LÄRDOMAR AV SVERIGES DELTAGANDE I AFGHANISTANKRIGET

“Förhoppningen nu är att den monumentala krigsförödelsen i Afghanistan kan få en bredare fredsopinion i Sverige att formera sig och gå emot nya krigsäventyr.

Motståndare mot kriget har funnits inom alla partierna men haft svårt att nå ut.

Nu borde förutsättningar fínnas för en öppen debatt om säkerhetspolitiken.”

Läs hela artikeln på alliansfriheten.se

... är läst 956 gånger!

  6 kommentarer for “LÄRDOMAR AV SVERIGES DELTAGANDE I AFGHANISTANKRIGET

  1. Björn Nilsson skriver:

    Det vore sensationellt om någon svensk politiker/militär/tjänsteman verkligen ställdes till ansvar. Sånt gör man inte i Sverige, här är ingen ansvarig!

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    I alliansfriheten.se:s artikel nämns den franskledda insatsstyrkan Takuba i Mali. Detta föranleder mig att göra vad jag alltid rekommenderar: gå och se efter i dokumenten, i detta fall riksdagens och dess utskotts protokoll.

    Resultatet av läsningen blev som man kunde vänta. Fredsoppositionen i riksdagen anförs av sverigedemokraterna, vilket har varit fallet sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sverigedemokraterna har förstås stundom fel – det är ett kaosparti – men är bäst som fredsparti, eftersom de både vill att Sverige inte skall kriga, utan bara vara berett att försvara Sverige där Sverige ligger, och har bäst politik för Sveriges försvar.

    På andra plats kommer västerpartiet. Miljöpartiet och övriga partier är krigspartier.

    Björn Nilsson skriver att det vore sensationellt om någon svensk politiker/militär/tjänsteman verkligen ställdes till ansvar. Med anledning av det vill jag ställa en fråga till denna utmärkta tidnings redaktör. Tidningen har oundvikligen en politisk ledarredaktionslinje, även om ledarredaktionen är en enmansredaktion. lindelof.nu stödde tidigare att ett upprop görs för ett åtal mot de krigsansvariga, men har ändrat linje. Vilka är skälen för ändringen av uppfattning?

  3. Leif Strandberg skriver:

    Fråga; Kan privatperson eller förening eller tidningsredaktion anmäla ett ärende till KU? Jag har för mig att Jan Myrdal gjorde så ibland?

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G frågar varför jag backat från att sända ut ett upprop om ett åtal mot de krigsansvariga i Sverige. Det är ju jag som är enväldig redaktion och min bedömning som gäller. Men jag diskuterar med de som vill och tar tacksamt emot synpunkter.

    I strafflagen kap 19 § 2 öppnar sig en möjlighet. Läs mer här.

    Erfarenheten säger dock att det är omöjligt att vinna en juridisk batalj mot staten och regeringen. Men, bara det faktum att paragrafen Brb 19:2 finns, och att de vet att vi vet det, kan få ansvariga ministrar att skruva ner tonen och söka en väg ut ur de dilemman de hamnat i med ett uns av heder i behåll – inte minst efter den förödmjukande militära reträtten från Afghanistan. Vi har haft 100 procent rätt i 20 år och de 100 procent fel. Så ligger det till.

    Vårt mål bör dock inte vara att störta ministrar, utan att bilda opinion för en ny säkerhets- och försvarspolitik. Vi har f n en mycket svag regering som antagligen faller i valet om drygt ett år. Då ska vi driva på för att nästa regering ska återgå till alliansfrihet, ett värnpliktsbaserat territorialförsvar och en ny mindre äventyrlig säkerhetspolitik.

    Efter det stora debaclet i Afghanistan vore det allra enklaste att dela ut rallarsvingar och skandalisera regeringen och stora delar av riksdagen. Men jag vill inte instämma i den allmänna klagosången mot politiker i allmänhet. Vi har inga andra än de som just nu sitter i riksdagen. Den väg jag föredrar är att diskutera sakfrågorna hårt och rättframt.

    Läget i vårt land är ovanligt labilt. Människor dör i gänguppgörelser snart sagt varje dag, den rödgröna regering är närmast handlingsförlamad och för en bakvänd högerpolitik. Högeroppositionen å sin sida vinner terräng och kommer bilda regering om drygt ett år. Inga konstiga uppgörelser för att utesluta eller begränsa invalda partiers inflytande ska vi ha. Att respektera den parlamentariska demokratin är nu mycket viktigt. Att slå vakt om yttrande- och organisationsfriheten är en överlevnadsfråga. Utan den kan varken inrikes- utrikes-, försvars- eller säkerhetspolitik ens diskuteras.

    Man ska inte heller underskatta svårigheten att få många underskrifter på ett sådant upprop. Med några hundra faller frågan snabbt i glömska och riskerar att ge oss stollestatus.

  5. Bertil Carlman skriver:

    “Vårt mål bör dock inte vara att störta ministrar, utan att bilda opinion för en ny säkerhets- och försvarspolitik.” Jag håller med till hundra procent. Folkbildning är det primära.

  6. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Det finns numera elektroniska hjälpmedel för att sprida en petition och få underskrifter, se t ex change.org. Vi använde change.org på min arbetsplats (i en helt annan fråga) och fick på ett par dagar över 500 underskrifter, vilket är ca 50 procent av alla som arbetar där. Detta var dessutom i midsommarveckan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.