Lars-Åke Augustssons minnesbilder – och mina egna

Fortfarande döljer sig de gamla stridsfrågorna under allt bråte inom dagens vänster. Vi kommer inte ifrån denna diskussion. Med utgångspunkt från ett förbittrat utfall mot FiB/K i antologin Farfars gamla käpp och andra berättelser drar sig Mats Parner till minnes vad han var med om och drar även vissa slutsatser.

Lars-Åke Augustsson på Bokmässan 2014 (Bild: Wikipedia)

Den 12 mars 2016 anordnade Uppsalaavdelningen av Folket i Bild/Kulturfront en kulturkonferens. Som ett led i förberedelsearbetet hade arrangörerna kontaktat ett stort antal FiB-aktivister, såväl äldre som yngre, och bett dem skriva ner sina personliga erfarenheter av den i dag 46-åriga tidskriften och föreningen. Det resulterade i att 18 olika bidrag så småningom flöt in. Alla dessa kan numera läsas och begrundas i en sympatisk liten skrift med titeln Farfars gamla käpp – och andra berättelser.

Boken kan beställas genom att mejla till info@lindelof.nu

Ett av bidragen skiljer sig högst påtagligt från alla de övriga. Det har rubricerats “Till minne av FiB/K”, är skrivet av författaren Lars-Åke Augustsson och innehåller ros resp. ris i de ungefärliga proportionerna 1 till 99. Allt och alla sågas jäms med fotknölarna, inte minst FiB/K:s ”äldre statsman” Jan Myrdal. Det hör inte till god ton att man svär i svenska kyrkor, men hos Augustsson är svordomarna lika frekventa som i alla våra borstbindarfack tillsammans. Inte heller är det vanligt att så djupt fientliga inlagor som hans slipper förbi spärrvakterna och publiceras. Såväl det ena som det andra får mig att så smått höja på ögonbrynen.

Vad är det då som Lars-Åke A säger? Jo, bland annat understryker han att…

Folket i Bild/K precis som De Förenade FNL-grupperna (DFFG) redan i själva startögonblicket var en ”kommunistisk enhetsfront” av traditionellt snitt. I kontrollpanelen och styrhytten logerade betrodda kamrater från det maoistiska KFML/SKP som ett slags garanter för att de beslut som togs alltid var de ”rätta”. Ja, nitiska överförmyndare med Folkrepubliken Kina i sina hjärtan hade alltid sista ordet.

Fraktionsarbete
Om allt detta är jag rörande överens. Jag var själv medlem i det KFML som från och med 1973 kallade sig SKP och jag satt också i FiB/K:s styrelse under några år i början av 70-talet. Våra styrelsemöten var krävande 6 à 8-timmarsseanser på lördagar och söndagar varannan månad – men själv infann jag mig alltid i Stockholm redan på fredagskvällen. Från T-centralen förpassade jag mig sedan, helt diskret, till ett hus i Bromma, där styrelsens övriga avantgardister mötte upp. De närmaste timmarna förberedde vi den kommande lördagens och söndagens begivenheter och tillsåg, i vår lilla fraktion, att vara minst halv- och om möjligt helgarderade på de viktigaste punkterna. Världen var ännu ung, morgondagarna sjöng och vi tog oss själva på största allvar – åtminstone gjorde jag det för egen del.

Själva fraktionerandet var inte i sig anstötligt. Ifall Åsanissemarxister, liberaler, socialdemokrater eller vänsterpartister hade velat förbereda styrelsesammankomsterna lika ambitiöst som vi, så hade ingen kunnat lyfta ett finger i protest. Det är ju inte förbjudet att träffas för att diskutera politik i Sverige.

Problemet var närmare bestämt ett helt annat – nämligen att vi företrädde en ideologi, som för länge sedan passerat bäst-före-datum och de facto aldrig haft ett sådant datum. Vi ingick, mer eller mindre uttalat, i den ljusskygga Komintern-traditionen. KFML och SKP berömde sig visserligen av att ha kapat alla band till Sovjetunionen och ansåg sig vara principiella motståndare till nära nog allt som dåtidens Sovjetstat representerade. Det stämde förvisso – så länge perspektivet inskränktes till Chrusjtjov- och Brezjnevepokerna och tiden efter 1953. I gengäld slöt KFML/SKP upp bakom Maos Kina samt, framför allt, bakom Stalins terrorimperium, dvs bakom ett samhälle kännetecknat av fullskalig repression och fullständig avsaknad av demokrati. En av historiens grymmaste massmördare betygsattes som ”till 70 procent bra” (och bara 30 procent mindre bra). Honnörsbetyg av det slaget talar sitt eget språk.

