårhuset där fåren bräker glatt välkomnande. Det tar en stund innan han upptäcker att han håller på att gödsla ut med hjälp av sin elplanka.

... är läst 398 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.