De vanföreställningar som jag nu beskrivit kom på olika sätt att färga av sig på Folket i Bild/Kulturfront och dess innehåll. Oupphörliga inkonsekvenser blottades: man utgav sig för att vara en anti-imperialistisk kraft men hade noll och intet att erinra mot Kinas övergrepp och maktpolitiska strävanden; man påstod sig värna yttrande- och tryckfriheten, men protesterade aldrig mot avsaknaden av sådana friheter i Kina. Debattinlägg om den reella händelseutvecklingen i Stalins 30-talsvälde refuserades obarmhärtigt. Det glömmer jag aldrig.

Så fortsatte det i åratal. Upplagan sjönk och aktivisterna blev successivt allt färre.

Under 80-talet försvann så den maoistiska rörelsen från det ideologiska scengolvet i Sverige. Därmed blev, skriver Augustsson, lojaliteten med Jan Myrdals idévärld FiB/K:s ”enda vägledande princip”, och så förhåller det sig alltjämt. Men gör det verkligen det? Här är min uppfattning en helt annan än Lars-Åke A:s, och jag återkommer till den.

Trotskij och Gülen
Men först vill jag påminna om den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans verbala hjärnsläpp för några veckor sedan. Det var då som Erdogan upprepade gånger beskyllde statsledningarna i Tyskland och Nederländerna för att vara ”fascistiska”, och när han gick an som värst anklagades snart sagt hela Europa för att vara en enda nynazistisk ormgrop. Samtidigt accelererade förtrycket inne i Turkiet, och så lär det fortsätta.

Den turkiske presidentens utsvävningar fick mig att spontant tänka på det sovjetiska 30-talet. Det var där och då som ”trotskisterna” beskylldes för att ha velat störta socialismen i landet och återupprätta kapitalismen, för att ha samarbetat med de tyska, italienska och japanska krigsivrarna, för att ha sökt mörda skaror av partiledare (främst Stalin), för att ha arrangerat olyckor i sovjetiska gruvor, för att ha hängett sig åt långtgående industrispionage och för ett otal andra illdåd, högmålsbrott inte minst. Att ”trotskisterna” i årtionden även blandat spik i smöret för att döda oskyldiga på pin kiv säger sig självt.

Med de tre Moskva-processerna – 1936, 1937 och 1938 – kulminerade det hela. I rättegångarnas kölvatten avlivades miljoner.

Genom att studera skeendet i våra dagars Turkiet förstår man bättre vad som hände i Sovjet på 1930-talet och vice versa. Erdogans Lev Trotskij råkar heta Fetullah Gülen och är, i likhet med den en gång i tiden landsflyktige kamrat Bronstein, varken gud eller djävul.

Tror du att utvecklingen i Sovjetunionen blivit lyckosammare än den faktiskt kom att bli, om Trotskij i stället för Stalin gripit makten och hamnat vid regeringsrodret från och med 1927? Den frågan saknar givetvis facit, men rimligen måste vi ändå svara ja. I den begränsade meningen, och endast i den, är vi alla goda trotskister. Den som till äventyrs svarar nej bör i konsekvensens namn hävda att han/hon är varm anhängare av oinskränkt terror, samt att bröderna Strassers ansvar för masslakten i Tredje riket var större än Hitlers.

Ett avslöjande citat
Låt oss till sist begrunda följande citat från tidigt sovjetiskt 1920-tal:

Arbetaroppositionen har proklamerat livsfarliga slagord. Den har gjort demokratiska principer till en fetisch. Den sätter arbetarnas rätt att välja representanter högre än partiet, som om partiet inte hade rätt att utöva sin diktatur också när denna diktatur högst tillfälligt kolliderar med arbetardemokratins skiftande stämningar.

En god vän till mig påpekade en gång att den just citerade meningsyttringen egentligen är en ovanligt rättfram sammanfattning av leninismen, och han rådde mig att särskilt beakta den kvasiintellektuella hegelianska jargongen. Att de fåtaliga raderna ”sammanfattar” leninismen är visserligen en överdrift, men de är onekligen avslöjande. De säger något betydelsefullt om Vladimir Iljitjs ideologiska hemvist. Och det som sägs är inte till hans fördel.

Men de citerade orden är inte Lenins; de råkar vara Trotskijs. Det betyder mindre. Stridsbröderna V I Lenin och Lev Trotskij var fostrade i samma anda och ingen av de båda kände sig obekväm, när blodet forsade i strida strömmar.

Det är från denna gamla Lenin-vänster – gammal i den bemärkelsen att dess idéer är förlegade – och från den med Lenin förbundna traditionen, som jag tar avstånd. Jag tror att denna gammalvänster är på väg ut, både i allmänhet och från 2017 års Folket i Bild/Kulturfront i synnerhet.

Till skillnad från Lars-Åke Augustsson tror jag också att dagens FiB/K är en mycket passande arena för den som vill kämpa mot krigshetsande imperier och värna den hotade yttrandefriheten. Tidningen är väl inte oumbärlig men bra och på väg att bli ännu bättre.

  47 kommentarer for “Lars-Åke Augustssons minnesbilder – och mina egna

  1. Bo Persson
    2017-05-04 kl. 8:47

    I motsats till Mats P tror jag att FiB/K kommer att slukas av den alltid lika talföra som politiskt irrelevanta allmänvänstern. Utan en bred antiimperialistisk rörelse inget antiimperialistiskt FiB/K. Och någon sådan rörelse ser jag inte skymten av idag.

  2. Mats Parner
    2017-05-04 kl. 13:29

    Jag har inte för ett ögonblick gjort mig till tolk för uppfattningen att Folket i Bild/Kulturfront “kommer att slukas av den alltid lika talföra som politiskt irrelevanta allmänvänstern”. Sådana illvilliga meningsyttringar är typiskt ‘verbiage’: haranger utan innehåll. Vad är “allmänvänstern” för något? På vilket sätt är den så talför? Och i vilken betydelse “politiskt irrelevant”?

    Det kan förvisso stämma, inte minst till eftertanke, att ingen “bred antiimperialistisk rörelse” existerar i dag, som Bo Persson skriver. Då får vi arbeta för att skapa en sådan rörelse, t ex med de verktyg som FiB/K erbjuder och tillhandahåller.

  3. Håkan Sandin
    2017-05-04 kl. 15:02

    Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Om man ersätter ordet imperialismen med globaliseringen håller analysen än idag.

  4. Sixten Andréasson
    2017-05-04 kl. 18:36

    Kort replik på Trotskijcitatet. Det påstås nu att i de sovjetiska arkiven har man funnit att Stalin efter att den antagna konstitutionen, som enligt många utlänningar var den mest demokratiska dittills i världen, föreslog för det första valet att Kommunistiska partiet inte skulle ställa upp. Medlemmarna i detta parti skulle i stället verka som rådgivare till arbetare och folket att rösta på dem som visat sig praktiskt vara bra företrädare för arbetarna, men alltså inte själva ställa upp som kandidater. Stalins förslag led emellertid nederlag i politbyrån.

  5. Bo Persson
    2017-05-05 kl. 6:05

    1. Allmänvänstern är den vänster, som inte håller isär antikapitalism och antiimperialism.
    2. Det var inte FiB/K, som skapade den breda antiimperialistiska rörelse som vi hade på 1970-talet. Det var tvärtom denna rörelse, som “skapade” FiB/K.

    Att det i en ny fas skulle vara möjligt att kasta om denna ordning, betraktar jag som helt verklighetsfrämmande.

  6. Bo Persson
    2017-05-05 kl. 6:13

    Ja, nog var det många i FNL-rörelsen, som såg sitt deltagande i den som en kamp mot kapitalismen. Trots att ingen av dess paroller var antikapitalistisk. Detta är också förklaringen till att det inte var särskilt många i FNL-rörelsen, som sedan under det sovjetiska kriget i Afghanistan gick med i Svenska Afghanistankommittén, utan istället i många fall blev dennas bittra motståndare.

  7. Hans Andersson
    2017-05-05 kl. 12:43

    FiB/K ingår naturligtvis som viktig faktor i de antiimperialistiska motkrafter som finns i dagens Sverige. Yttrandefriheten likaså, där Juliusz Brezinskij i senaste numret ansluter sig till de många som vill hänga ut Jan Myrdal som historierevisionist och anstiftare av antisemitism. Fri debatt som den ska vara!

    Dock gör Bo P. ett par viktiga tydliggöranden, bland annat att det är verkligheten som driver utvecklingen och insikten att det var den kraftfulla antiimperialistiska rörelsen tidigt 70 tal som skapade och inte tvärtom.

    Även insikten att man kan stå för antiimperialism men inte ha ett antikapitalistiskt perspektiv, vilket är just enhetsfrontens stora styrka men även dess komplikation.

    Det var många som fick skäll av borgarbrackor för sina ställningstaganden mot Vietnamkriget, som senare kunde möta samma personer i solidaritetsarbetet med Afghanistan.
    Lärarkollegors förvåning när man hade märken med Afghanistankommitténs emblem. Själva skällde de på den sovjetiska ockupationen men hade svårt att acceptera att “vänsterfolk” ingick i det scenariot och en del anslöt faktiskt.

    Hur skapa en antiimperialistisk enhetsfront är huvudfrågan.

  8. Anders Persson
    2017-05-05 kl. 13:36

    Håller helt med Bo P. DFFG var en enhetsfront för vänstermänniskor, och stor sak i det. Men ingen bred front. Att Vietnamrörelsen blev så stor i Sverige var dessutom delvis sossarnas förtjänst. Om ni kollar på sidorna 75-80 i Farfars gamla käpp så får ni i kåseriet “FiB och KDU i skön förening” ett exempel på en verkligt bred enhetsfront. Titeln, som inte är min, ska inte tolkas ironiskt:

    “De kristliga Norrköpingsungdomarna ställde upp med oreserverad entusiasm och drog med sig de äldre i moderpartiet. Under det följande arbetet skötte de sig exemplariskt. De verkade i enhetsfrontens anda som om de gått ut med högsta betyg från någon av SKP:s kursen i ”marxismen-leninismen maotsetungstänkande”. De skötte sig bättre än en del SKP-ungdomar som då och då hördes grymta och måste tillrättavisas sedan jag ringt deras partihögkvarter i Stockholm.” (sid. 78)

  9. Sixten Andréasson
    2017-05-05 kl. 15:55

    Det är klart att min kommentar till Mats Parner om Stalin hamnade lite utanför. Också att jag satiriskt skrev ytlänningar om viktiga demokratiska personer i andra länder som uttalat att konstitutionen antagen för Sovjetunionen 1935 var den mest demokratiska i världen hittills.

    Minns hur Lars-Åke i Örebro FNL-grupp “anklagade” mig för att efter en demonstration gått på restaurang Bergman med dotter och hustru i stället för till FNL-gruppens eftermöte. Jag var då ordförande i SKP/Örebro.

    Vilka var anhängare av enhetsfronten på den tiden. Läs gärna Åke Kilanders bok Vietnam var nära.

  10. Sixten Andréasson
    2017-05-05 kl. 21:46

    Var det inte kanske så att de som var allra mest maoistiska på den tiden, samtidigt som de förespråkade högt och tydligt Maos enhetsfrontstaktik, Samtidigt var de som i praktiken ville något annat?

    Läser just nu Striden om Kinas förflutna av Mobo Gao, kinesisk forskare, nu i Australien. Boken utgiven på Oktoberförlag i år.
    Min giftighet med ytlänningar härrörde från min läsning. Vad vet vi i Sverige egentligen om världen? När Sverige skickar ut soldater till Afghanistan och nu till Mali? Syftar inte bara på regeringen utan också oss i regeringens opposition.

  11. Bo Persson
    2017-05-06 kl. 17:31

    I den mening du talar om var förvisso FNL-rörelsen inte särskilt bred. Men om man ser till de paroller den reste var den väldigt bred. De kunde omfattas av människor med vitt skilda partipolitiska preferenser.

    Det kan jämföras med den konkurrerande antikapitalistiska Vietnamrörelse, som nätt och jämnt hann etableras innan den kapsejsade.

    Och då hjälpte det inte att hänvisa till Lenins tal om imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Vilket inte alls – som Håkan Sandin påstår – vilade på någon analys.

    Det var bara en historiefilosofisk spekulation och som sådan lika irrelevant i det praktiska politiska arbetet som varje annan tänkbar spekulation i sammanhanget.

  12. Arne Nilsson
    2017-05-06 kl. 19:51

    Vill inte kasta smolk i glädjebägaren genom att ifrågasätta Stalins förtjänstfulla egenskaper baserat på påståenden om vad som kan ha framkommit i de sovjetiska arkiven. Har betydligt mera substantiella bevis då det gäller Stalins förträffliga politik: det finns massor med fotografier där Stalin tar emot blommor från barn.

  13. Hans Andersson
    2017-05-07 kl. 9:26

    Bo P!
    Håller med dig. Men hur ser en möjligt antiimperialistisk enhetsfront ut som är någorlunda realistisk? Jag menar att den måste skalas av från de stora analysernas spektrum och istället helt inriktas på att driva frågan om återupprättande av ett invasionsförsvar och nej till all form av NATO-anknytning.

    Upprustning av försvaret inklusive värnplikt – enbart invasionsförsvar
    Nej till Natosamarbete
    Alliansfrihet i fredstid och neutralitet i krigstid

    Klassiska analyser av kapitalismen och dess olika stadier hör hemma annorstädes och är upp till var och en att intressera sig för. Det är ganska enkelt egentligen. Vi måste åter kunna försvara vårt land från angrepp och inte involvera oss i väpnade konflikter i världen, annat än möjligen om det sker i enlighet med Folkrätten och beslut fattade i Säkerhetsrådet.

  14. Anders Persson
    2017-05-07 kl. 10:51

    Som jag visade ovan hade enhetsfronten emot imperialismen 1978 all möda i världen att inte stöta bort KDU-ungdomar. Idag kan det hända att ännu mer “förtappade” individer och grupper i sak stödjer enhetsfrontspolitiken… Hur ska man klara av det? Detta kräver lika mycket diskussion som analyser av den samtida kapitalismen.

  15. Sixten Andréasson
    2017-05-07 kl. 13:10

    Var du inte lite väl barnslig i ditt inlägg?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.